Kollektivt ansvar i vårdmaskinen

Sa han hur länge jag skulle vänta? Ska jag ringa röntgen? Varför hör jag inget? Vem ska jag ringa? Vems patient är jag nu?
En viktig del i vårdmaskineriet är ansvar. Vårdpersonalen känner och tar ett stort individuellt ansvar. Många gånger känner de ett ansvar som spänner över så mycket att det omöjligt kan vara en enda individs ansvar. Frågan om vems patienten man är i vårdmaskinen behöver trots detta ett konkret och tydligt svar för att klargöra vem som ska ringas upp, vem som sitter inne på information, vem som kan driva processen framåt, vem som är ansvarig för att vården blir så bra som möjligt. Om jag inte vet vem jag ska ringa till och jaga för att få svar kan jag plötsligt ramla ut ur vårdmaskinen. Då måste jag börja om hos Hälsocentralen.
Men det måste ju finnas ett nummer till Vårdcentralen! Jag vet ju att själva centralen finns, den är ju därborta, men varför hittar jag inte åt den i uppräkningen av Vårdcentra...vänta nu...Hälsocentral!? Heter det Hälsocentral? Varför heter det Hälsocentral?
Trots detta fokus på vem som är ansvarig bygger inte sjukvården enbart på individuella bedömningar och insatser. Det kanske kommer som en överraskning för vissa, i synnerhet mer liberala och individinriktade ideologer. Största delen av vårdmaskineriet bygger på kollektiv kunskap, ansvar,  etik och att utifrån en enorm mängd vetenskapliga rön och kliniska metoder som sprids inom vårdmaskineriet fatta beslut. Det finns riktlinjer, regelverk, fastställda procedurer, rigida säkerhetsföreskrifter - delar av det jag kallar ett övergripande kollektivt systematiserat ansvar i vårdmaskinen. Alla dessa rutiner och regler, lagar och föreskrifter, tas fram gemensamt i den jätteapparat som vården med tillhörande forskningsfält utgör. En läkare kan inte bara hitta på en undersökningsmetod för att hon får ett infall, en sjuksköterska kan inte dela ut mediciner på en höft, en kirurg kan inte skära lite hipp som happ i en kropp, för att inte tala om patologerna när de undersöker våra döda. Mänskligheten har i tusentals år ackumulerat kunskap om kroppen, dess sjukdomar och behandlingen av dem, och kunskapen revideras, justeras och förändras. Gamla rutiner som visat sig vara dysfunktionella har bytts mot nyare, nya metoder har fått falla undan till förmån för en återupptäckt och kanske justerad äldre metod, allt för att ge bättre och säkrare resultat för den sjuke, den vårdbehövande. Det ansvaret genomsyrar vårdmaskinen, och är i behov av vissa förutsättningar för att fungera.
Så här går det till ser du. Jag skriver en remiss till magnetröntgen, men även om den är viktig för att utesluta komplikationer så är det den kliniska undersökningen som är den väsentliga. Jaha...den som du har gjort alltså. Ja, eller nej...så här. Min undersökning av dig är en första undersökning för att påbörja ett sökande efter en korrekt diagnos, men också en korrekt problembeskrivning, så att vi kan få en bra rehabilitering och behandling för just dig. Okej...men om röntgen visar samma sak, då är det din undersökning som vi lutar oss mot. Nej, inte riktigt så heller. Alltså, det är en process. När du gjort röntgen ska röntgenspecialisterna göra en analys, den skickar de till mig. Aha...och då har vi en korrekt diagnos. Oh nej, nej, nej! Så ansvarslösa kan vi inte vara! Vi ska göra en rejäl och ordentlig undersökning! Det är ortopeden som är specialist och ska göra en grundlig klinisk undersökning där ortopeden ska väga in resultatet av min första, andra och tredje undersökning, röntgenspecialisternas utlåtande, utlåtanden från dina akutbesök och din egen berättelse. Jasså, jahaja, då förstår jag...(jag ler lite generat, så naivt av mig att tro att det var så enkelt att ställa en diagnos)...då först har vi en säkerställd diagnos. Min läkare tittar länge på mig och säger sen att en diagnos kan kanske aldrig vara helt korrekt, den kan vara mer eller mindre säkerställd och väl underbyggd. Vi är ju unika varelser, säger han och ler. På något sätt känner jag mig plötsligt väldigt lugn och trygg, liksom tröstad.
Den trygghet vi har rätt att känna i vårdmaskineriet är helt avhängig att detta kollektiva ansvarsfulla arbetssätt utförs på bästa sätt. Tryggheten är beroende av att alla delar vägs in, där tiden får vara en del av den långa process som diagnostik innebär, och så småningom en längre eller kortare behandling för att återgå till ett normalt liv. Det kollektiva ansvaret är beroende av att en väsentlig grundbult fungerar: kommunikationen. Dels mellan vårdbehövande och alla som arbetar inom vården som den behövande möter, dels mellan alla avdelningar, enheter, läkare, undersköterskor, undersköterskor, tekniker, labassistenter, ja alla anställda som jobbar med vårdbehövande på ett eller annat sätt. Även om en labassistent inte har patientkontakter har den personens arbete och hur det arbetets resultat förs vidare i vårdmaskinen en stor betydelse för vilken vård den behövande kommer att få. Det är ett enormt maskineri och kommunikationen är en av de svåraste delarna att underhålla. Det räcker inte med en individs insats för att denna del ska fungera. Alla har ansvar för kommunikationen, även jag som är vårdbehövande. Annars är risken stor att jag faller ur och måste börja om från början.
Jag har så ont att jag först inte ser att det är min sambo som kommer gående. Då är han ju ändå ingen dussinperson. Men jag kan inte riktigt tänka, har oerhört ont och är uppjagad efter att ha åkt in akut med bårbil, så jag tänker bara "märkvärdigt vad han känns bekant!" Då känner jag igen honom. Jag har ingen aning om vad vi pratar om, vad han säger eller vad jag svarar. Han klappar om mig och säger att han ska åka hem till katten. "Det här går bra, vi ses sen!" Det gör inget alls att han åker hem, snarare blir det en person mindre att hålla ordning på. Var var jag nu...hade jag sagt att jag inte tål den där medicinen...och hur var det nu...äter jag verkligen ingen medicin utöver smärtstillande...diabetes?...annan kronisk sjukdom i släkten?... Det är så jädra rörigt i huvet, tänk om jag glömmer något. Har jag verkligen inga mediciner som jag äter? Är jag verkligen så frisk i vanliga fall? Sen kommer läkaren. Hon är ung, hon ser kompetent ut och verkar lugn, som om vi har all tid i världen tillsammans. Det här är bästa tiden att komma på akuten! säger hon leende. Vi avlöser varandra just nu. Går lite fortare då. Vi är några fler. Så tittar hon på mig och ställer den omöjliga frågan "Vad är det som har hänt?" Jag blundar, andas ytligt märker jag, försöker lugna ner mig - då tar hon min hand och säger "Jag ser att du har jätteont! Du behöver få vila från smärtan, vi ska se vad vi kan göra." Tårar rinner ner för mina kinder, jag gråter hulkande en stund, först sen kan jag tala lugnt och någorlunda sammanhängande. Nu finns min smärta även för någon annan än bara mig, men nu finns även jag. Hon ser mig, jag finns.
Att befinna sig i vårdmaskinen som behövande är en väldigt ovan situation för de flesta. Det ställs krav på den behövande och den behövandes kropp. Det bästa är om du kan prata, peka, visa, förklara, vara redig, logisk, saklig och tydlig. Om det inte är möjligt, om situationen exempelvis är akut, är det bra om någon annan finns med som i alla fall kan ge en beskrivning av vad som har hänt. Men det behöver inte vara en akutsituation som leder till att samtalet är försvårat. Den behövande kan vara rädd, chockad, stum, döv, blind, dålig på svenska. Den som lyssnar kan vara under en enorm arbetsbörda med en stress som ligger som ett filter mot omvärlden. Även kroppen ska prestera, kunna ge blod, kunna kissa, bajsa, andas, ha en tydlig puls, ett blodtryck, uppvisa symtom, vara rörlig, prestera i kliniska tester. Den ska berätta genom vad den kan och inte kan, genom hur den ser ut och vad som inte syns, genom hur den låter eller inte låter, genom hur den känns och hur den inte känns. Personalen gör allt den kan för att få reda på vari behovet finns för att se om och i såna fall hur vårdmaskineriet kan anpassas för just de behoven. Det kommer vara de specifika behoven som uppstått ur sjukdomen, skadan, traumat, och inte individens komplexa sammansatta behov som sjuk människa, som självklart ställs i centrum. I den vårdmaskin vi tillsammans har skapat är individens hela behov som vårdbehövande för komplext för att utgöra en prioriterad arbetsuppgift. Det beror på att verksamheten är starkt nedbantad, och har till uppgift att göra det som är sjukt friskt och det som gått sönder helt igen. I vissa fall är uppgiften så koncentrerad att det handlar om att ge rätt medicin och riktning för patienten för att sedan skicka hem den. I en sådan vårdmaskin är det lätt att som patient känna sig överkörd, bortglömd, osynlig.
Jag är rätt groggy nu. Få se, vad är klockan, ingen aning. Har jag ringt på de där personerna? Vilka är de? Pratar de om mig? De pratar symtom, är de mina? Verkar vara mina symtom, ja, det är min kropp de pratar om. Eller. Jag vet inte. Jag då? Har de frågat hur jag mår? Det är bara min kropp hela tiden. Hur mår jag? Jag vet inte. 
Patienten talar många gånger om sin kropp som om den är något till viss del skild från jaget. "Magen krånglar, det verkar som om den inte riktigt fungerar med medicinen", "Armen gör ont, det gör att jag inte kan sova, om vi bara kunde få den att sluta värka." "Jo, jag känner mig rätt okej, men ryggen är trött" Både personal och patient skapar en skillnad mellan den sjuka, dåligt fungerande, delen av jaget som är fysiskt och ibland psykiskt (vid psykisk sjukdom och lidande). Konsekvensen blir många gånger att fokus riktas mot den delen av en person, och att hela det upplevda jaget då får väldigt lite uppmärksamhet. Det skapar en djup existentiell oro - finns jag för dig? Är det någon som ser mig?
Hallåååå! Hallåååååååå! Hör ni min rööööst? Var finns viiiiii? Var är jaaaag? Hallåååååå! Jag vaknar av att någon är rädd. Kan ingen svara personen. Jag får inte sova. Åh vad skönt, nu kommer någon och hjälper till. Hallåååååå! Är det ingen häääär, är alla bortaaaaa? Hej, hallå, här är jag! Har du ont? Kan jag ge dig något?
Frågorna riktar sig oftast till om det är fel på kroppen någonstans. Ibland kan det vara så att oron vuxit sig allt starkare under en längre period, att personens fysiska åkommor har fått stor hjälp, men att helheten inte hunnits med - att jaget, den upplevda personen, lämnas ensam i samtalen medan vårdmaskinen helt fokuserar en enskild kroppsdel, en enskild smärta, ett enskilt isolerat lidande. Det är där den där omtänksamma beröringen kommer in, den där blicken som säger "Jag ser dig" och den där lugna inställningen, kroppsspråket som visar att patienten kan ta det i sin takt, det är lugnt, tiden står stilla nu, nu finns bara du och jag och vi förstår varandra. Hela patienten kan då få finnas med, ta sin tid och då kan det finna tid att säga ord som annars är svåra att få fram, som annars skapar tysta hål i samtalen. "Jag är rädd", "Jag förstår inte", "Håll min hand". Men när maskineriet har bantats ner, när underhållet inte sköts och människorna som arbetar däri inte får plats, utrymme, tid, då hinns det inte med. Det finns en risk att personal talar över huvudet på vårdbehövande, glömmer bort att fråga personen det gäller, glömmer bort att förklara saker och ting. Risken är att man blir sin felande kroppsdel - gallan, levern, benbrottet. Då överges människan. Plötsligt står flera tysta, ensamma människor i vårdmaskineriets vinklar och vrår - rädda, förvirrade, oroliga, ledsna. Och kanske är det inte bara de vårdbehövande som står där, ensamma och utsatta, rädda och ledsna, utan även andra vårdmaskinister som liksom inte längre får plats trots att de arbetar där, i maskinen.

Det är på vårt gemensamma ansvar att ordna en vårdmaskin där vi får plats, syns och kan få känna oss trygga. Då behövs en vårdmaskin med tid och rum av andra slag än det väl upplysta, kliniskt granskande, nakna och många gånger sterila undersöknings- och behandlingsrummet. Då behövs den tysta gemensamhetens rum. Det som minner om fikat vid köksbordet med en vän, ett barn, en maka, en far och klockans tickande på väggen. Då behövs den lilla vrån av kärlek, vila i stilla beröring, en hand att hålla och ett par ögon att stilla se in i precis innan vi somnar i en främmande säng, i en sal med främmande människor. Vi behöver tid och rum i vårdmaskinen där våra hela komplicerade, unika jag får känna det stora kollektiva ansvar och trygghet som en god vård kan ge till en vårdbehövande. Är vi villiga att betala vad det kostar? Vill vi egentligen ha en nedbantad, slimmad vård som till slut lämnar oss ensamma i en osedd vrå? Tycker vi att fördelningen av medel i samhället är rimlig? Har vi egentligen satt oss ned och funderat över hur vi egentligen vill ha det? Vill vi känna den trygghet som ett väl fungerande kollektivt ansvarstagande innebär?