Blodprov på ICA? Nja tack!

Det har gått om ett tag sen jag skrev senast och till stora delar har jag spenderat min tid i en skrivpuppa. Idag når mig en nyhet som gör att jag bara måste skriva några rader, i synnerhet efter en animerad diskussion på facebook.

Enligt Dagens Nyheter ska vi snart kunna ta vårt blodtryck, blodprover och göra andra, så kallade enkla, undersökningar på oss själva på helt andra platser än på hälso- och vårdcentraler eller på sjukhuset och utan att vara beroende av distriktsvården. I servicebutiker till exempel, säger Git Eliasson medicinsk ingenjör vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. På det sättet skulle vi slippa att ta kanske en hel dag i anspråk vid sjukdom för att få en undersökning. Oftast, om jag är sjuk, tar det hela dagen. Det tar också hela dagen att få sjukvårdskontakt. Det går på ett ut - är jag så sjuk att jag behöver sjukvården torde jag vara sjuk hela dagen. Om inte annat är det nog bra att jag är hemma från arbetet en dag så att jag inte överanstränger mig och gör skada värre, eller smittar ner hela min arbetsplats. Anledningen till att det tar oerhört lång tid och att man behöver ta hjälp av anhöriga för att nå vården är mer en självklar effekt av neddragningar inom vårdmaskinen, prioriteringar av våra folkvalda, och inte för att vi har en sjukvård som faktiskt räcker till för våra behov. 

I sig ser jag inga som helst problem med denna typ av självundersökningar och att de kan utgöra ett komplement till en i övrigt väl fungerande vård. Idag är det många som testar blodtryck, blodvärden och en mängd andra saker i sitt eget hem. De flesta av oss har någon nära anhörig eller vän som har diabetes och som utför de flesta dagliga, rutinartade undersökningarna på sig själv och som sedan vidareförmedlar denna information till vårdpersonal vid de kontroller som sker med jämna mellanrum. Men det var det där med komplement och det där med en i övrigt väl fungerande vård.

Dessa nya idéer om hur vi medborgare själva ska ta över alltmer ansvar för det som tidigare varit sjukvårdens ansvar, är ett led i att möta den alltmer ekonomiskt ansträngda situation som vårt sjukvårdssystem står inför. Det är visserligen inte dumt att nya idéer kläcks och innovation sker, men att få det att verka som att dessa idéer är till för att ge en utökad och bättre vård och omsorg om medborgarna i hela landet är ett hån, eller att det skulle vara stressade stadsbor eller glesbygdsbor med tillgång till servicebutiker som är målgruppen är ju rent struntprat. Det är signifikant att Slussfors i Västerbotten valts ut som testort för denna typ av verksamhet, eftersom sjukvården och närvården i princip helt har avvecklats i dessa områden på grund av neddragningar och besparingar. Och där kan det ta en hel dag att faktiskt ta sig till en välsorterad livsmedelsbutik, för att inte tala om ett sjukhus med bred specialistkompetens. Visst finns det en liten livsmedelsbutik där, och den verkar fräsch och välkomnande, men ska du ha något mer avancerat till lördagsmiddagen får du med all sannolikhet beställa i förväg eller köra några mil för att få tag på råvarorna. Här finns en länk till hur butiken ser ut, längst bak i bild har vi frukt och grönt. Jag är faktiskt oerhört imponerad att man har ett sånt utbud och sådana öppettider! Men med tanke på hur fort som inlandets olika små butiker läggs ner så undrar jag hur länge möjligheten att ta sina blodprover i Slussfors kommer att finnas. Och, inte för att det är så tydligt på bilden, men var ska de få plats med ett bås med brits och övrig utrustning? Visserligen kan ju detta vara ett sätt att få in lite pengar för butiken - för nog måste väl sjukvården hyra utrymmet i lokalerna?

I inlandet är du beroende av dina anhöriga, granner och vänner för långt fler aspekter av ditt liv än vad en stressad storstadsbo är. Det är ett faktum och så har det alltid varit, mer eller mindre. Detta beroende är inte av ondo alla gånger, men att ta bort hälso- och vårdcentraler, dra ner på distriktsvården och sedan ersätta det med ett bås i närbutiken där du själv ska ta dina blodprov kan knappast ses som en förbättrad vård. Tänk dig att du blir sjuk och ska gå och lägga dig på en brits på ICA och ta ett blodprov på dig själv och skicka in det via telemedicin. Känns det tryggt? Känns det omsorgsfullt? Känns det som att man prioriterar och gör det bättre för människor som väljer att befolka de annars väldigt sparsamt befolkade områdena i vårt långa land? Men, visst kommer det säkert att uppskattas till viss del. Glesbygden är inte en prioriterad del av Sveriges land, det behöver man inte vara särskilt intelligent för att inse. Ta en tur med bilen och känn på vägkvalitén så blir det rätt uppenbart att staten gärna glömmer bort att inlandet finns. Så, att det kommer någonting istället för ingenting är ju en klar förbättring. Givetvis har man inte tänkt att detta ska gälla svårt sjuka - de ska fortfarande få vänta i flera timmar på ambulans som inte kommer och till slut skjutsas in av sina anhöriga, grannar och vänner.

Det hade varit ärligare att säga: "Vi inser att något måste göras för de delar av landet som vården måste överge på grund av att regeringen prioriterar bort högkvalitativ vård för alla, så nu har vi en idé som kanske kan vara ett stöd för er som inte längre har tillgång till vård och omsorg."Vi som bor här i norr vet att människor dör i inlandet för att de inte får vård. Vi som bor här uppe vi vet att denna idé om att vi själva ska ta prover på oss själva inte handlar om att göra vården bättre för glesbygden. Vi vet att det ger en möjlighet att dra ner på distriktsvården och spara pengar. Målar vi fan på väggen? Nej, vi är realistiska. Vi har sett och ser det hända hela tiden.

Idén är dessutom något befängd såsom den presenteras. För det första undrar jag vad försäkringsbolagen säger om detta. Vi blir ju alltmer beroende av egna sjukförsäkringar och jag har lite svårt att se att försäkringsbolagen ska se ett allt större privat och eget ansvar vad gäller exempelvis provtagning som säkert förfarande. Jag skulle för det andra vilja höra diskussionen med Livsmedelsverket om förslaget att vi ska lämna in prover i livsmedelsbutikerna. Det är nog inte så man har tänkt det, men såsom artikeln är skriven får man det att låta så. Eller som min vän skrev på facebook:

"Gynekologiskt cellprov? Gräv lite själv och lämna in geggan i charken. [...] En mammografiapp - kläm rattarna mellan paddan och telefonen och sms:a iväg bilden. Innovativt."

Jojo!

Tvåtusen år av bortförklaring - maktkamp i vårdmaskinen

Läkaren ser ut som om jag har sagt att min smärta förvärras för att saturnus är i konjuktion med mars i tolfte huset i lejonet tre grader. Istället har jag påpekat att min ischias kommer tillbaka vid menstruation, och att varje gång som jag har varit på akuten har jag varit i en viss fas i min cykel. Även den senaste gången när jag var en hårsmån från att bli opererad. Hans respons är att ge mig en monolog om att "I tvåtusen år har läkarna utforskat människokroppen, det är nog så att vi borde veta om menstruation har någon som helst inverkan på diskbråck med ischiassmärtor." Men det är så jag upplever det och jag är inte ensam, det är flera kvinnor som jag har pratat med, samt att jag har pratat med sjukgymnasterna och de rapporterar samma sak: många kvinnor upplever en försämring av symtomen under menstruation. Och det är inte bara en diffus liten känsla av att det är så - från en dag till en annan, från en timme till en annan går smärtan från uthärdlig till outhärdlig och skillnaden är markant. "Ja, visserligen kan säkert menstruation göra att man blir lite svullen, men det rör sig inte mer än tio till femton procent." säger han som svar på min något kritiska respons på hans 2000 år.
Under mina år som genusforskare har jag fått en viss inblick i medicinsk forskning inom olika områden. Några tvåtusen år av utforskande av menstruation kan inte rapporteras, snarare har långa tider av dessa tusentals år präglats av olika idéer om kvinnan och hennes kropp som sällan varit förankrad i undersökningar. Det har funnits flera föreställningar om kvinnan och hennes cykler. Idag rör vi oss i ett diskussionsfält som under flera decennier varit präglat av föreställningen att det finns tre hormoner som styr människan, när det egentligen rör sig om flera hundratals olika hormoner som vi alla har i olika mängd vid olika tillfällen i livet för att våra kroppar ska fungera. Saknar vi ett av dessa hormon kan vi dö eller bli allvarligt sjuka. Beståndet av hormoner förändras med åren, fördelningen ser olika ut för varje individ, men vi har alla samma uppsättning hormoner såvida inte något är fel. Hormoner är med i alla sammanhang alla skeenden och alla fenomen som våra kroppar uppvisar och genomgår. Trots detta har diskussioner om hormoner länge präglats av att män styrs av testosteron och kvinnor av östrogen och att adrenalin leder till aggressioner, i synnerhet hos män. Läkarvetenskapen vet förstås bättre än så, och kan i olika sammanhang uppvisa mycken intressant och nyttig kunskap om hormoner och ett flertal fenomen som kan relateras till menstruation och kvinnors kroppar. Men det förutsätts mycket som inte är fastslaget eller kan beläggas med den vetenskaplighet som läkare oftast kräver för att uttala sig i andra sammanhang.
När jag går ut från mottagningsrummet finner jag plötsligt en fråga obesvarad: Var kommer dessa tio och femton procent som läkaren nämnt ifrån? Jag har sökt och inte funnit någon forskning som rör relationen mellan diskbråck och menstruation. Inte ens i USA där denna relation ses som rimlig och kan benämnas inom vårdmaskinen utan att patienten får 2000 år av läkarvetenskaplig utveckling som brandvägg för fortsatt diskussion. Självklart kan det finnas forskning, men någon sådan åberopade in läkaren i den stund som procentsatserna nämndes. Det var mer ett uttalande på en höft, en uppskattning av att menstruation gör en skillnad på 10-15%...men på vad? 10-15% mer svullnad? 10-15% mer smärta? 10-15%...vadå? Siffror som kastas in i ett samtal för att utgöra argument för en ståndpunkt är i dagens kvantitativt fixerade diskurs en makthandling för att (åter)erövra talutrymmet och tolkningsföreträdet. I mitt fall rör det sig om att läkaren återerövrar talutrymmet och tolkningsföreträdet över min kropp. 
Enligt uppgift från samma läkarkår som ger min upplevelse nobben, får jag också veta att ungefär 70% av alla som genomgår en diskbråcksoperation är kvinnor i 40-årsåldern. När jag hör det blir jag paff! Jag som alltid har trott att det är äldre män som drabbas av diskbråck och ischias. Och jag har flera vänner som reagerar likadant, med förvåning eftersom man förknippar åkomman med medelålders män. Ett flertal av de kvinnor i samma åldersgrupp som drabbas av diskbråck påpekar för sjukgymnaster och andra ryggspecialister som inte är läkare att deras problem med smärtor, domningar, känselbortfall och liknande neurologiska effekter av diskbråck förvärras under en viss period av menstruationscykeln. Min tanke börjar snurra, som den alltid gör när det är något som inte stämmer, något som stör ordningen. Om några studier över dessa kvinnor som opereras för diskbråck inte har gjorts, borde inte ett sådant högt procenttal vara en anledning att initiera ett sådant forskningsprojekt? Och om detta görs, borde det då inte vara på sin plats att studera hur menstruationscykeln kan relateras till operationskvoten? Förmodligen skulle ett sådant projekt till viss del behöva bygga på kvalitativa studier med exempelvis intervjuer med kvinnor, något som inom läkarevetenskaperna sällan ses som hård valuta. Men, om vi hela tiden bortser från patienters berättelser var kommer då läkarvetenskapen att hamna? Vad skulle vara syftet med en sån studie? undrar kanske vän av ordning. Vad skulle vara nyttan? Olika behandlingsmetoder, hjälpmedel och undersökningsmetoder och medicinering för att undvika operation kanske, något som i synnerhet ortopeder skulle tycka var ypperligt eftersom deras generella inställning till operation är "oskuret är bäst!"
Jag ska skrivas ut från sjukhuset efter att ha varit en hårsmån från operation. Under samtalet med utskrivande läkare, där störst fokus ligger på medicineringen och utfasningsschemat av de tunga tabletterna, tar jag chansen och nämner min idé om att få komma till kvinnokliniken. Stopp! Det tar bara stopp! Inte så att läkaren säger att den typen av remiss kan hon inte skriva eftersom jag måste vända mig till Hälsocentralen, utan det tar totalt stopp! Det är inte intressant. Det har inte med min disk att göra. Det finns inte längre någon som lyssnar i samtalet - jag talar för döva öron. Jag hettar till. Känner att jag ställer mig upp inom mig själv, spänner muskelkorsetten, sänker röstbasen mot livmodertrakten och säger "Om du nu kan lyssna på mig i femton minuter så ska du sen få tala om för mig vad du anser om min idé, innan dess vill jag att du är tyst och lyssnar!" Jag drar upp tempot, talar med min forskarkropp och mitt forskarintellekt, driver min tes med en väl underbyggd argumentation, och till slut när jag når den sista väl inövade meningen "...vilket skulle leda till att om fyra veckor kommer jag in och blir opererad på grund av att jag uppvisar akut smärta, men egentligen har ni opererat mig för att jag har fått mens!" Då tinar läkarnyfikenheten fram. Hennes sätt att bemöta mig blir ett annat. Jag ser hur hon suger på tanken som en hård karamell, och då säger jag att jag ju är genusforskare och faktiskt vet att det finns så få studier på kvinnor och deras kroppar i relation till olika sjukdomar och åkommor. PANG! Säkerhetsgallret åker ner och jag inser att det var att ta ett steg för långt över gränsen. Jag måste lära mig att vara mer strategisk, att vara försiktigare när jag tar en maktkamp med en läkare - de är drillade i en utbildning som ser genusforskning (som alltså fokuserar på sociala konstruktioner och inte på genetik) som suspekt och irrelevant.
Det är förstås inte så att jag vet bättre än mina läkare om det de specialiserat sig i. Men jag känner min kropp. Jag märker av hur den är och vad den gör. Numera noterar jag dessutom minsta förändring. Läkaren kan möjligtvis komma så nära att den kan ta en generaliserad kunskap och pröva den mot de resultat som en klinisk undersökning eller en röntgen kan ge om just min kropp. Men, hur ska samtalet om min kropp kunna ske utan att jag förlorar tolkningsföreträdet och samtidigt kan vara öppen för att förstå min kropp på nya sätt? Hur ska vi nå varandra, lekmannen med specialistkompetens av att vara den kropp och specialisterna?
Åh herrejösses, fick du "de 2000 åren"?! skrattar min specialistläkare. Hon är ensam kvinna bland alla manliga kollegor på den avdelning där vi befinner oss. Hennes yrkesval har lett henne in i en extremt mansdominerad och androcentrisk värld. Hon är inte bara ensam kvinna, hon är ung och hon har redan nu en hel del skinn på näsan. Sen berättar jag att min läkare har sagt att om jag får ont igen då blir det operation. Då tystnar hennes skratt och hon ser allvarligt på mig. Berätta mer för mig, vad är det han har sagt så kanske jag förstår varför du är så annorlunda mot förra gången du var här. Så jag berättar och hon lyssnar. Hon lyssnar verkligen. Hon avbryter inte, utan koncentrerar sig på att förstå vad jag säger. Aha, så det är det som har hänt, han gjorde dig osäker på dig själv! Nu lyssnar du på mig, säger hon, du är den som vet hur din rygg mår för du är din rygg! Den kommer att tala om för dig, och bara dig, hur den mår och om du gör rätt eller fel. Den kommer att visa dig hur den vill ha det, det enda du behöver göra är att lyssna ordentligt och lära dig att förstå vad den säger. Men det kan bara du göra och ingen annan. Plötsligt är jag ett med min kropp igen. Som om jag tidigare var lite skev, lite osynkroniserad, med min egen kropp. Min läkare har aktivt och konkret gett tillbaka mig tolkningsföreträdet och rätten att vara den som vet. Jag inser att min specialistläkare inte har några problem att inneha den lyssnande positionen, att vara den som inte vet, för att sedan ge mig av sin kunskap om alla dessa olika människors ryggar som hon lärt känna genom åren för att jag och hon ska komma fram till vad som är bäst för mig.
Det finns något som är förödande för patienten och det är när läkaren tar ifrån oss vår rätt till att tolka våra kroppar, till att tala för dem och till att formulera kunskap om dem. Vi har första tolkningen och rätten att stå fast vid våra föreställningar, erfarenheter och upplevelser av våra egna kroppar. Om inte en läkare förstår det är risken stor att en maktkamp uppstår. Den kan leda till att patienten ger upp sitt tolkningsföreträde, vilken i sin tur leder till en patient som inte kommer att ha någon säkerhet i sin egen kroppsuppfattning och därför kommer att tala om sin kropp i diffusa ordalag. Det kan leda till en felaktig uppfattning om hur allvarlig åkomman eller sjukdomen är. Det kan även leda till att patienten vägrar släppa in läkarens kunskap och därmed startar en strid med den läkare som ska försöka hjälpa patienten så gott det går till att bli frisk eller åtminstone nå ett bättre tillstånd med mindre symtom. Och det kan leda till en mängd andra mer eller mindre stora problem för såväl patient som läkare. Därför är det viktigt att läkaren förstår hur den ska bekräfta patienten samtidigt som läkaren kan ge av sin kunskap. Men situationen är inte lätt för läkaren. Vi har olika sätt att se på läkare, en del av oss ser dem som auktoriteter och släpper tolkningsföreträdet direkt vi skakar hand med läkaren "Nu ska hon eller han tala om för mig hur jag mår!", medan andra vill ha ett samarbete, en coach, en terapeut, en vän, en förälder, en lärare. Kraven och rollerna är många för både patienter och läkare. Det är i samtalet som det gäller att finna fungerande roller för båda, och ibland kan det innebära att läkaren måste tvinga patienten att ta ansvar för sin kropp, att ta sitt tolkningsföreträde. Det kan vara därför som läkaren i nutid ofta ställer frågan "Vad behöver du mig till? Vad vill du att jag ska göra?" eller begär av patienten att den ska säga om den behöver medicin eller sjukskrivning. Något som kan uppfattas av patienten som märkligt ("Vet han eller hon inte vad den håller på med? Hon eller han är ju läkare!"). Frågan är också hur det ställer sig i relation till Försäkringskassan och deras regler, där måste nämligen den sjuke ha en helt annan position än att vara den som vet om den behöver vara sjukskriven eller inte.
Det finns så många glapp som en patient kan fall i och mellan läkaren och Försäkringskassan finns många sådana, inte bara ett eller ett par. Vi behöver ett system som så långt det är möjligt förhindrar att vi faller ner i dessa glapp och glöms bort, eller hamnar i kläm mellan alla dessa olika instanser. Om jag inte är en person som har en förmåga att hantera olika positioner i mötet med olika instanser i samhället, om jag inte har förmågan att omformulera mig och se hur jag strategiskt ska ta mig igenom systemen, hur ska jag då göra? Vem ska då hjälpa mig?
Och vem har och tar ansvar för att skapa ett välfungerande system, och bra relationer mellan olika system i samhället? Är vi villiga att betala för det? Finns det någon som har det övergripande ansvaret? Och vilket ansvar har vi kollektivt? Det är alldeles för lätt att skjuta ner ansvaret på individen som är sjuk. Den kan inte samtidigt hantera sin sjukdom och kryssa i systemen - men idag är det så det ser ut och det leder ibland till katastrofer som hade kunnat undvikas om vi tagit ett större kollektivt ansvar.
Men hur ska det se ut och vad innebär det?

När jag skrev denna text insåg jag att det är svårt att skriva om menstruation i ett offentligt sammanhang. Det intressanta är att det verkar finnas en spärr även hos mig att formulera ordet, och att jag reagerar liknande som min läkare inför menstruation. Jag sökte till och med efter ett annat ord först. Kan det vara så att menstruation förknippas med en intim privat kvinnlig sfär och att det därför känns fel i ett offentligt sammanhang? Jag hade tankar på att jag blev för privat, att jag kom för nära min egen kropp och mina egna erfarenheter, samtidigt som vi ju alla vet att många kvinnor i världen menstruerar, om än inte alla. Min blogg må ju verkar väldigt privat, men det är en fiktionalisering av mina erfarenheter - jag har visserligen förhållit mig till verkliga händelser i mina inlägg, men gett det hela en form som gör att det jag skriver inte på något sätt är privat. Då skulle jag inte formulera det i inlägg och lägga ut det på nätet. Allt annat har varit oproblematiskt att formulera. Allt fram till ordet menstruation. Det är märkvärdigt.

Utplåningsskräckens epicentrum - kärnvapenretorik och maktlöshet

Björnarna rör sig i sitt ide inför en vår som jag hoppades aldrig skulle komma igen. Värmen ökar. Som löv som spricker ut formuleras nya uttalanden och inom ett ögonblick har den björn jag länge sövt inom mig vaknat och är på väg ut. Hungrig efter åratal av svält och inställd på total förödelse av mina fåfängt uppställda försvar. Det förebådar en slakt av min falska trygghets oskyddade kropp. Kärnvapenhot får skräcken från barndomen att välla upp.
Men snälla pappa, pappa, pappa, säg åt dem. Man måste kunna prata med dem. Snälla, vi får inte dö. Inte nu. Inte inatt. Lilla gumman, du ska sova nu, du behöver inte vara rädd. Men hur vet du det? Hur vet du att de inte trycker på knappen. Pappa, hur vet du det? Mamma, hur vet du?
Jag har förstått att det finns en generation barn som hade, och fortfarande har, en tydlig rädsla för vem som ska trycka på knappen. Det Kalla Krigets Barn. Som jag har förstått det hade barn som var äldre än mig andra rädslor, och barn som var yngre än mig kom att oroa sig mer för HIV och AIDS som det som skulle utplåna mänskligheten. Men för mig och många med mig i min ålder var den röda knappen utplåningsskräckens epicentrum. Med minnet av paniken som en metallisk smak på tungan flyger ögonen över nyhetstexterna och hjärnan registrera bara stötvis vad som sägs på nyhetsradion. Jag kan inte ta in detta. Det blir återigen stopp i min hjärna, som vid så många tillfällen, för jag får inte det hela att gå ihop. Hur kan det komma sig att vi ens har dessa vapen i världen? Vem fick en så vansinnig idé, vem kunde väl tro att vi skulle gå så långt efter en så uppenbart galen väg? 
Jag vaknar igen. Den här gången springer jag inte till mamma och pappa. De kan inte hjälpa mig, och så skulle jag väcka min lilla lillasyster. Ingen kan hjälpa. Ingen kan göra någonting. Det går inte att få de där vuxna att förstå, de lyssnar inte. Och Mamma och Pappa lyssnar, men de gör inget. Det spelar ju ingen roll vad jag säger, det spelar ingen roll vad någon säger, det kommer bara fortsätta. De kommer bara göra fler kärnvapen och hota, hota, hota tills någon trycker på knappen och allt tar slut. Mamma, pappa, brorsan, min alldeles nya lillasyster. Tårarna rinner och jag skakar av snyftningar. Jag är så rädd. Snälla sluta, jag är så rädd. Ni måste sluta.
Maktlösheten som vi kan känna inför den globala storpolitiken är enorm. Vad kan vi egentligen göra? Hur ska vi nå fram? Ingen lyssnade ju på oss när det begav sig. Ingen tog ansvar då, det bara fortsatte och fortsätter än. Tage Danielssons framträdande om Harrisburg skulle kunna sättas på repeat i FNs centrala byggnader, som ett grymt och outhärdligt konstprojekt som skulle pågå så länge som ingen tar ansvar för att desarmera och förstöra dessa otänkbara vapen och denna energikälla som vi fortfarande inte kan se något slut på. Det finns inget slut, ingen slutförvaring, ingenstans att ta vägen med de konsekvenser som kärnkraften och kärnvapen leder till. Funderar vi ens på var detta avfall nu finns? För det måste finnas någonstans! Och ilskan, ilskan över dessa män som tar sig rätten att skrämma barn och vuxna, unga och gamla, till skräck och vanmakt.

Detta inlägg blir inte längre än så här. Under så många år har jag försökt att tänka ut något kärnfullare kring detta, men aldrig lyckats. Jag kan inte. Det går inte. Men en sak måste jag få säga. Vi var många som inte ville ha den här skiten i världen. Vi var många som sa ifrån och vi är många som idag fortsätter att säga ifrån. Men vem lyssnar på det vi säger? Vem har rätt att besluta att vi ska fortsätta med kärnkraft och kärnvapen? Vem tar det ansvar som måste tas?
Vem ska vi lägga våra röster på för att få bort detta från vår värld?

Religiös uppfostran - förtryck eller inte? Om diskriminering på grund av religion

Ibland blir det stopp i mitt huvud när jag försöker förstå vad andra människor menar. Hur jag än tänker och funderar så är det något som skaver, som inte vill falla på plats och som jag inte riktigt begriper. Det finns många såna tillfällen, och många gånger är det helt enkelt jag som inte har lyckats vända och vrida på saker och ting nog för att få det att passa. Sen finns det vissa saker som jag har vridit och vänt på så mycket att jag vet att det måste vara något som inte riktigt stämmer. Religion är ett sådant område och som många gånger leder till de allra mest märkliga mänskliga fenomen. Både inom religiösa sammanhang och bland de personer som inte räknar sig till någon religion kan de mest märkvärdiga uttalanden ske om religion. Oftast är det den senare gruppen, de som inte är troende, som ger mig mest bryderi.
Den där djävla skitrörelsen, satan vad jag blir förbannad! De är ju helt galna! ...jag stirrar på min nya kollega och håller samtidigt min automatiska reaktion i schack. Jag har just dragit snabbversionen av "Här är mitt liv" för mina nya kollegor och hann inte längre än till själva början: att jag är född och uppvuxen i Pingströrelsen. Explosionen har jag mött förut, som tur är, så jag blir inte chockad eller ens rädd. Aggressiviteten är stor, ansiktsuttrycket visar upp hela registret från ilska, sorg och hat. Men inte känns det särskilt trevligt så här första gången jag pratar med mina nya kollegor. Jag var faktiskt lite nervös innan jag kom hit, det är ju ändå första gången jag umgås med mina nya kollegor på ett mindre arbetsfokuserat sätt - över en bit mat efter en dag av föreläsningar. Den automatiska reaktionen hos mig, att gå i försvar för den religiösa rörelse som jag lämnade vid tjugoårsåldern, har jag lärt mig att hantera. Jag behöver inte försvara Pingströrelsen, den behöver inte min hjälp, den klarar sig själv i världen. Men vägen dit, bortom försvarsbåset, har också varit en väg av lärdom vad gäller den bristande respekt för religiositet som kan finnas i det svenska samhället. Visst har vi lagstadgad religionsfrihet, men inget annat som jag har gjort i mitt liv, ingen annan del av den jag är och min historia, min livsberättelse, väcker så mycket ilska, hat och sorg som mina år i Pingstkyrkan.
Många gånger får jag höra en mer eller mindre slentrianmässig syn på religiöst aktiva familjer som förtryckande av sina barn. Dessa barn får ju inte välja. En del föräldrar deklamerar stolt att de minsann inte tänker tvinga sina barn till medlemskap i någon församling, och att de har sagt upp barnens medlemskap i Svenska Kyrkan. För att öka barnets möjligheter att välja. Föräldrarna ska inte tvinga sina barn in i dessa tankesystem som bygger på tro och som är förtryckande av individen. För mig är detta ett i allra högsta grad märkligt påstående och en naiv syn på såväl familjen som barn, och den betydelse som uppfostran och livssituationen i unga år har för våra möjligheter att välja vårt eget liv i vuxen ålder. Jag har funderat på hur jag ska skriva det här på ett så klartänkt men ändå respektfullt sätt. Barn växer upp med den ideologi som genomsyrar deras tillvaro, oavsett om den är av religiös, ateistisk, politisk eller vetenskaplig karaktär. Barn har inte någon som helst möjlighet att växa upp i en miljö som är helt frigjord från en hegemonisk ideologisk struktur av tänkande om varat och världen. Det finns ingen möjlighet att låta barn växa upp i en neutral miljö där de, med sig själva som en tabula rasa, skulle kunna vara den enda författaren av sin egen livsbok från första bokstaven. Jag är ledsen, men det är min fasta ståndpunkt och jag kommer inte att ändra mig.
Det är bättre att du sitter utanför kyrkan och längtar in, än inne i kyrkan och längtar ut! säger min pappa när jag berättar att jag inte längre vill vara med i församlingen. Min kärlek för honom har kanske aldrig någonsin tidigare nått en högre höjd än just då. Mamma nickar och håller med. Du ska ju känna att du vill gå dit, att det gör dig gott, att du mår bättre som människa av det, annars får det vara med det! säger hon och min kärlek för henne är minst lika stor som för pappa. Jag var så orolig att de skulle bli arga. Vi barn har ju ändå fötts in i församlingen. Min farmor och farfar var väldigt aktiva, och farmors bror var ju en av de mest kända sångarna i rörelsen under en lång period. Jag vet inte hur många publicerade repertoarer vi har i hans namn i våra notgömmor, och biografin står i bokhyllan med alla fantastiska berättelse från min farmors barndom sett ur hans ögon. Hur svårt det var för hennes mor, prästdottern, när hon gick över till Pingströrelsen i början av förra seklet och hur de fick höra att de yngre syskonen skulle hamna i helvetet för att de inte var barndöpta. Men barndopet var ju fel för det gjordes innan barnet självt kunde välja att följa Kristus. Dopet som handlar om att välja Kristi väg är ju ett val som inte ett spädbarn kan göra, det måste man trots allt vara vuxen för att förstå vidden av.
Idén om den ideologifria uppväxten är kanske den mest utbredda i den kritik som många religiöst aktiva föräldrar får höra när diskussionen om deras livsval förs med oförstående omkringstående. Barnen ska väl inte behöva lida för dina val? Hur kan det komma sig att du vet att dina barn vill vara troende, att de vill leva som kristen, muslim, hindu? Som att en ateistisk förälder med en marxistisk övertygelse skulle vara mindre ideologisk. Jag vet inte hur många vänner jag har haft genom åren som vuxit upp i starkt vänsterideologiska familjer och som vet att det bara hade varit omöjligt att komma hem och säga att man gått med i MUF, eller än rysligare blivit tillsammans med någon av annan politisk färg än föräldrarna. Då hade man blivit utkastad på bar backe! Jag har också flera vänner som i unga år blivit utskällda av nära anhöriga för att man uttryckt förståelse för något som gått stick i stäv mot den ideologiska syn på världen som den äldre, nära anhöriga har haft. De personer som jag känner som har haft problem med sin familj i en situation där de vill lämna en församling är oerhört få - och då känner jag många som utövar eller har utövat en religion aktivt. Vi föds inte in i en fri värld, vi föds in i redan förutbestämda idéer om vad vi ska vara, vad vi ska tycka, vad vi ska vilja och det något vi sedan får förhålla oss till resten av våra liv. Jag kan ju bara nämna könsstereotyper och heterosexuell normativitet som två ideologiska system som formar oss som barn.
Det är som om kunskapen sitter i kroppen. Jag bara ställer mig upp och sträcker upp en hand mot taket i bön. Precis när alla andra gör det, utan att någon har sagt det. Lovsången börjar och genom oss alla verkar en varm gemenskapskänsla flöda och lyckan är enorm. Tack gode Gud, säger jag högt till den Gud som jag trott på ända sedan jag var barn. Vi har aldrig någon skriven liturgi, vilket jag upptäckt finns i svenska kyrkan i små häften som man får i handen innan mässan ska börja. Men trots att liturgin inte finns formulerad på det sättet är mötena så lika varandra att jag vet exakt när predikan börjar vara färdig, när det känns naturlig att säga ett högt Amen, när predikan omärkt gått över i bön och när den återigen bli en predikan trots att det är samma person som står upp och talar i mikrofonen hela tiden och inga särskilda åtbörder görs för att marker skillnaden. Jag vet när förbön är på väg mot en stark andlig höjd och kroppen svarar utan att jag behöver tänka. Det är första gången på närmare tjugo år som jag deltar i ett ungdomsmöte i Pingstkyrkans regi och trots det har min kropp aldrig lämnat den gemenskapens kunskap som den burit i alla år. Jag är egentligen för gammal för ungdomsmötet, men ålder stänger inte ute någon i detta sammanhang. Det finns en sådan trygghet och lycka, så mycket kärlek och omtänksamhet, och mitt leende är stort och så fyllt av lika delar glädje som sorg. Jag kan inte längre vara helt med i detta, mitt liv och mina val har tagit mig till en annan plats och vi tror helt enkelt inte längre på riktigt samma Gud. Men det förringar inte känslan av kärlek och omtänksamhet. Det finns så fina människor här som jag älskar så mycket och som älskar mig. Och jag känner den djupaste respekt för dem, även om vi i mångt och mycket numera har olika åsikter och inställning, perspektiv, till livet och allt vad som ryms däri. Sorgen är stor för det är en överjordisk gemensam lycka som jag valt att tacka nej till, en samhörighet och en familj som jag växte upp i, men som inte längre, av olika anledningar, är min eller kan vara min. Vi har gått skilda vägar, min tro är en annan idag.
Det som är intressant i allt detta är hur en uppväxt i ett religiöst sammanhang är så helt utan värde i många situationer utanför det religiösa sammanhanget. I många andra länder utgör en religiositet en identitetsmarkör, en självklar del av en människas tillvaro, en statusaspekt, en tillhörighets- och relationsaspekt. Det kan även ses som en kompetens. Om någon har en bakgrund i ett religiöst sammanhang kan den förklara många saker som för en person vilken inte har en inblick i, erfarenhet av eller kunskap om tro kan förstå eller kanske ens förhålla sig till. Komplexa idéer som exempelvis treenigheten är lite enklare att greppa om man är troende än om man inte är det. Och idén om treenigheten har ju en fundamental betydelse för att förstå stora delar av ett kulturarv och historia i många länder världen över. Att överhuvudtaget ha en djupare förståelse för magiska aspekter av människans tänkande utgör en viktig grund för att möta människor från alla möjliga länder, områden och sammanhang - till och med i din egen kommun. Det är fullständigt omöjligt att bemöta en jehovan med respekt för den personens val av religion om vi inte kan förstå hur den läran ingriper i den personens liv. Om vi inte förstår påskens betydelse för vissa kristna har vi svårt att se varför en gäst kan få stora problem när vi bjuder vissa maträtter på långfredagen.
Jag tror hon lever i förnekelse! Det måste hon ju göra. Hon har ju faktiskt fått en svår dödlig sjukdom och borde ju vara helt nedbruten! Istället pratar hon om att hon ska få träffa sina älskade släktingar snart, babblar hela tiden om att hon är så välsignad och att hon ser änglar i vardagen. Jag menar, en annan hade ju blivit tagen till psyket! Det är helt ofattbart vad lurad hon är av sin församling. Hon har ju helt gått på det där med att det finns en himmel och ett himmelrike! Ja, jag vet då rakt inte vad man ska göra åt det, hon är ju vuxen men, ja, du förstår. ...och då måste jag säga att nej, jag förstår inte. Jag förstår inte hur man kan vara så kall, hård och orättvis. Hur det är möjligt att så förkasta en annan människas övertygelse när det är uppenbart att den hjälper henne i en svår period. Jag går ifrån samtalet med ett illamående och en djup olust. 
Bara för att jag blir upprörd över att människor blir anklagade för att förtrycka sina barn på grund av att de låter dem växa upp i en tydlig religiös gemenskap innebär givetvis inte att jag tycker att man kan blunda för allt möjligt som människor väljer att göra i Guds, eller någon annan andlig överhets, namn. När jag för min kritik på tal kan jag mötas av den mest befängda och barnsliga motreaktionen "Jaha, så du tycker att det är okej att stänga inne barn och inte tillåta dem att gå i skolan?" "Okej, så att vi har barn som inte får delta i religionsundervisningen, det tycker du är okej?" eller ännu värre "Så du har inga problem med att det finns människor som agar sina barn i Guds namn?" Det klart jag har! En tro på Gud, Allah eller en hängivenhet till något religiöst system, kan aldrig rättfärdiga ett övergrepp av en sådan karaktär att den är olaglig, kränkande för individen och våldsam. Jag menar inte heller att jag tycker att det är okej att stänga inne barn i en religiös bur av tvång och skam, men det är ju heller inte okej att stänga in barn i en politisk ideologisk bur eller någon annan form av hegemonisk tankestruktur som barnet sedan inte kan ta avstånd ifrån utan att förlora relationen med sin familj eller på annat sätt bli bestraffad. Min poäng är snarast att jag inte kan se att en religiös uppväxt på något sätt nödvändigtvis skulle vara bättre eller sämre än en ickereligiös. Och, framförallt, min viktigaste poäng är att lyfta upp ett problem som sällan talas om i vardagen - att vi inte är så öppna för religiösa uttryck i vårt samhälle som vi vill tro och att människors rätt att inte behöva bli diskriminerade på grund av religiös tillhörighet sällan respekteras.
Jamen du kan väl inte mena att du är troende, du är ju för fasen doktorand! Om man håller på med vetenskap då får man nog lägga ner den typen av verksamhet. Jag förstår inte hur du får ihop din tro med vetenskap, det går ju bara inte att vara det ena och göra det andra. Och jag hoppas att du inte berättar detta för dina studenter, de kan ju tro att vi sanktionerar att någon predikar i föreläsningsrummet! ...jag bara stirrar på min kollega som nu skrattar och ser sig omkring för att få medhåll. Visst medhåll finns, men långt ifrån alla. Vi sitter i godan ro på fikat och har ett ganska livat samtal. Jag funderar på om jag ska kontra med att säga att det där måste nog räknas som en rätt diskriminerande jargong och att jag faktiskt tar illa upp. Men jag har ju så svårt att erkänna att jag blir illa berörd. Och att jag vet att andra sitter i samma sammanhang, andra som är djupt troende och kanske också tar illa upp. Det är besvärligt eftersom jag samtidigt vet att så många har så svårt för religion och dess konsekvenser. I synnerhet dem med personlig erfarenhet av församlingar. Eller som min kollega som skällde ut Pingstkyrkan vid första mötet med mig. Jag frågade henne sedan, efter några år, om hon hade förlorat någon vän eller anhörig in i rörelsen, om någon hon kände blivit frälst och försvunnit från vänskapen. Och jo, visst var det så, och sorgen var stor fortfarande efter den förlusten. Jag vet aldrig varför ilskan finns där, det kan vara en sorg som vilar bakom, och därför vill jag inte ta upp frågan öppet utan väljer oftast att fråga sen, på tu man hand. Då följer ofta ett "Förlåt om jag var hatisk, men det gör mig fortfarande så arg!" Och vad svarar jag på det? Jo, som jag har lärt mig i kyrkan sedan jag var barn: jag är ledsen att du förlorade din vän. Det borde inte behöva bli så.
Vi borde tänka oss för innan vi börjar agera väldigt aggressivt och utåtriktat i våra åsikter om olika religioner. Det finns väldigt många i samhället som är religiösa och djupt troende, långt fler än som kanske märks öppet. Vi är många som har en ganska stillsam övertygelse om något som är mäktigare, större och av övernaturlig karaktär. Det formar oss som människor och vårt sätt att se på världen på olika sätt, men sällan möter jag människor som är fanatiker eller på något sätt aggressivt utåtriktad i sin religiösa gärning. Hur många gånger hör jag inte förklenande, hatiska ord formuleras om personer som är med i olika religiösa sammanhang och som är av fredlig karaktär. Det är upprörande. Sen kommer ni att märka framöver att jag har oerhört stark kritik till vissa aspekter av exempelvis Pingströrelsen, men det innebär inte att jag behöver bete mig respektlöst eller diskriminerande.
Nu såhär efter påskens högtider, när vi njutit alla konserter och symboliska former av ett mer eller mindre sekulariserat kristet religiöst firande av Kristus passion och död på korset, så är det kanske inte så konstigt att mina funderingar vandrar iväg med mig. De flesta av oss i detta avlånga land har ju fått extra ledigt på grund av en religiös högtid, och även om få av oss kontemplerar anledningen till högtidliggörandet, så kanske vi kan ägna en eftertanke åt religionsfriheten i vårt land.
Det är inget lätt område för oss socialt, här finns mycket att uppröras över, men vi behöver faktiskt inte göra det värre än vad det är. Och låt oss inte banalisera diskussionen om föräldrars val av ideologi eller troslära, det väsentliga är att barn får växa upp och må bra.
Det kan man göra även som pingstvänsbarn, tro mig!

Omtänksam snällhet eller elak mobbning? om mobbning på arbetsplatsen

Jag har under många år funderat över detta med att vara snäll. Många gånger har jag hört såväl vänner som avlägset bekanta, och till och med mig själv, säga väldigt elaka saker med ursäkten "Jag måste ju ändå vara ärlig..." eller "Jag kan ju inte ljuga..." När jag för snällhet på tal så reagerar många med den självklara positiva attityden: jamen visst ska vi vara snälla! Men, hur det än är så visar många gånger olika situationer på motsatsen. Vi utvecklar en mängd olika strategier för att rättfärdiga de elakheter vi använder för att trycka ner en annan människa.

Vi är många som har upplevt mobbning, som barn eller som vuxen. Jag har generellt sett svårt att förstå varför människor skulle vilja vara systematiskt elaka mot varandra, och därför kan jag missa när mobbning sker - även när det är jag själv som är utsatt för den. I synnerhet har jag svårt att förstå det fenomen att en grupp personer aktivt vänder sig mot en enda person och skapar ett psykologiskt helvete för den personen. Efterdyningarna av en sådan aktion kan svalla i flera år efter den aktiva fasen har avslutats. På en stor arbetsplats där mobbning sker av en person kan elaka rykten återberättas i åratal, oavsett om det finns någon som helst sanning bakom påståendena. Det som kanske har förvånat mig mest är att personer som jag vet har utsatts för mobbning själva kan ge sig hän utan att medvetandegöra för sig själva att det nu är de som är mobbare. Det svåraste fenomenet i mobbningen är medlöparna. De aktiva aktörerna, de som är öppet verbalt och ibland fysiskt elaka, kan man när man är utsatt peka på och förhålla sig till. Samtidigt är den nivå på elakheterna som uttalas, och den fenomenala strategi som kan utvecklas i mobbningen, så utstuderad att den som utsätts ofta tänker: "Nej, men det är ju faktiskt inte möjligt, den personen kan väl inte vara så elak!?" På det vill jag svara: Jo, och än mer elak ändå! Men mobbning skapar en osund struktur för långt fler än det fåtal som är direkt involverade.

Ett problem är när mobbningen tar på sig snällhetens och omtänksamhetens klädedräkt och därmed skapar förvirring för oss. Till slut kan vi inte uttrycka en omtänksam fras utan att den dras ner i och blandas ihop med ett mischmasch av diffusa elakheter förtäckta som omtänksamhet. Ett vanligt exempel är att prata om att en person mår psykiskt dåligt, har haft kontakt med psykiatrin och kanske borde vara hemma ändå, för att må bättre, för att inte riskera att bli sämre. Att en person har haft kontakt med psykiatrin är i sig ganska vanligt i vårt samhället, och det är inget som jag ser som mer anmärkningsvärt än att man måste ta kontakt med sjukvården om man mår så dåligt att man behöver medicinsk hjälp. Men, psykiatrin kan användas som en stigmatiserande plats att ha haft kontakt med, i synnerhet om målet är att mobba ut en person. Sprid ut att en person har en psykisk problematik och den möjlighet som personen har att förfäkta sin rätt att bli lika behandlad som alla andra undermineras. "Hon mår ju inte bra!" kan vara en utmärkt fras för att göra en person illa, och för att se till att andra börjar särbehandla personen. Likaså kan man bemötas av den omtänksamma frågan "Men snälla du, ska du verkligen komma på jobbet? Borde inte du vara hemma när du inte mår bra?" Ibland rör det sig om en obetänksam omtänksamhet, man glömmer bort som kollega att diagnos och behandling ska ställas av andra. Den som mår dåligt är på jobbet för att den ska vara på jobbet. Om något annat gäller så är det inte medarbetares skyldighet att påtala, ibland om och om igen, för den person som mår dåligt att den nog inte bör vara på arbetsplatsen. Det i sig kan leda till att personen mår ännu sämre, känner sig utstött eller särbehandlad. Det är den enskilde, arbetsgivaren och eventuell läkare som behöver komma överens om hur arbetssituationen behöver se ut för att man ska må bättre. Vi måste se den enskilde kollegan som vuxen nog att leva sitt liv. Och faktiskt, tycker vi att en persons dåliga mående är så jobbigt att vi själva mår dåligt, ja, men då har vi ett eget problem som vi ska ta hand som och ta ansvar för och inte skjuta över på vår kollega.

Det finns en mycket obehaglig och vanlig logik i mobbning som går ut på att mobbare först hittar på en diagnos (hon eller han är ju si eller så) och sedan aktivt ser till att personen uppnår alla symtom för den diagnosen. Efter en period dras fler och fler personer in i denna mobbningstruktur och är inte medvetna om det. Dessa kan vara genuint omtänksamma, men genom sin obetänksamhet gå mobbarnas ärenden. De kanske har gått på myten om att en person som mår dåligt måste vara hemma för att må bättre. Självklart kan vi behöva vara hemma ibland när vi mår dåligt, vi kan behöva vara sjukskrivna, men det bedöms inte av kollegor över ett fikabord där den som mår dåligt inte är närvarande. Denna typ av utsagor, de förment omtänksamma, är oerhört svåra att hantera både för den som mobbas och för de som är runt omkring mobbare och mobbad. Den som uttalar dessa elakheter kan rättfärdiga sitt uttalande för sig själv - jag är ju bara omtänksam, jag bryr mig. Det följs ibland av en martyrtirad om att det ju faktiskt är jobbigt för oss alla att han/hon är här med allt sitt dåliga mående. Ni ser ju hur illa det är, det blir ju faktiskt ett arbetsmiljöproblem. Eller att en person med psykiskt funktionshinder ju är hopplös att jobba med och blir ett arbetsmiljöproblem - ja, vad ska personen göra, ta sin säng och gå? Har jag problem med en annan människas funktionshinder så är problemet mitt och då behöver jag ta ansvar för att jag har ett problem. Och se till att inte göra det på bekostnad av den andre, genom att hålla fram den andres funktionshinder som problemet. Krångligt att se skillnaden från början när vi inte är vana, men med övning blir vi mer och mer träffsäkra vad gäller att vara ansvarsfull i våra relationer med våra medmänniskor.

Är du genuint orolig för din kollega, gå till den personen och säg att du är orolig och att du har tid att lyssna om det skulle vara något. Kom ihåg att säga att du givetvis kan ha missuppfattat alltihopa, men att du tyckte att det var bättre att fråga och visa att du bryr dig än att bara låta det vara om det nu skulle vara så att det finns anledning att vara orolig. Men se till att du har tid att lyssna och sen får du på inga villkor svika förtroendet du fått. Och förbered dig på att bli verbalt utkastad. Ibland vill personer vara ensamma med sitt eget och inte ha kollegor för nära sig, bibehålla distans och hålla isär privatliv och arbetsliv. Då är det bara att gå därifrån och andas ut - du har visat att du bryr dig och det var det viktiga. Blir du förorättad? Jamen hallå, då får du deala med det och ditt uppblåsta ego. Om det hela handlade om att du bara ville visa dig från din bästa sida och inte för att du verkligen brydde dig om din kollega så kunde du lika gärna ha låtit bli att gå till honom eller henne.

Om vi la all den energi som människor använder för att vara elaka med varandra på arbetsplatsen till att samarbeta och jobba med våra arbetsuppgifter skulle mycket bli gjort snabbare - och jobbet skulle ju vara så mycket roligare. Många gånger vill inte den som pratar med oss på facket om mobbning att vi ska göra något. Men ibland behöver vi uppmärksamma personen på att det hela gått för långt och att vi ser att det rör sig om en systematisk mobbing som måste hanteras av arbetsgivaren eftersom den har ansvar för att förhindra denna typ av arbetsmiljöproblem. Men legio är att man vill prata om problemen och sin utsatthet, men inte att vi ska agera i frågan. Och det är tyvärr så att vi nu även får svart på vitt att det inte är någon idé i nuvarande system att göra mobbning till ett ärende för domstol.

Enligt Sara Stendahl, docent i juridik vid Göteborgs universitet, är det mycket svårt att vinna mål om mobbning, vilket också är rubriken på en artikel i Fackförbundet STs tidning publikt som damp ner i lådan lagom till påsklovet. Jag vill citera en längre del av artikeln som visar på det oerhörda i situationen på ett juridiskt plan:

När hon tittade närmare på ärendena var det tydligt att domstolarna sällan försökte reda ut vad som faktiskt hänt på arbetsplatsen. I stället lutade man sig mot bedömningarna från Försäkringskassan.

Och Försäkringskassan hänvisade i sin tur till det så kallade undantaget i arbetsskadelagen. Undantaget innebär att skador som beror på exempelvis bristande uppskattning eller vantrivsel inte godtas som arbetsskada. 
– Man tillämpar undantaget schablon­mässigt och för ärendet åt sidan lite för fort. Det blir dålig juridik, säger Sara Stendahl.

Rättssystemet ger upp inför bevissvårigheterna, tror hon. För att mobbning ska anses bevisad måste arbetsgivaren bekräfta att den drabbades berättelse stämmer i alla delar, vilket är problematiskt i synnerhet när en chef anklagas för mobbning.

– Och kan man inte visa vad som hänt blir det svårare att fastställa mobbning, och då faller det under normala meningsmotsättningar.

Hennes granskning visar också att det är särskilt svårt för kvinnor att få rätt i domstol. Trots att kvinnor stod bakom 70 procent av anmälningarna var det något fler män än kvinnor, fem mot fyra, som vann sina tvister.

De flesta kvinnor arbetade i offentlig sektor och angav chefen som mobbare, medan männen i högre grad var privatanställda. I de mål männen vann hade de oftast pekat ut arbetskamrater som mobbare.

– Så mönstret är att de som får godkänt är en ganska atypisk grupp: privat­anställda män i konflikt med kolleger. Den typiska problematiken kommer man inte åt.

Sara Stendahl skulle knappast råda någon att ta strid i domstol i mobbningsfall.

Många gånger är den som utsätts för mobbning ensam, och om den inte är ensam från början är en del av processen att mobba ut en person att göra den alltmer ensam. Systematiskt ser personer till att den utsatte alltmer åsidosätts i sociala sammanhang, men även konkret arbetsrelaterade sammanhang. Jag har hört vuxna människor på fullt allvar säga "Jag gick in till chefen och sa att jag kan ju bara inte samarbeta med X, det går ju inte. Ni vet ju hur X är! Så labil och ja, ni vet. Så nu slipper jag jobba med den personen och då kanske det här projektet kan avslutas, äntligen!" X i det här fallet hade varit utsatt för mobbning under ett par år och blivit alltmer nervös på jobbet. Kollegorna hade dragits med i en aktion av mobbing mot X som gjorde att X gick från att vara en central person i arbetsgruppen, uppskattad och kompetent, till att bli utstött och utpekad som samarbetsovillig och helt enkelt omöjlig som person. Ett arbetsmiljöproblem. När vi pratade med varandra sa X att "Jag vet att jag inte borde ta åt mig, bara fortsätta köra på i samma anda som jag alltid har gjort, men jag är så rädd för att göra något fel så att det blir värre. Och då gör jag ju fel för att jag är så rädd!" När jag möter människor som berättar sånt här för mig, i detta fall privat, i andra fall som förtroendevald inom ST så blir jag rasande. Jag kan bli så arg att jag måste ta en paus och kyla av mig en stund.

Enligt Heinz Leymann, som var verksam som professor i psykologi vid Umeå universitet, borde det vi kallar vuxen mobbning egentligen benämnas psykisk terror på arbetsplats. Konsekvenserna av den mobbning som sker på arbetsplats av vuxna mot vuxna är förödande för individen om det inte får ett slut. Självmordsstatistiken är hög bland de som utsätts, de är överrepresenterade i skilsmässor, de förlorar egendom, förlorar sitt jobb, sin sociala status på arbetet och i privatlivet, och slutligen kan det vara så illa att personen är helt isolerad, ensam, utblottad och vid det laget sjukskriven för en riktig och reell sjukdom. Ibland har jag märkt att folk ryggar när de hör detta och säger "Jamen det måste ju vara undantagsfall!" Jag har bara en sak att säga om det: Läs forskningen eller håll käften! Det finns så många studier gjorda, ni kan börja läsa Heinz Leymanns publikationer. Det finns flera små häften som han gav ut, läs dem! Ni kommer att må skit efteråt men det är inte ens i närheten av hur de människor mår som blir utsatt för mobbning. Sen kan ni gå över och läsa mer samtida forskning om mobbning eller psykisk terror på arbetsplatsen innan ni försöker förringa eller osynliggöra det som händer på våra arbetsplatser.

Och det är dit jag vill komma. Så länge som vi blundar för konsekvenserna av mobbning och för hur mobbning går till så kommer vi endera att själv vara mobbare, medlöpare eller bli mobbade. Någon gång i ditt yrkesverksamma liv så kommer du att dras in i en mobbning av en medarbetare, tyvärr är det med stor sannolikhet så att du redan varit med om detta, endera såg du att det hände och gjorde ingenting eller så var du aktiv mobbare - i värsta fall var du den som blev utsatt. Men, att ha varit utsatt ger inget immunförsvar mot mobbning. Du och jag som har blivit utsatta har alla möjligheter att mobba någon annan fastän vi vet att mobbning är fruktansvärt. Och vet du vad det värsta är, vi kommer kanske inte ens att våga medvetandegöra för oss själva att det är mobbare eller medlöpare vi har blivit. Vi kommer att rättfärdiga vårt beteende, våra utsagor, våra handlingar och låta den utsatta personen ta all skit. Vi kommer kanske säga att vi är ju bara omtänksamma, vi vill ju bara väl, eller att vi måste ju se till att alla mår bra på arbetsplatsen och nu är ju X faktiskt ett problem.

Enda sättet att motverka detta är bland annat att låta snällhet och omtänksamhet få en annan status i samhället. Vi behöver göra snällhet och omtänksamhet till norm. Idag är snäll något som många gånger häcklas och görs till något töntigt. Men då säger jag som min kära vän och tidigare kollega: Jag är hellre snäll och en tönt, än att vara hip och elak! Men, hur kan snäll vara en motstrategi till mobbning, är inte snällhet något som är ganska mesigt och trubbigt i kampen mot mobbning? Nej, har du den synen på snällhet så bör du nog fundera över din egen definition. Här finns det faktiskt en bra bok att läsa, Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll. Den är tankeväckande och även om jag inte håller med i alla vändningar så är det en bra bok att börja med för att fundera över snällhet och dess betydelse för oss människor.

Jag kommer fortsätta skriva om detta med mobbning eftersom jag vet att det är ett stort både dolt och helt öppet problem på många arbetsplatser. Men jag borde kalla det vid sitt rätta namn: psykisk terror på arbetsplats.

Låt oss fundera över snällhet en dag som 1:a April när vi gör narr av varandra. Visst ska vi ha roligt, men vi kan väl i alla fall se till att vi är snälla och jobbar för att inte människor ska känna sig utsatta för elakheter? Om ett skämt måste följas av frasen "Men, har du ingen humor?!" så är det nog inte fråga om något roligt skämt och den adekvata reaktionen borde snarare vara "Förlåt!"

Låt oss göra snäll till det nya svarta!

Är billigast alltid bäst? Om upphandling vid statliga myndigheter

Under flera år har jag arbetat vid en statlig myndighet där vi haft anledning att irritera oss över alla de byråkratiserade regler vad gäller upphandling - det vill säga hur och på vilket sätt myndigheter i Sverige får köpa tjänster och varor av andra institutioner, företag, organisationer. Det finns inget som kan bli så krångligt som att åka från punkt A till punkt B när man gör det inom sin tjänstgöring. En resa som skulle kosta 150 kronor med taxi kostar plötsligt 400 kronor genom att det ska ske via ett visst bolag, och därmed via vissa administrativa kanaler, med en mängd mellanhänder som slutligen levererar vad som känns som en kraftigt saltad faktura. Åker du någon gång på egen bekostnad, det vill säga en billigare resa, så gör det inte så mycket, men blir det många resor kommer du med all sannolikhet att bli tillsagd att åka med upphandlat företag och att det ska bokas via arbetet. Taxiresor kan inte alltid undvikas och ska de ske då ska upphandlingsregler följas.

Anledningen till all denna röra är bland annat att myndigheter, som ibland är gigantiska organisationer, gör av med väldigt mycket produkter och köper många tjänster. Om ingen översyn finns är risken stor att företag inte har samma möjlighet att konkurrera med varandra när de kämpar om att få myndigheter som kunder. Myndigheter är bra kunder. Lyckas man med en upphandling och får kontrakt med en myndighet kan det leda till att man har möjlighet att satsa i företaget de år som kontraktet gäller - man har ju en säker intäkt! Tänk till exempel på hur mycket kopiator/skrivarpapper som används vid ett universitet! Studenter, lärare, forskare, administratörer, alla använder skrivare och kopiatorer. Hur mycket pengar trycks iväg för varje kopia, och hur mycket extra bara för att följa dessa regelverk. Vad ska våra pengar gå till egentligen?

Många år ansåg jag detta system vara helt uppåt väggarna. Hur kunde det tillåtas att något så viktigt som skattemedel blåstes iväg genom att man betalade mer för tjänster och varor än vad som var nödvändigt! Billigast borde väl vara bäst? Ända fram till alldeles nyligt tänkte jag så. Men något har börjat hända med mitt ekonomiska tänkande. Det är som att den där "billigast är bäst"-tanken inte slår på helt automatiskt och jag har börjat undersöka vad det beror på. Jag menar, under så många år, först när jag flyttade hemifrån och arbetade inom handels där lönen är usel och sen som student under flera år, så har jag ju alltid försökt leva så billigt som möjligt. Vad är det då som har börjat hända med denna min ekonomiska medvetenhet? Håller jag på att bli en Slösa istället för en Spara? Går skam på torra land?

Det hela började nog redan för en tio femton år sedan i mitt privaliv. Jag hade varit student länge och levt under existensminimum under flera år. Vid den här tiden, i slutet på 1990-talet, började miljödiskussionerna komma igång ordentligt. Det blev alltmer vanligt att se bilder på isbjörnar vid iskanten eller simmande i vatten, kanske den starkaste bilden av global miljöförstöring som etablerats inom vår visuella kultur. Det har funnits isbjörnar vid iskanter i säkert tiotusentals år, och de har simmat både hit och dit, men nu kommer de snart att behöva utveckla gälar och fenor för att överleva den kris som issmältningen på kalotterna innebär. Jag började känna en lätt panik. Hjälp, tänk om vi dör för att vi helt enkelt är för korkade att förstå konsekvenserna av "köp och slit och släng"-beteendet i världen! Jag började handla alltmer second hand, som det då hette. Jag var vegetarian i perioder, åt allt mindre kött, köpte helst inte plastprodukter och egentligen köpte jag väldigt lite under denna period - jag hade helt enkelt inte råd. Upprördheten när soptipparna stängdes och allt skulle börja brännas var stor i mina vänskapskretsar - många nattliga räder hade genomförts under ljusa sommarnätter och jag hade flera vänner vars hushåll helt eller delvis var uppbyggd av skräp. Återanvändning och Återvinning var da shit! Efter några år insåg jag att det bästa vore om jag kunde börja handla de ekologiska produkterna som dök upp på marknaden. Jag räknade över min matbudget och insåg att jag nog skulle kunna köpa ganska mycket ekologiskt istället för de billigare ickeekologiska varorna. Genom att rätta munnen efter matsäcken kunde nog det här bli riktigt bra. Jag fick ett arbete och en mycket bra inkomst (mina mått mätt) och vips var jag ju på grön kvist. Här skulle handlas kravmärkt så det bara sjöng om det i skog och mark!

Efter några år började jag arbeta fackligt. Det var en sån ögonöppnare att jag idag inte kan förstå hur jag stod ut innan. Om du känner dig förvirrad på din arbetsplats, börja arbeta fackligt! Då får du inblick i hur organisationen, företaget, myndigheten, enheten fungerar och du kommer känna dig långt mycket mer förtrogen med vilka förutsättningar som finns för det arbete ni gör vid er arbetsplats. Förutom det fick jag även inblick i lagar, regelverk, avtal och praxis som styr verksamheten vid min arbetsplats. En myndighet bland många i Sverige. Många regler, avtal och lagar blir det! Kanske var det framförallt vilka rättigheter man har som anställd som var den största ögonöppnaren. Och hur det endera kan respekteras av arbetsgivare eller helt enkelt bara struntas i, och sen hela gråskalan däremellan. De flesta vill väl, men det är så mycket att hålla reda på att de fackliga organisationerna av allt fler representanter från arbetsgivarsidan börjar ses som ett stöd i verksamheten. Facket kommer tala om för oss om vi går över någon gräns, missar någon regel eller bryter ett avtal. Och de flesta arbetar mycket aktivt och medvetet för att uppfylla regler, avtal och lagar.

Vad har detta med upphandling att göra, kanske den uppmärksamme läsaren nu frågar sig. Jo, ni förstår, jag har fått en tanke om detta med att vi ibland betalar lite extra för vissa tjänster och produkter. När vi betalar skatt så gör vi det för att samhället ska fungera. Vi behöver inte bara alla möjliga olika inrättningar, tjänster, produkter och service, vi behöver även regelverk, avtal och lagar - och vi behöver instanser som ser till att dessa följs. Tänk om det är så att när vi betalar de där extra slantarna, för att exempelvis göra en tjänsteresa, så är det inte enbart för att det är ett krångligt system som läcker som ett såll. Det kanske är så att vi faktiskt betalar en slant för att den chauffören ska ha en trygg anställning, justa avtal och en bra arbetsmiljö. Jag har ännu inte grävt mig ner för att kontrollera hur väl myndigheter kollar upp de företag och andra organisationer som de upphandlar vad gäller de anställdas anställningsvillkor, men det vore värt att kolla upp. För mig skulle det helt klart kännas mycket bättre om jag visste att de extra medel som vi lägger på en dyrare tjänst eller vara är för att våra skattemedel inte ska användas för att bryta ner trygghetssystemen ytterligare i detta land. Jag hoppas nämligen innerligt att inte min myndighet använder sig av de företag som anställer billig arbetskraft utan avtal och utan trygghet. För ni har väl börjat se exempelvis de personer som står på långtradarrastplatser och värmer mat över spritkök, som inte har ett omklädningsrum eller möjlighet till vila utanför hytten, som inte har lunchraster och som får sparken titt som tätt utan att varsel hanteras enligt regelverk? Och visst vet ni hur det ser ut med anställningsvillkor och liknande på Willy's, och andra företag som visserligen erbjuder dig billiga varor, men som har en verksamhet som inte kan granskas i dagsljus utan att allsköns olika troll stelnar i solskenet. Eller har ni blundat precis som jag har gjort fram till nu?

Om myndigheter bara upphandlar från företag som respekterar sina anställda, regler, lagar och avtal, om myndigheter låter mer av skattemedlen gå åt för att inte göra affärer med mer ljusskygga företag, ja, då kan jag också tycka att det får kosta lite extra.
Billigast idag innebär nämligen med all säkerhet något eller flera av följande:

- barnarbete
- livsfarliga arbetsmiljöer
- otrygg arbetssituation
- otrygga anställningsformer
- bristande eller obefintlig arbetstidsreglering
- otillräcklig vila från arbete
- otillräcklig eller obefintlig löneutveckling
- bristande eller obefintlig respekt för rådande lagstiftning, regelverk och avtal inom olika områden
...och listan kan göras ännu längre

Det är anledning till att jag idag känner mig osäker kring om upphandlingssystemet är så helt genomruttet som jag tyckte förut. Visst behöver det ses över och förbättras, som mycket annat i våra myndigheters verksamheter. Men om det kan användas för att skapa goda arbetsvillkor för fler människor, ja, då måste det nog få kosta lite grand.

Billigast är inte alltid bäst!

Tid, rum och död i vårdmaskinen

Läkeprocessen tar tid. Det är inte så att den måste ta tid, den bara gör det. Att skynda på en läkeprocess är som att ställa sig över de i plastkrukor nysådda fröna och hojta hejarramsor för snabbt växande. Tiden läker alla sår och det verkar även gälla de fysiska. Som fysiskt sjuk befinner man sig i ett märkligt tidsrum där centrum utgörs av kroppen. Medvetet och omedvetet känner man in sin kropp ofta under en dag. På morgonen "Hur känns det idag? Har jag ont? Är jag stel? Kan jag kissa?", under dagen "Gör det ont? Gör det mer eller mindre ont? Känner jag någonting alls? Är det bättre eller sämre än i går?" Den inåtvända skannande blicken som söker efter minsta förändring oavsett om det är till det bättre eller sämre, eller helt enkelt bara en förändring lika bra eller dålig före som efter. Vi reagerar olika på sjukdom och för en del är ilska centralt, för andra är rädsla den överhängande känslan. Vid svår smärta kan man reagera med att sluta sig inom sig själv, bli depressiv, eller bli utåtagerande, aggressiv.
Det är som om jag måste kolla av hur alla andra mår. Jag orkar inte bry mig om min egen kropp och min smärta. Men så fort jag öppnar munnen bara väller det ut "Jag, jag, jag!" Och jag ser ju hur de inte orkar ta in, inte orkar lyssna. Då skulle de veta hur det känns att vara mitt i detta och hur less man blir - jag orkar verkligen inte höra mig själv prata om mig själv när jag måste vara mig själv i all denna smärta. Men det bara väller ut. Jag som så gärna ville prata om något annat.
Tiden under smärta är inte alltid så lång. Under starka smärtstillande mediciner luckras tidsuppfattningen upp och dagarna flyter in i varandra. I mötet med vårdmaskinen är det här sällan ett problem. Så fort personalen vet att man går på starka smärtstillande förväntar de sig att man ska vara lite osäker, inte så specifik och de flesta jag möter ställer nästan inga krav på att jag ska vara närvarande utan ser det som en bonus när det händer.
Ska vi äta nu igen! Undersköterskan ler och säger att det säger alla. Jamen vad är klockan? Hon är fem. Ska vi äta middag klockan fem? Är ni inte kloka?...hon ser på mig och ler lite smålurigt, pekar på mig och leendet blir bredare: Du går på morfin! ...det tar mig tre timmar att förstå vad hon menade. Att min upprördhet över att äta middag klockan fem var för att jag inte fick ihop handlingen med tidpunkten. Självklart vet jag att fem är en alldeles normal middagstid, i vanliga fall är jag fullt medveten om det. Men morfinet gör att jag inte får ihop klockslag med händelser, tidsrymder med ordningsföljd. Det är som om alla strukturer och flöden har skiljts åt och utspelar sig på var sitt håll utan inbördes ordning och relation. Jag blir bara tyst och funderar. Vänder mig inåt och försöker reda ut det hela. När jag kommer hem ber jag min sambo om ursäkt för att jag hörde av mig så sällan under mina dagar på sjukhuset. Är du allvarlig säger han och börjar gapskratta. Jag hade tänkt ringa in och be personalen ta av dig mobilen, du ringde två gånger per dag, minst! Jag bara stirrar på honom.
Om inte tidsuppfattningen fungerar så är man djupt beroende av andra att hålla ordning åt en. På sjukhuset är det inget problem. Man väcks okristligt tidigt av egna eller andras provtagningar, sedan är det medicin, frukost och morgontvätt, rond, förmiddagsfrukt/kaffe, motion, medicin, lunch, eftermiddagsfika/frukt, samtal med sköterska, medicin, middag, tv-tittande, aftontoalett, medicin, lampan släcks. God Natt...eller så god natt som möjligt med förhoppningsvis lite sömn. Problemet är ofta att sjukdomar och skador, fysiska eller psykiska, leder till att alla mer eller mindre får en dålig sömn. Det är nämligen få som får en egen sal. Ibland finns det ingen sal. Då kan man få ligga tillfälligt i en korridor, eller befinna sig på en annan avdelning där personalen inte har som arbetsuppgift eller specialitet att ta hand om just den åkomma som plågar dig. En patient på en annan avdelning än den som är bäst lämpad att ta hand om åkomman riskerar att bli rätt ensam och att få en vård som inte riktigt är den bästa, även om personalen sliter för att göra sitt bästa. Den typen av patienter kallas satellitpatienter, och logistiken mellan olika avdelningar blir ett hinder för både personal och patient.
Jag skriker. Sedan stönar jag. Ojojojojojojojojojajajajajajajaaaaaaaaaaj. aaaaaaaaaj. aaaaaaj. ringer på nattsköterskan. Jag kan inte ge mer nu. Du ringde för fem minuter sen. Du kan inte få mer förrän om ett tag. när, när ska jag få vila. Tolv minuter fungerar morfinet. Tolv minuter vila. En gång i timmen. Förlåt. Varför ber du om förlåtelse. Jag kom inte ihåg att jag nyss hade ringt. Det gör inget. Du får springa hela tiden. Ingen fara. aaaaaj aajajajaaaaa. Du måste ta ut mig härifrån. Det är här du ska sova, i den här salen. Men ni måste väl ha en skrubb eller nåt. Jag kan inte ligga här och skrika, de får ju inte sova. De andra tre. Inte kan vi väl lägga dig i en skrubb. Hon ler och tar min hand. Sen ringer någon annan, någon annan som skriker längre bort i korridoren. Jag försöker vara tyst, somnar kanske lite, jag vet inte, men jag vaknar till och då är smärtan total. JAG ORKAR INTE MER. AAAAAAAJAJAJAJAJAJAJJAAAAAJ! De är oroliga för min andning. Mer morfin och risken för andningsdepression ökar. Får syre. De lägger bevakning. Jag bryr mig inte. Vill bara bort. Ut ur min kropp. ajajajaaaajaaj. Så kommer hon tillbaka och jag får mina tolv minuter.
Det är inte bara i vårdmaskinens sjukrum som relationen till satelliter, rymd och himlakroppar kan användas som förklarande begrepp. Försäkringskassan skulle i astrologiska sammanhang räknas som en saturnisk organisation. Saturnus, denna stackars utstötta planet, liknades förr många gånger med en sur, gnetig gammal petimetergubbe som rutar in hela världen i tidsliga och rumsliga begränsningar. Begränsningar i form av årstider, scheman, klockslag, regelverk och annat som vi många gånger förknippar med tråkigt och onödigt. I verkligheten är dessa delar av ett normalt fungerande liv. Vi har scheman, tider att passa, möten, regler, avtal och lagar som vi följer eller bryter emot. Men när någon försöker ruta in allt i livet så börjar inrutandet att skilja sig från verkligheten och plötsligt utgöra ett hinder för att leva ett normalt liv. Då slutar det inrutade att ha kontakt med verkligheten som vi lever i. Det finns inget normalt över att vara sjuk och alla scheman faller. Livet ställs på huvud och det enda som är, är tid och åter tid av undran, väntan, vila, tristess, smärta, feber, ensamhet, provtagningar, behandling, insomnia, sömn, tystnad. Försäkringskassan är på andra sidan av normaliteten och verkligheten i förhållande till den sjuke. Försäkringskassan har ett regelverk och en praxis som alltmer börjar te sig världs- och verklighetsfrånvänd. Det uppdagades nyligen att kassan ställde frågan till cancersjuka i slutskedet när de själva uppskattade att de skulle dö. Inte på ett ungefär, utan ett datum. En tid för död i blanketten.
När tror du själv att du är tillbaka i arbete? Ursäkta? Ja, alltså först och främst i deltidsarbete och sen heltid, hur ser du på det själv?...jag blir stum, men harklar mig för att hon inte ska behöva upprepa den obegripliga frågan. Alltså, som jag sa så går jag på morfin just nu. Jo, ja, jag hörde det, men det skulle du ju fasa ut. Ja, visst, den fasar jag ut, men alltså, jag har lite svårt att förhålla mig till din fråga. Varför det? Tror du inte att du kommer tillbaka inom den närmaste framtiden? Nämen, vänta nu, du måste ju förstå att jag går på morfin. Jag är hög. Jag har narkotika i kroppen. Min arbetsgivare kommer inte vilja ha mig på arbetet så länge jag har morfin i kroppen. Det spelar ingen roll om du frågar mig, jag har ingen tidsuppfattning, jag har ingen smärtuppfattning och jag känner inget annat än en lättnad att få vara fri min smärta. JAG känner det som om jag skulle kunna jobba imorgon dag. Ja, hahaha, ehum. Det så klart. Men du har säkert en idé om... NU LYSSNAR DU! Jag har idéer, massor av idéer, men de har ingen relevans just nu. Jag är hög som ett hus och det finns inget i det jag säger som har någon som helst bärighet. Du kan få ett svar, men det kommer ha samma värde som att jag skickar dig ett kakrecept. Jag vill jobba redan igår!
Det sades att det blivit ett fel i rutinerna, att man skulle se över hur det var möjligt att cancersjuka i slutskedet av sitt liv, i själva döendet, fick en sådan oetisk fråga. Det var ett misstag. Det var inte alls så det var tänkt. Jag kan i alla fall säga att det är inget undantag, inget som sticker ut från den i övrigt väl inrutade frågerutinen på kassan. Den typen av frågor - rita, gissa, spring - ställs hela tiden från Försäkringskassan. Vad tror du? Hur tänker du? När ungefär? Frågor som sjuka, beroende på situation, många gånger inte kan svara på. Om sjukdomen är labil till sin utveckling är det omöjligt att veta om man kommer att springa det där milloppet inom en månad eller ligga under skalpellen den dagen. Om sjukdomen ger förvirring eller medicineringen skapar oro är det svårt att gissa och fundera över framtiden. När en organisation vill att människor ska uppskatta sin dödsdag har vi hamnat i ett rutschema som inte längre har något med verkligheten att göra. Då har vi hamnat i en rymd som inte är vår egen, i en galax som vi inte kan navigera i. Att föreställa sig sin egen död är svårt som människa, för vissa sjukdomstillstånd är det inte att rekommendera då det kan förvärra sjukdomens förlopp. Vad är nästa steg, att ställa frågan till alla som har en sjukdom eller ett sjukdomstillstånd som kan leda till döden? Ska vi då i framtiden ställa frågan till den självmordsbenägne om och när den tror att den ska lyckas?
Samtidigt som tjänstemän blir satta att ställa alla dessa frågor man tycker att de själva borde reagera mot, så försöker regeringen låtsas som att det ju inte alls var så de menade med sin ändrade politik. De tvår sina händer och skickar tjänstemännen att krypa till korset. En tjänsteman har svårt att ifrågasätta de regel och lagar som styr deras verksamhet. Det kan leda till arbetsvägran eller tjänstefel, även om regeln i sig sedan visar sig vara helt felaktig eller i behov av att ändras.

Förutom att vi behöver ställa oss den nu väl repeterade frågan "Vill vi ha det såhär?" måste vi också ställa oss frågan om vi och våra politiker befinner oss i samma galax. Vem är det som är satellit i relationen mellan befolkning och politiker? Vem har ansvar för att se till att den ena vet vad den andra gör och varför? Hur ska vi få politiker att fatta beslut så att inte vår tids och rumsuppfattning splittras ytterligare? Så att vi får ett samhälle där vi inte uppdelas i olika aspekter av att vara människa utan får vara hela och komplexa? Som det ser ut nu kan vi tvingas svara på frågor som skulle få Terry Pratchets Death att med versaler fråga:
SKA VI SPELA ETT PARTI SCHACK?

Inbrottstjuv i egen butik? Vardagsrasismens vidriga vardag

Som ett brev på posten, ett väldigt oönskat brev, dyker blogginlägget upp idag på min facebooksida. En av Umeås mer intressanta affärsverksamheter, ett kafé med juste attityd, vintage fashion, gott vegofika och trevlig atmosfär har blivit scenen för en situation som osar vardagsrasism. Det gör mig först upprörd att läsa det och sedan glad att jag kan läsa om det, eftersom kaféets chef Monika Kichau har valt att inte vara tyst. Situationen var följande: Hon ska stänga och låsa sitt kafé när hon plötsligt finner sig ansikte mot ansikte med en person som ringt polisen för att hon trodde att det rörde sig om inbrott. Sedan kommer polisen och kör en stil mot ägaren som gör att hon genast känner sig misstänkliggjord på grund av utseendemässiga skäl. Jag känner igen den där stilen, jag har sett den förut, hur poliser drar på sig en stenmask och är totalt känslokalla. Det är inte alla som känner det behovet som poliser, och inte i alla situationer. I vissa situationer är det säkert nödvändigt, i andra är det bara ett maktövergrepp.

Samtidigt tänker jag "när kommer backlashen?" Den mer öppna rapporteringen av vardagsrasismen har varit i fokus i media under en kort period, och när kommer första "amen hallå, nu får det väl vara nog, det där handlar väl bara om en medborgare/tjänsteman/politiker som gör sin plikt!" Jag är ledsen att vara så pessimistisk, men en del av mig bara väntar på att dessa kommentarer ska börja dugga. I sociala medier och i mer konventionella medier. Så låt oss rida på den här vågen av berättelser så länge vi kan, kanske kan det leda till att någon tänker till innan den ger sig hän i vardagsrasistisk anda.

Fundrar på om det är ett hopplöst dilemma som Kichaus blogginlägg tydligast visar på. Berättelsen som Monika Kichau ger oss har alla möjligheter att läsa ur perspektivet att inte vilja se vardagsrasism som en reell företeelse att säga "Men, är det inte bra att folk är uppmärksamma, tänk om det varit en inbrottstjuv!" "Om jag vore butiksägare skulle jag vara glad om jag upptäckte att folk hjälpte mig att övervaka min butik!" Dessa kommentarer hänger i luften när jag läser blogginlägget. Jag har tänkt dem förut i andra liknande situationer, jag har hört de och de tillhör den diskurs som rasismen är. Det, per automatik, självklara sättet att tänka och uttala sig som genast leder till att rasistiska strukturer i en enskild situation osynliggörs.

Hur många kaféer och butiker finns det i centrala Umeå? Rätt många. Jag har själv stängt och larmat butik i centrala stan under några somrar. Ibland när jag kom ut från butikens bakdörr så fick jag skrämselhicka och var på väg att trycka igång larmet. Då stod det någon där, med en bil uppkörd till bakdörren! Åh herrejösses, bara en butikskontroll! Det borde egentligen heta personalkontroll, då det handlar om att ett vaktbolag kontrollerar personalen som låser och larmar dörren. För svinn, snatteri och stöld, men även för att kolla läget om allt är okej eller om något konstigt inträffat eller känns skumt. Det är en mycket märklig upplevelse av att å ena sidan vara misstänkliggjord och anklagad för något man inte har gjort, och å andra sidan känna sig trygg att det finns någon där som vet att vi faktiskt stänger. Dessa situationer gör att jag vet hur paff och rädd man kan bli när någon dyker upp just i stängningsögonblicket, när man har nyckeln i dörren och just har larmat på. Jag vet också hur lätt det är att känna sig skyldig fastän det inte finns någon anledning, jag har all rätt att vara här och göra det jag gör. Men här är det inte en rutinmässig butikskontroll - som, och det ska nämnas, även görs på butikschefer när de larmar., som inte heller kunskap om när kontrollerna ska ske utan blir lika överraskade och lika grundligt kontrollerade, väskor ska uppvisas, kassa, kvitton på grejer och så vidare. När Kichau låser sin dörr står det plötsligt en person där som har ringt polisen och undrar vad ägaren tror att hon håller på med. Men inte med ordet "ägare" i meningen, utan bara "Vad tror du att du håller på med?" Med säker hand börjar bloggförfattaren måla upp ett flertal aspekter som gör att denna situation är något annat än en ansvarsfull medborgare som rapporterar ett misstänkt inbrott, och seriösa poliser som gör sitt jobb. Den situation som uppstår visar på det totalt absurda i situationen, och det svåra.

Varför har personen ringt polisen när den händelse som utspelar sig vid dörren till kafét är en händelse som utspelar sig på samma sätt, rutinmässigt, varje dag kafét är öppet. Jag vet hur man gör när man stänger en butik eller ett kafé. Man gör nästan in i det närmaste exakt samma sak varje gång, det är en säkerhetsrutin som man går igenom. Den förändras något över åren, ibland medvetet som en strategi för att underminera att inbrottstjuvar ska lära sig rutinen och hitta dess svaga länkar, ibland för att man upptäcker ett smidigare sätt att utföra rutinen på så att man snabbare får komma hem. Det  Kichau gör det görs alltså ofta, varje dag kanske om kaféet har öppet alla dagar i veckan. Men nu blir det stopp i rutinen och polisen kommer till platsen. Kichau beskriver sin väldigt moderätta, NU!-känsliga, klädstil som "den chica kickersstilen" - plocka upp närmaste modetidning får ni se hur den ser ut, keps och siden, rutig jobbarskjorta och chinos ungefär och i butiksägarens fall keps, hoodie och platågympadojor. Den stilen kändes helt rätt för henne helt på morgonen, men blir nu, när hon hamnar i den här situationen helt förändrad i vad den eventuellt kan tolkas som av andra. Keps och hoodie (luvtröja som vi sa när jag var ung!) är lika mycket ett modestatement idag som det kan vara en etnisk och klassmässig markör. En markör som formulerats av individer, men även av strukturer som återanvänds om och om igen i media, film, böcker. Men, keps och hoodie används flitigt av väldigt många i många olika sammanhang - inlandsrallypublik, citycoola lattedrickare, raggarsnubbar, vuxna, barn.

Vid en butik i stängningsdags när polisen är tillkallad i misstanke om ett butiksinbrott är det trots detta nästan omöjligt att inte lägga ihop klädstilen med en berättelse om inbrottet, förövaren med invandrarbakgrund från stadens problemområden i något miljonprojektgettho. Visst känns media/film/tv-serieklichén igen? Så där står Kichau och möter den allt annat än öppensinniga polisen, rabblar organisationsnummer, legitimerar sig, med en enorm utseendemässig självmedvetenhet som handikapp. Hon uppfyller till viss del utseendemässiga kriterier för en samhällelig kollektiv och diskursivt skapad bild av en kriminell och måste förhandla sig tillbaka till den självklara fashionistaposition som hennes utseende, samma utseende, gav rätt till i morse. Minnen poppar upp om ursprunget, relationen till dagens debatt är given i tanken, och allt skapar en laddad situation som inte hjälps upp av polisernas stenansikten och oförmåga att sedan säga "Innan man ringer in något sånt här bör man vara lite mer säker på att det inte är en rutinartad stängning av en butik som det handlar om!" eller "Vi ber om ursäkt, men vi måste alltid ta såna här anrop på allvar och vi hoppas att du inte känner dig alldeles kränkt, uppskärrad och sårad, hoppas du får en riktigt bra kväll och här är ju dina vänner - se till att få i er något varmt att dricka!" Monika Kichau lyckas med några få ord beskriva hur andra människor plötsligt skapat en situation där hennes utseende byter betydelser markant i ett socialt sammanhang och hur detta sammanhang formulerar vad som är möjligt att tänka om hennes utseende. Det är en ny diskurs som har inträtt. Kichau har, av en annan persons agerande, förflyttats från dagens modediskurs till en rasistisk diskurs, som Kichau därför måste förhålla sig till och vara medagerande i.

Jag har aldrig haft problem med poliser på det här sättet. Inte så förvånande. Jag är väldigt blond, har blå ögon och klär mig, om jag ska var riktigt ärlig, ofta ganska tråknormalt även om jag under perioder försöker heppa till mig. Jag har ingen brytning, jag har dessutom en fenomenal papegojfunktion så jag tar efter röster, minspel och i synnerhet dialekter och brytningar i andras tal. Det gör mig fullständigt ofarlig i det här samhällets förståelse av fara. Det finns ingen kriminell kliché att sätta mig i. Det är en av anledningarna att Kill Bill funkar, by the way! Det är blondinerna som är värsta slaktarna och farligast i den filmen - ett medvetet drag av Tarantino som låter Thurman och Hannah bli ärkefiender och utföra de mest groteska våldshandlingarna av alla som agerar i filmen. Det fungerar utmärkt eftersom det krockar så totalt med den idé om blondiner som annars är mest förhärskande och som ibland kan serveras genom en raggningsskämt på krogen eller ett litet höhöhöhöskämt på bilmeken när jag har problem med pappas bil. Men polisen och jag är vänner. När de ser mig mjuknar deras ansikten och de blir lite mer avslappnade, även i situationer som gör det svårt för dem att slappna av i. Jag kan till och med skämta med poliser och få skratt tillbaka de gånger som jag hamnat i krogköer som ballat ur och där det hänger slagsmål i luften. Tro mig, jag är så himla privilegierad i polissammanhang att jag aldrig åkt polisbil i andra situationer än när de har varit snälla (skjutsat hem mig) eller skyddat mig. Men jag har vänner som alltid utsätts för stenansiktet och aldrig något annat.

När jag i ett tidigare blogginlägg skrev om vardagsrasismen i butiker så skrev jag inte hur de människor med etniska markörer i utseendet vilka inte räknas in i det svenska samhällets norm blev bemötta av poliser. Det var nästan alltid, nästan helt utan undantag, med ett stenansikte som aldrig blev mjukare eller mer förstående. Oavsett varför de behövde möta polisen. Till och med den gången som en kund blev bestulen på en plånbok i butiken och vi ringde polisen. Jag trodde inte mina öron och ögon när den polis, som jag kände till mycket väl eftersom staden jag kommer ifrån är så liten, plötsligt hade blivit en annan. Förövaren visade sig vara en högstadiekille vars släkt bott i länet i generationer och offret var en av våra stammisar - en kvinna som bott länge i staden, men som flyttat dit från ett annat land och som hade ett utseende som skiljde sig från den priviligierade normens stereotypa utseende. Och plötsligt var det som om polisen jag kände som en trevlig tjänsteman förvandlades till en misstänksam, kall, hård, obehaglig person som uppvisade större förståelse för förövaren än för offret. Och det verkade som om ingen annan än jag reagerade! Jag pratade inte med kvinnan om detta, men jag antar att hon, precis som Monika Kichau, hade fullt upp med att behöva trassla omkring i den rasistiska väv som riskerar att göra oss tysta och handlingsförlamade. "Jag borde inte ha klätt mig så här! Hur ska de nu tro mig!?" Liksom jag satt intrasslad i samma väv och inte förstod det, för jag såg den inte även om jag kände av den. Anledningen till att jag kände av den men inte förstod vad det var handlade om att jag är privilegierad i denna rasismens väv, i diskursen, och därför bara erfar hur allting plötsligt bara blir hopplöst svårt och tillkrånglat. Jag når inte fram, det jag säger får en annan betydelse än den jag menade, alla missförstår varandra och frustration börjar prägla den sociala samvaron. Det är också en del av den diskursen, av rasismen som genomsyrar det svenska samhället.

Men, är det då inte problematiskt att kalla hela samhället för rasistiskt? Den frågan poppar upp när jag läser en artikel i DN på nätet i morse. Det är viktigt att nyansera debatter, att se till att inte dra jämförelser mellan olika fenomen som istället för att synliggöra egentligen osynliggör. Att påpeka att vi har en rasism och en rasistisk struktur som genomsyrar samhället är däremot inte att vare sig överdriva eller osynliggöra något - det är att synliggöra och många forskare har sysselsatt sig med detta under många decennier. Det är ett problem att kalla allt och alla för rasister, ja, men att peka ut ett social och kulturellt mönster, en struktur, som vi alla är delaktiga i är inte i sig att göra alla till rasister. Jag blir lite brydd när jag läser den artikel som Jasenko Selimovic skrivit häromdagen i DN. I synnerhet då han för det första likställer olika grupper i samhället fastän han själv inte har ambitionen att göra det - Sverigedemokraten känner sig förtryckt, Kvinnan känner sig förtryckt, Invandraren känner sig förtryckt. Ett förtryck är systematiskt, det vill säga tillhör en struktur eller ett system av fenomen som tillsammans gör att en person blir särbehandlad i olika sammanhang. Och jag är ledsen att säga detta så krasst, men det har faktiskt inte alltid att göra med om man har upplevt det eller inte. Det finns där ändå. Däremot kanske inte förtrycket uttrycks i alla sammanhang. Jag vänder mig också mot förenklingen att det skulle ha varit "Milosevic och nationalister" som gjorde Sarajevo till en uppdelad, segregerad och krigshärjad stad. Det finns nämligen något som vi måste ta ansvar för att därför måste lyfta fram och det är vår egen delaktighet i en form av struktur som forskningen valt att kalla för diskurser. Det utgör i sig en social maktproducerande relation som bygger på såväl språk och bilder och som formar vad som är möjligt för oss att tycka och tänka om ett fenomen, en person, en företeelse. Kan vi inte se att den här typen av mer systematiserade tankestrukturer finns i samhället så kan vi heller inte förstå komplexiteten i ett flertal situationer som vi hamnar i. Det som hände i Sarajevo handlade inte enbart om att nationalister tog makten med en person i spetsen, utan att det redan fanns tankestrukturer och diskurser som kunde nyttjas. Dessa har i sin tur formulerats gemensamt genom den historia vi alla delar i Europa - det som hände i Sarajevo var inte en enskild avgränsad händelse, den var en konsekvens av många decenniers utveckling inom ett långt större geografiskt område.

Att det finns en rasistisk struktur i vårt samhälle och att den har funnits under oerhört lång tid är något som kan förklara även den problematiska situationen att å ena sidan hävda att man varit förtryckt hela sitt liv och å andra sidan säga att man har träffat icke förtryckande individer. Det finns ett systematisk förtryck och det finns direkt förtryck. Vår diskrimineringslagstiftning tar faktiskt upp detta med förtryck på flera olika sätt och gör det rätt hyfsat bra. Förtryck kan nämligen uttryckas på en mängd olika sätt och vi kan uppleva ett konstant förtryck och ibland tillfälliga förtryck. Men, att säga att det är farligt att hävda att det svenska samhället till del är rasistiskt är att fara med osanning - det är farligt att inte se att dessa strukturer finns och att vi, oavsett hur mycket individer vi anser oss vara, lever i dessa och får ta kollektivt ansvar för dessa strukturer. Att en del personer väljer att inte göra det, och att en del väljer att använda ett systematiskt förtryck som anledning att idka våldshandlingar, ja, det är ju en annan om än näraliggande fråga.

Jag har däremot inga som helst problem att läsa dels kaféägarens blogginlägg eller Jonas Hassen Khemiris artikel som beskrivningar av hur vi som individer behöver möta dessa strukturer och hur det kan upplevas av oss. Ej heller har jag problem att se att Khemiri lyfter fram en mängd olika typer av vardagsrasism. Jag har däremot svårt att göra den läsning som Selimovic gör eftersom den riskerar att osynliggöra de strukturer som vi kollektivt är medskapande till och handlar inom. Men, så har väl jag och Selimovic kanske olika syn på individens möjligheter i samhället.

Men individen då? Har den inget ansvar i allt detta.
Jag kanske måste skriva ännu mer om relationen mellan kollektiv och individ eftersom det verkar som att förståelsen för denna relation har minskats de senaste tjugo trettio åren. När jag var barn talades nästan bara om kollektivet, men jag har fått inse att det inte är så och att vi håller på att glömma bort kollektivet.
Så jag återkommer med en fundering om kollektiv, individ och förtryck, inom kort.
Det lovar jag.