En egen feministisk kamp

För många kanske feminismen sipprade in genom föräldrar, släktingar eller vänner, i unga år, obemärkt över tid, sakta med säkert. För mig var det en bomb! Jag hade ingen aning om vad feminism kunde vara förrän jag var nästan 30 år gammal. Uppvuxen i Pingströrelsen och helt utan någon som helst kontakt med feminism. Detta trots att jag bodde mina tidiga år, fram till mitten av 1980-talet, strax utanför Stockholm. 1970-talets feministiska kamp gick mig helt förbi. Totalt! Sedan blev det flytt upp till Norrlands inland, och jag vet inte om 1980-talets senare del eller det fröskalsbleka 1990-talets årtioende riktigt innebar någon större revolution för mig. Mitt motstånd då var snarast präglad av att kämpa mot centraliseringen och stockholmifieringen av Sverige. En lokalpatriot på min ära! Och med en särpräglad fascination för marginaler.

När jag började läsa vid universitetet hann jag bara igenom en halv termin så fick jag min första feministiska smäll på käften. BANG! Jag läste idéhistoria och dundrade rätt in i äldre tänkares idéer om kvinnan, mannen, samhället. Hela gruppen studenter började sladda runt på banan, hetsiga diskussioner utbröt, det flög teorier, argument och begrepp genom föreläsningssalarna, det stormade, hojtades och var upprört. Och jag ställde mig på än det ena än det andra benet. Förvirringen var fullständig. Och jag slogs, åt alla håll och kanter, utan någon som helst aning om hur, varför och med vem. Men med full vetskap om att boxning aldrig har varit min sport - jag kan helt enkelt inte slåss med knytnävarna vare sig fysiskt eller verbalt. Min nedärvda politisk tudelning och klassförvirring  (barnbarn till egna företagare/Kristdemokrater OCH till fattiga arbetare utan eget ägande/Socialdemokrater á la Norrlands inland och fjälltrakter), diffust socialistiska uppväxt (1970-talets "alla är vi lika värda"-pedagogik), insocialiserade individcentrering (1980-talsandans barn och Grace Jones som idol)  och en helt obetydlig egen strävan till politiskt engagemang, men med en önskan om att arbeta för konstruktiv förändring, gjorde mig rådvill! Det var inte förrän jag hade plöjt mig igenom Simone de Beauvoirs Det andra könet som jag verkligen insåg att min nuvarande situation var ohållbar. Jag måste ta ställning! Jag måste ju tycka något, kämpa för något, vi kan inte ha det så här!

Genusforskarskolans duvning i feministisk teoribildning var förlösande och utmattande. Jag la ner både handskar och garde. Jag hade slutat slåss. Vilket ben jag skulle stå på hade jag ingen aning om. Förvirringen var om möjligt ännu större, och hjärnan knycklades ihop som en tomburk i återvinningsmaskinen! Vimsigt såg jag mig runt omkring på mina lärare och medstudenter. Jag tyckte det var så fantastiskt att så många visste så exakt vad som var rätt och vad som var fel - och att de kunde säga det med alla de rätta orden. Jag ville också kunna tala så! Jag ville också vara stark, karismatisk, klartänkt och ha den där feministiska mognaden som jag såg hos många andra. Precis som jag i unga år hade varit ledsen över att inte kunna tala i tungor (och fått förklaringen att det var en gåva från Gud och inte något man kunde öva upp) så väntade jag på insikten, förvandlingen, som skulle göra mig till en klartänkt, tvärsäker feministisk ideolog med rätt att hävda rätt och fel i offentliga sammanhang. Det var lättare att få tungotalet av Gud!

Nu har jag insett att mitt sätt att föra kampen vidare inte handlar om att ställa mig vid podiet och hålla de stora talen. Jag är inte den, inte än, som drämmer näven i bordet och tvärsäkert hävdar en ståndpunkt. Den kamp jag är delaktig i behöver alla uttrycksformer och jag är glad att det finns andra som gör det jag själv inte kan. Det jag gör bäst är att peka på saker och ting och säga "Nämen, se, det där är inte så enkelt som vi tror, som det ser ut, som ni har sagt! Det är ju alldeles väldigt hoptrasslat och komplext! Det här måste vi reda ut!" eller "Vad är det som luktar så illa, vi måste hitta det och ta bort det, det måste vara något gammalt, förlegat kvinnohat som ligger och ruttnar någonstans!" Min uppgift är att snurra till det i huvudet på mina studenter som jag undervisar i genusteori, feministisk konsthistoria, feministiska strategier och idéer, och queerteori. Samtidigt som jag snurrar till det i mitt eget huvud. Min uppgift är att vara förvirrad och att förvirra, för att sen reda ut och fundera. Den delen av kampen som jag vill ta ansvar för är den saktmodiga, den tålmodiga, den djuplodande, den eftertänksamma. Jag vill gräva djupt och ta tid på mig att formulera det jag hittar. Som ett långsamt lastfartyg bland sportbåtar vill jag ta en par tre mil på mig för att ändra riktning. Jag vill inte rusa fram utan viga resten av mitt liv för en feministisk kamp.

Kampen förs vidare. Som en stor, bred rörelse med många kontradiktioner och motsättningar, landvinningar och motgångar. Revolutionen har redan börjat och min förhoppning är att vi aldrig kan gå tillbaka. Jag kämpar för min egen skull, för samhällens skull och för framtiden. Och, jag kämpar av kärlek till alla dem som gick före och banade väg så att jag kan vara den jag är och göra det jag gör.
Tack till oss alla för det vi gör!
Fortsättning följer!