Omtänksam snällhet eller elak mobbning? om mobbning på arbetsplatsen

Jag har under många år funderat över detta med att vara snäll. Många gånger har jag hört såväl vänner som avlägset bekanta, och till och med mig själv, säga väldigt elaka saker med ursäkten "Jag måste ju ändå vara ärlig..." eller "Jag kan ju inte ljuga..." När jag för snällhet på tal så reagerar många med den självklara positiva attityden: jamen visst ska vi vara snälla! Men, hur det än är så visar många gånger olika situationer på motsatsen. Vi utvecklar en mängd olika strategier för att rättfärdiga de elakheter vi använder för att trycka ner en annan människa.

Vi är många som har upplevt mobbning, som barn eller som vuxen. Jag har generellt sett svårt att förstå varför människor skulle vilja vara systematiskt elaka mot varandra, och därför kan jag missa när mobbning sker - även när det är jag själv som är utsatt för den. I synnerhet har jag svårt att förstå det fenomen att en grupp personer aktivt vänder sig mot en enda person och skapar ett psykologiskt helvete för den personen. Efterdyningarna av en sådan aktion kan svalla i flera år efter den aktiva fasen har avslutats. På en stor arbetsplats där mobbning sker av en person kan elaka rykten återberättas i åratal, oavsett om det finns någon som helst sanning bakom påståendena. Det som kanske har förvånat mig mest är att personer som jag vet har utsatts för mobbning själva kan ge sig hän utan att medvetandegöra för sig själva att det nu är de som är mobbare. Det svåraste fenomenet i mobbningen är medlöparna. De aktiva aktörerna, de som är öppet verbalt och ibland fysiskt elaka, kan man när man är utsatt peka på och förhålla sig till. Samtidigt är den nivå på elakheterna som uttalas, och den fenomenala strategi som kan utvecklas i mobbningen, så utstuderad att den som utsätts ofta tänker: "Nej, men det är ju faktiskt inte möjligt, den personen kan väl inte vara så elak!?" På det vill jag svara: Jo, och än mer elak ändå! Men mobbning skapar en osund struktur för långt fler än det fåtal som är direkt involverade.

Ett problem är när mobbningen tar på sig snällhetens och omtänksamhetens klädedräkt och därmed skapar förvirring för oss. Till slut kan vi inte uttrycka en omtänksam fras utan att den dras ner i och blandas ihop med ett mischmasch av diffusa elakheter förtäckta som omtänksamhet. Ett vanligt exempel är att prata om att en person mår psykiskt dåligt, har haft kontakt med psykiatrin och kanske borde vara hemma ändå, för att må bättre, för att inte riskera att bli sämre. Att en person har haft kontakt med psykiatrin är i sig ganska vanligt i vårt samhället, och det är inget som jag ser som mer anmärkningsvärt än att man måste ta kontakt med sjukvården om man mår så dåligt att man behöver medicinsk hjälp. Men, psykiatrin kan användas som en stigmatiserande plats att ha haft kontakt med, i synnerhet om målet är att mobba ut en person. Sprid ut att en person har en psykisk problematik och den möjlighet som personen har att förfäkta sin rätt att bli lika behandlad som alla andra undermineras. "Hon mår ju inte bra!" kan vara en utmärkt fras för att göra en person illa, och för att se till att andra börjar särbehandla personen. Likaså kan man bemötas av den omtänksamma frågan "Men snälla du, ska du verkligen komma på jobbet? Borde inte du vara hemma när du inte mår bra?" Ibland rör det sig om en obetänksam omtänksamhet, man glömmer bort som kollega att diagnos och behandling ska ställas av andra. Den som mår dåligt är på jobbet för att den ska vara på jobbet. Om något annat gäller så är det inte medarbetares skyldighet att påtala, ibland om och om igen, för den person som mår dåligt att den nog inte bör vara på arbetsplatsen. Det i sig kan leda till att personen mår ännu sämre, känner sig utstött eller särbehandlad. Det är den enskilde, arbetsgivaren och eventuell läkare som behöver komma överens om hur arbetssituationen behöver se ut för att man ska må bättre. Vi måste se den enskilde kollegan som vuxen nog att leva sitt liv. Och faktiskt, tycker vi att en persons dåliga mående är så jobbigt att vi själva mår dåligt, ja, men då har vi ett eget problem som vi ska ta hand som och ta ansvar för och inte skjuta över på vår kollega.

Det finns en mycket obehaglig och vanlig logik i mobbning som går ut på att mobbare först hittar på en diagnos (hon eller han är ju si eller så) och sedan aktivt ser till att personen uppnår alla symtom för den diagnosen. Efter en period dras fler och fler personer in i denna mobbningstruktur och är inte medvetna om det. Dessa kan vara genuint omtänksamma, men genom sin obetänksamhet gå mobbarnas ärenden. De kanske har gått på myten om att en person som mår dåligt måste vara hemma för att må bättre. Självklart kan vi behöva vara hemma ibland när vi mår dåligt, vi kan behöva vara sjukskrivna, men det bedöms inte av kollegor över ett fikabord där den som mår dåligt inte är närvarande. Denna typ av utsagor, de förment omtänksamma, är oerhört svåra att hantera både för den som mobbas och för de som är runt omkring mobbare och mobbad. Den som uttalar dessa elakheter kan rättfärdiga sitt uttalande för sig själv - jag är ju bara omtänksam, jag bryr mig. Det följs ibland av en martyrtirad om att det ju faktiskt är jobbigt för oss alla att han/hon är här med allt sitt dåliga mående. Ni ser ju hur illa det är, det blir ju faktiskt ett arbetsmiljöproblem. Eller att en person med psykiskt funktionshinder ju är hopplös att jobba med och blir ett arbetsmiljöproblem - ja, vad ska personen göra, ta sin säng och gå? Har jag problem med en annan människas funktionshinder så är problemet mitt och då behöver jag ta ansvar för att jag har ett problem. Och se till att inte göra det på bekostnad av den andre, genom att hålla fram den andres funktionshinder som problemet. Krångligt att se skillnaden från början när vi inte är vana, men med övning blir vi mer och mer träffsäkra vad gäller att vara ansvarsfull i våra relationer med våra medmänniskor.

Är du genuint orolig för din kollega, gå till den personen och säg att du är orolig och att du har tid att lyssna om det skulle vara något. Kom ihåg att säga att du givetvis kan ha missuppfattat alltihopa, men att du tyckte att det var bättre att fråga och visa att du bryr dig än att bara låta det vara om det nu skulle vara så att det finns anledning att vara orolig. Men se till att du har tid att lyssna och sen får du på inga villkor svika förtroendet du fått. Och förbered dig på att bli verbalt utkastad. Ibland vill personer vara ensamma med sitt eget och inte ha kollegor för nära sig, bibehålla distans och hålla isär privatliv och arbetsliv. Då är det bara att gå därifrån och andas ut - du har visat att du bryr dig och det var det viktiga. Blir du förorättad? Jamen hallå, då får du deala med det och ditt uppblåsta ego. Om det hela handlade om att du bara ville visa dig från din bästa sida och inte för att du verkligen brydde dig om din kollega så kunde du lika gärna ha låtit bli att gå till honom eller henne.

Om vi la all den energi som människor använder för att vara elaka med varandra på arbetsplatsen till att samarbeta och jobba med våra arbetsuppgifter skulle mycket bli gjort snabbare - och jobbet skulle ju vara så mycket roligare. Många gånger vill inte den som pratar med oss på facket om mobbning att vi ska göra något. Men ibland behöver vi uppmärksamma personen på att det hela gått för långt och att vi ser att det rör sig om en systematisk mobbing som måste hanteras av arbetsgivaren eftersom den har ansvar för att förhindra denna typ av arbetsmiljöproblem. Men legio är att man vill prata om problemen och sin utsatthet, men inte att vi ska agera i frågan. Och det är tyvärr så att vi nu även får svart på vitt att det inte är någon idé i nuvarande system att göra mobbning till ett ärende för domstol.

Enligt Sara Stendahl, docent i juridik vid Göteborgs universitet, är det mycket svårt att vinna mål om mobbning, vilket också är rubriken på en artikel i Fackförbundet STs tidning publikt som damp ner i lådan lagom till påsklovet. Jag vill citera en längre del av artikeln som visar på det oerhörda i situationen på ett juridiskt plan:

När hon tittade närmare på ärendena var det tydligt att domstolarna sällan försökte reda ut vad som faktiskt hänt på arbetsplatsen. I stället lutade man sig mot bedömningarna från Försäkringskassan.

Och Försäkringskassan hänvisade i sin tur till det så kallade undantaget i arbetsskadelagen. Undantaget innebär att skador som beror på exempelvis bristande uppskattning eller vantrivsel inte godtas som arbetsskada. 
– Man tillämpar undantaget schablon­mässigt och för ärendet åt sidan lite för fort. Det blir dålig juridik, säger Sara Stendahl.

Rättssystemet ger upp inför bevissvårigheterna, tror hon. För att mobbning ska anses bevisad måste arbetsgivaren bekräfta att den drabbades berättelse stämmer i alla delar, vilket är problematiskt i synnerhet när en chef anklagas för mobbning.

– Och kan man inte visa vad som hänt blir det svårare att fastställa mobbning, och då faller det under normala meningsmotsättningar.

Hennes granskning visar också att det är särskilt svårt för kvinnor att få rätt i domstol. Trots att kvinnor stod bakom 70 procent av anmälningarna var det något fler män än kvinnor, fem mot fyra, som vann sina tvister.

De flesta kvinnor arbetade i offentlig sektor och angav chefen som mobbare, medan männen i högre grad var privatanställda. I de mål männen vann hade de oftast pekat ut arbetskamrater som mobbare.

– Så mönstret är att de som får godkänt är en ganska atypisk grupp: privat­anställda män i konflikt med kolleger. Den typiska problematiken kommer man inte åt.

Sara Stendahl skulle knappast råda någon att ta strid i domstol i mobbningsfall.

Många gånger är den som utsätts för mobbning ensam, och om den inte är ensam från början är en del av processen att mobba ut en person att göra den alltmer ensam. Systematiskt ser personer till att den utsatte alltmer åsidosätts i sociala sammanhang, men även konkret arbetsrelaterade sammanhang. Jag har hört vuxna människor på fullt allvar säga "Jag gick in till chefen och sa att jag kan ju bara inte samarbeta med X, det går ju inte. Ni vet ju hur X är! Så labil och ja, ni vet. Så nu slipper jag jobba med den personen och då kanske det här projektet kan avslutas, äntligen!" X i det här fallet hade varit utsatt för mobbning under ett par år och blivit alltmer nervös på jobbet. Kollegorna hade dragits med i en aktion av mobbing mot X som gjorde att X gick från att vara en central person i arbetsgruppen, uppskattad och kompetent, till att bli utstött och utpekad som samarbetsovillig och helt enkelt omöjlig som person. Ett arbetsmiljöproblem. När vi pratade med varandra sa X att "Jag vet att jag inte borde ta åt mig, bara fortsätta köra på i samma anda som jag alltid har gjort, men jag är så rädd för att göra något fel så att det blir värre. Och då gör jag ju fel för att jag är så rädd!" När jag möter människor som berättar sånt här för mig, i detta fall privat, i andra fall som förtroendevald inom ST så blir jag rasande. Jag kan bli så arg att jag måste ta en paus och kyla av mig en stund.

Enligt Heinz Leymann, som var verksam som professor i psykologi vid Umeå universitet, borde det vi kallar vuxen mobbning egentligen benämnas psykisk terror på arbetsplats. Konsekvenserna av den mobbning som sker på arbetsplats av vuxna mot vuxna är förödande för individen om det inte får ett slut. Självmordsstatistiken är hög bland de som utsätts, de är överrepresenterade i skilsmässor, de förlorar egendom, förlorar sitt jobb, sin sociala status på arbetet och i privatlivet, och slutligen kan det vara så illa att personen är helt isolerad, ensam, utblottad och vid det laget sjukskriven för en riktig och reell sjukdom. Ibland har jag märkt att folk ryggar när de hör detta och säger "Jamen det måste ju vara undantagsfall!" Jag har bara en sak att säga om det: Läs forskningen eller håll käften! Det finns så många studier gjorda, ni kan börja läsa Heinz Leymanns publikationer. Det finns flera små häften som han gav ut, läs dem! Ni kommer att må skit efteråt men det är inte ens i närheten av hur de människor mår som blir utsatt för mobbning. Sen kan ni gå över och läsa mer samtida forskning om mobbning eller psykisk terror på arbetsplatsen innan ni försöker förringa eller osynliggöra det som händer på våra arbetsplatser.

Och det är dit jag vill komma. Så länge som vi blundar för konsekvenserna av mobbning och för hur mobbning går till så kommer vi endera att själv vara mobbare, medlöpare eller bli mobbade. Någon gång i ditt yrkesverksamma liv så kommer du att dras in i en mobbning av en medarbetare, tyvärr är det med stor sannolikhet så att du redan varit med om detta, endera såg du att det hände och gjorde ingenting eller så var du aktiv mobbare - i värsta fall var du den som blev utsatt. Men, att ha varit utsatt ger inget immunförsvar mot mobbning. Du och jag som har blivit utsatta har alla möjligheter att mobba någon annan fastän vi vet att mobbning är fruktansvärt. Och vet du vad det värsta är, vi kommer kanske inte ens att våga medvetandegöra för oss själva att det är mobbare eller medlöpare vi har blivit. Vi kommer att rättfärdiga vårt beteende, våra utsagor, våra handlingar och låta den utsatta personen ta all skit. Vi kommer kanske säga att vi är ju bara omtänksamma, vi vill ju bara väl, eller att vi måste ju se till att alla mår bra på arbetsplatsen och nu är ju X faktiskt ett problem.

Enda sättet att motverka detta är bland annat att låta snällhet och omtänksamhet få en annan status i samhället. Vi behöver göra snällhet och omtänksamhet till norm. Idag är snäll något som många gånger häcklas och görs till något töntigt. Men då säger jag som min kära vän och tidigare kollega: Jag är hellre snäll och en tönt, än att vara hip och elak! Men, hur kan snäll vara en motstrategi till mobbning, är inte snällhet något som är ganska mesigt och trubbigt i kampen mot mobbning? Nej, har du den synen på snällhet så bör du nog fundera över din egen definition. Här finns det faktiskt en bra bok att läsa, Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll. Den är tankeväckande och även om jag inte håller med i alla vändningar så är det en bra bok att börja med för att fundera över snällhet och dess betydelse för oss människor.

Jag kommer fortsätta skriva om detta med mobbning eftersom jag vet att det är ett stort både dolt och helt öppet problem på många arbetsplatser. Men jag borde kalla det vid sitt rätta namn: psykisk terror på arbetsplats.

Låt oss fundera över snällhet en dag som 1:a April när vi gör narr av varandra. Visst ska vi ha roligt, men vi kan väl i alla fall se till att vi är snälla och jobbar för att inte människor ska känna sig utsatta för elakheter? Om ett skämt måste följas av frasen "Men, har du ingen humor?!" så är det nog inte fråga om något roligt skämt och den adekvata reaktionen borde snarare vara "Förlåt!"

Låt oss göra snäll till det nya svarta!