Under flera år har jag arbetat vid en statlig myndighet där vi haft anledning att irritera oss över alla de byråkratiserade regler vad gäller upphandling - det vill säga hur och på vilket sätt myndigheter i Sverige får köpa tjänster och varor av andra institutioner, företag, organisationer. Det finns inget som kan bli så krångligt som att åka från punkt A till punkt B när man gör det inom sin tjänstgöring. En resa som skulle kosta 150 kronor med taxi kostar plötsligt 400 kronor genom att det ska ske via ett visst bolag, och därmed via vissa administrativa kanaler, med en mängd mellanhänder som slutligen levererar vad som känns som en kraftigt saltad faktura. Åker du någon gång på egen bekostnad, det vill säga en billigare resa, så gör det inte så mycket, men blir det många resor kommer du med all sannolikhet att bli tillsagd att åka med upphandlat företag och att det ska bokas via arbetet. Taxiresor kan inte alltid undvikas och ska de ske då ska upphandlingsregler följas.
Anledningen till all denna röra är bland annat att myndigheter, som ibland är gigantiska organisationer, gör av med väldigt mycket produkter och köper många tjänster. Om ingen översyn finns är risken stor att företag inte har samma möjlighet att konkurrera med varandra när de kämpar om att få myndigheter som kunder. Myndigheter är bra kunder. Lyckas man med en upphandling och får kontrakt med en myndighet kan det leda till att man har möjlighet att satsa i företaget de år som kontraktet gäller - man har ju en säker intäkt! Tänk till exempel på hur mycket kopiator/skrivarpapper som används vid ett universitet! Studenter, lärare, forskare, administratörer, alla använder skrivare och kopiatorer. Hur mycket pengar trycks iväg för varje kopia, och hur mycket extra bara för att följa dessa regelverk. Vad ska våra pengar gå till egentligen?
Många år ansåg jag detta system vara helt uppåt väggarna. Hur kunde det tillåtas att något så viktigt som skattemedel blåstes iväg genom att man betalade mer för tjänster och varor än vad som var nödvändigt! Billigast borde väl vara bäst? Ända fram till alldeles nyligt tänkte jag så. Men något har börjat hända med mitt ekonomiska tänkande. Det är som att den där "billigast är bäst"-tanken inte slår på helt automatiskt och jag har börjat undersöka vad det beror på. Jag menar, under så många år, först när jag flyttade hemifrån och arbetade inom handels där lönen är usel och sen som student under flera år, så har jag ju alltid försökt leva så billigt som möjligt. Vad är det då som har börjat hända med denna min ekonomiska medvetenhet? Håller jag på att bli en Slösa istället för en Spara? Går skam på torra land?
Det hela började nog redan för en tio femton år sedan i mitt privaliv. Jag hade varit student länge och levt under existensminimum under flera år. Vid den här tiden, i slutet på 1990-talet, började miljödiskussionerna komma igång ordentligt. Det blev alltmer vanligt att se bilder på isbjörnar vid iskanten eller simmande i vatten, kanske den starkaste bilden av global miljöförstöring som etablerats inom vår visuella kultur. Det har funnits isbjörnar vid iskanter i säkert tiotusentals år, och de har simmat både hit och dit, men nu kommer de snart att behöva utveckla gälar och fenor för att överleva den kris som issmältningen på kalotterna innebär. Jag började känna en lätt panik. Hjälp, tänk om vi dör för att vi helt enkelt är för korkade att förstå konsekvenserna av "köp och slit och släng"-beteendet i världen! Jag började handla alltmer second hand, som det då hette. Jag var vegetarian i perioder, åt allt mindre kött, köpte helst inte plastprodukter och egentligen köpte jag väldigt lite under denna period - jag hade helt enkelt inte råd. Upprördheten när soptipparna stängdes och allt skulle börja brännas var stor i mina vänskapskretsar - många nattliga räder hade genomförts under ljusa sommarnätter och jag hade flera vänner vars hushåll helt eller delvis var uppbyggd av skräp. Återanvändning och Återvinning var da shit! Efter några år insåg jag att det bästa vore om jag kunde börja handla de ekologiska produkterna som dök upp på marknaden. Jag räknade över min matbudget och insåg att jag nog skulle kunna köpa ganska mycket ekologiskt istället för de billigare ickeekologiska varorna. Genom att rätta munnen efter matsäcken kunde nog det här bli riktigt bra. Jag fick ett arbete och en mycket bra inkomst (mina mått mätt) och vips var jag ju på grön kvist. Här skulle handlas kravmärkt så det bara sjöng om det i skog och mark!
Efter några år började jag arbeta fackligt. Det var en sån ögonöppnare att jag idag inte kan förstå hur jag stod ut innan. Om du känner dig förvirrad på din arbetsplats, börja arbeta fackligt! Då får du inblick i hur organisationen, företaget, myndigheten, enheten fungerar och du kommer känna dig långt mycket mer förtrogen med vilka förutsättningar som finns för det arbete ni gör vid er arbetsplats. Förutom det fick jag även inblick i lagar, regelverk, avtal och praxis som styr verksamheten vid min arbetsplats. En myndighet bland många i Sverige. Många regler, avtal och lagar blir det! Kanske var det framförallt vilka rättigheter man har som anställd som var den största ögonöppnaren. Och hur det endera kan respekteras av arbetsgivare eller helt enkelt bara struntas i, och sen hela gråskalan däremellan. De flesta vill väl, men det är så mycket att hålla reda på att de fackliga organisationerna av allt fler representanter från arbetsgivarsidan börjar ses som ett stöd i verksamheten. Facket kommer tala om för oss om vi går över någon gräns, missar någon regel eller bryter ett avtal. Och de flesta arbetar mycket aktivt och medvetet för att uppfylla regler, avtal och lagar.
Vad har detta med upphandling att göra, kanske den uppmärksamme läsaren nu frågar sig. Jo, ni förstår, jag har fått en tanke om detta med att vi ibland betalar lite extra för vissa tjänster och produkter. När vi betalar skatt så gör vi det för att samhället ska fungera. Vi behöver inte bara alla möjliga olika inrättningar, tjänster, produkter och service, vi behöver även regelverk, avtal och lagar - och vi behöver instanser som ser till att dessa följs. Tänk om det är så att när vi betalar de där extra slantarna, för att exempelvis göra en tjänsteresa, så är det inte enbart för att det är ett krångligt system som läcker som ett såll. Det kanske är så att vi faktiskt betalar en slant för att den chauffören ska ha en trygg anställning, justa avtal och en bra arbetsmiljö. Jag har ännu inte grävt mig ner för att kontrollera hur väl myndigheter kollar upp de företag och andra organisationer som de upphandlar vad gäller de anställdas anställningsvillkor, men det vore värt att kolla upp. För mig skulle det helt klart kännas mycket bättre om jag visste att de extra medel som vi lägger på en dyrare tjänst eller vara är för att våra skattemedel inte ska användas för att bryta ner trygghetssystemen ytterligare i detta land. Jag hoppas nämligen innerligt att inte min myndighet använder sig av de företag som anställer billig arbetskraft utan avtal och utan trygghet. För ni har väl börjat se exempelvis de personer som står på långtradarrastplatser och värmer mat över spritkök, som inte har ett omklädningsrum eller möjlighet till vila utanför hytten, som inte har lunchraster och som får sparken titt som tätt utan att varsel hanteras enligt regelverk? Och visst vet ni hur det ser ut med anställningsvillkor och liknande på Willy's, och andra företag som visserligen erbjuder dig billiga varor, men som har en verksamhet som inte kan granskas i dagsljus utan att allsköns olika troll stelnar i solskenet. Eller har ni blundat precis som jag har gjort fram till nu?
Om myndigheter bara upphandlar från företag som respekterar sina anställda, regler, lagar och avtal, om myndigheter låter mer av skattemedlen gå åt för att inte göra affärer med mer ljusskygga företag, ja, då kan jag också tycka att det får kosta lite extra.
Billigast idag innebär nämligen med all säkerhet något eller flera av följande:
- barnarbete
- livsfarliga arbetsmiljöer
- otrygg arbetssituation
- otrygga anställningsformer
- bristande eller obefintlig arbetstidsreglering
- otillräcklig vila från arbete
- otillräcklig eller obefintlig löneutveckling
- bristande eller obefintlig respekt för rådande lagstiftning, regelverk och avtal inom olika områden
...och listan kan göras ännu längre
Det är anledning till att jag idag känner mig osäker kring om upphandlingssystemet är så helt genomruttet som jag tyckte förut. Visst behöver det ses över och förbättras, som mycket annat i våra myndigheters verksamheter. Men om det kan användas för att skapa goda arbetsvillkor för fler människor, ja, då måste det nog få kosta lite grand.
Billigast är inte alltid bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar