Jag undervisar inga 13-åringar!

Hur ska universitetslärare, utan att ge avkall på akademisk kvalitet, undervisa de studenter som inte kan läsa, inte kan uttrycka sig begripligt i skrift och som har svårt att förstå enkla instruktioner? 
("Studenter på 13-åringsnivå kräver nya arbetssätt", i Universitetsläraren, av Marielouise Samuelsson)

Ibland reser sig nackhåren när jag läser artiklar och då vet jag att jag har stött på något som gör mig arg. Det går en iskall kåre ner över min ryggrad. Idag hände det när jag läste en artikel på SULFs hemsida, och som finns i Universitetsläraren, förbundets medlemstidning. Artikeln tar upp frågor om studenters färdigheter i läsförståelse och i att skriva - eller snarast den bristande kvalitén på dessa färdigheter. Artikeln har flera syften, men jag vill fokusera på hur den är skriven och vad det är som gör mig så arg. Jag hinner inte fördjupa mig i det artikeln vill ta upp förrän ett rött skynke dras för min blick och jag känner min puls öka, men jag ska ändå försöka beskriva lite av innehållet och bakgrunden innan jag målar ilska med mina ord.

Artikeln tar upp ett komplext problem som även jag har funderat över och försökt angripa på olika sätt i min undervisning. Många delar av problemet är inte så problematiska. Att högskolorna och universiteten upplever en förändring av studenternas färdigheter och kunskaper i förhållande till tidigare decennier är inget konstigt. I synnerhet inte med tanke på att grundskolan har varit och är en politisk arena vilket medfört grundläggande förändringar har skett många gånger sedan, låt oss säga, 1950-talet. Det har lett till att grundskole- och gymnasielärare undervisar i en skola de själva inte varit elever i, och att universitetslärare möter studenter som inte har samma färdigheter och kunskaper som de själva hade när de slutade gymnasiet. Samma förhållande är det i relation mellan många lärare och de studenter som genomgått grundutbildning i andra länder. Det är i sig inget problem. Universitet och högskolor i Sverige är myndigheter, och har i sitt uppdrag att erbjuda utbildning på ett eller flera sätt, men som inte inbegriper hinder för individens lärande. När det gäller detta arbete lutar vi oss mot flera lagparagrafer, där diskrimineringslagstiftningen är en av dem. Lärare vid universiteten har helt enkelt skyldighet att möta studenterna där de befinner sig i sin lärandeprocess, något vi egentligen inte har några större problem med så länge vi har förutsättningar för detta. Dessa förutsättningar är av ekonomisk karaktär, men vi är även beroende av exempelvis kompetensutveckling, tid, möjligheter att forska om och utveckla vår universitetspedagogik. Jag har arbetat som universitetslärare i ganska kort tid i förhållande till många av mina kollegor. Jag kan inte av egna erfarenheter se en försämring av studenternas färdigheter och kunskaper, men jag litar på mina äldre kollegor som med bestämdhet hävdar att en förändring har skett och att det tyvärr är till det sämre. Detta får givetvis konsekvenser för studenter och lärare. Studenterna får en rejäl uppförsbacke att klara av lärandemål och lärare får problem att lägga upp undervisning, kurser och program. Det allvarligaste problemet är av demokratisk karaktär. Att kunna läsa och skriva är i grunden en förutsättning för att kunna delta i demokratin, och för att demokratin ska kunna fungera. Något jag pratar om och diskuterar tillsammans med mina studenter. Problemen som artikeln lyfter fram är mycket allvarliga och vi måste hitta bra lösningar så att vi ger våra studenter de bästa av möjligheter i samhället, och så att samhället utvecklas på ett bra sätt i framtiden. Det rör inte bara det svenska samhället, vi utbildar många som blir verksamma i andra länder. Med detta sagt vill jag återvända till min ilska.

Jag undervisar inga 13-åringar! Det som gör mig riktigt arg är hur studenter framställs i artikeln, hur skribenten sätter tonen. Redan i rubriken möter jag en inställning jag bara inte kan acceptera! Det finns inga studenter vid universiteten som är på en 13-åringsnivå överhuvudtaget någonsin! Jag undervisar och samarbetar med vuxna studenter. Jag förstår att författaren till artikeln har velat spetsa till det, likaså att lärare är frustrerade och uttrycker det på mer eller mindre lyckade sätt, men det här är att gå för långt på studenternas bekostnad. I synnerhet eftersom artikeln är skriven för lärare i en tidskrift där studenter inte har en given möjlighet att gå i svaromål. Våra studenter har möjligtvis svårigheter som uttrycks på ett sätt som vi inte är vana vid att hantera och heller inte är på det klara med hur de har uppstått, men att degradera studenterna till en lägre åldersnivå är oförskämt! Jag kan inte jämföra någon enda student, oavsett hur stora svårigheter i skrivandet eller förståelse av instruktioner som de uppvisat, med en 13-åring. Alla studenter som jag har träffat har haft helt andra erfarenheter och helt andra perspektiv än vad som är möjligt för ett barn i tidig pubertal ålder. Alla mina studenter är vuxna och flera av dem är mina blivande kollegor!

Jag har också svårt att se att lärare vid gymnasier och högstadier på något vis skulle förhindra sina elever att mogna i lärandeprocessen. Lärare som jag och mina universitets- och högskolekollegor utbildar! Det är att skjuta sig själv i foten att insinuera något sådant! Däremot är det så att de förberedande studier som våra studenter genomgår i grundskola och gymnasium idag har förändrats så mycket att vi måste se över om målsättningen på lägre nivåer i utbildningssystemet står i motsättning till målsättningen på universitetsnivå, eller om de harmonierar. Detta är i mina ögon en mycket viktig diskussion och ett viktigt samarbete inom det svenska utbildningssystemet i stort. Att samla representanter från olika utbildningsnivåer och diskutera hur övergången ser ut mellan nivåerna. Det är nästan så att jag hoppas att jag här gör bort mig och uppvisar en okunskap om att ett sådant samarbete redan finns, att det har producerats en mängd rapporter och att jag borde ha läst på innan jag skrev det här. Snälla, säg att det är så och att det bara är en brist på spridningen av erfarenheterna av det samarbetet eller att jag har varit ouppmärksam!

Det refereras i artikeln till den ökade rekryteringsbredden och genomströmningskraven inom universitet och högskolor. Med ökande rekryteringsbredd menas grovt förenklat att universitet och högskolor sedan 1960-talet har kämpat hårt för att människor ur fler samhällsklasser, könskategorier, etniska grupper och så vidare ska söka sig in till högre utbildningar. Tidigare var nämligen den vita mannen från ett högre samhällsskikt företrädesvis från de södra delarna av vårt avlånga land den givna studenten - för att spetsa till det. Detta var inte enbart en socialistiskt, feministiskt, postkolonialistiskt, antirasistisk, norrländskt präglad politisk satsning, utan en strävan att höja utbildningsnivån på den svenska befolkningen, samt att föra in andra erfarenheter i universitetsvärldens verksamhet. Vad som åsyftas med genomströmningskraven i artikeln är troligtvis ett ekonomiskt system, där studenternas resultat leder till högre eller mindre anslag av medel. Extremt förenklat kan man säga att ju fler studenter som klarar sina studier desto mer pengar för undervisningsverksamheten.

Ett genomströmningskrav har mer eller mindre alltid funnits inom högskolan och universiteten men av andra anledningar än ekonomiska. De flesta som arbetar och har arbetat som lärare vid universitet och högskolor vill, på helt egna grunder, att så många studenter som möjligt ska lyckas så bra som möjligt med sina studier. Vi bryr oss, helt enkelt. Och vi lärare kommer att slita som djur för detta även i fortsättningen. Men som det ekonomiska systemet vid våra lärosäten ser ut idag så vilar det till viss del på att studenterna klarar sina examinationer, får sina poäng och tar ut sina examina. Ett system som definitivt är värt att ifrågasätta, undersöka, kritiskt granska och debattera. Vilket görs i många sammanhang.

Jag har inte lyckats finna en enda utredning, analys eller studie som visar att en breddad rekrytering och genomströmning skulle leda till fler studenter vid universitet och högskolor med sämre kunskaper och färdigheter vad gäller läsande och skrivande. Så varför får jag känslan av att det är en aspekt av verksamheten som framställs som problematisk i en artikel som i övrigt handlar om läs- och skrivfärdigheter. I inledningen av artikeln verkar det som att problemet är vuxna studenter som stannat i lärandeutvecklingen redan på högstadiet och som kommer ur lägre samhällsklasser! En läsning som jag är övertygad om att SULF inte önskar - men på det sätt som artikeln är skriven finns en risk för en sådan läsning. Och vad menar man egentligen med en "breddad genomströmning"? Är det något negativt och i såna fall varför? Är breddad genomströmning detsamma som sänkta kvalitetskrav och en dumpning av avancemangsnivån på våra utbildningar? Har jag missat ett centralt begrepp igen som alla andra är fullt införstådda med? Varför förklaras inte detta? Söker jag på uttrycket i andra sammanhang finner jag snarast mer positiva tolkningar av breddad genomströmning. Något som är värt att kämpa för.

Det är nu jag börjar närma mig min ilskas kärna. Under mina år som student, doktorand och lärare vid universitetet har jag upptäckt ett otyg. Men det var inte förrän jag började arbeta fackligt som jag kunde börja sätta ord på vad detta otyg bestod i. Det finns en jargong, en åldersrelaterad jargong som används på ett degraderande sätt i den mycket hierarkiska miljö som universitet och högskolor är. Jag vet vad jag talar om. Jag har utsatts för den, jag har använt mig av den och nu arbetar jag med konsekvenserna av den och att avslöja och underminera den. Det dras likheter mellan studenter på olika nivåer och stadier i en människas psykologiska och åldersrelaterade utveckling. Jag har hört detta uttryckas på en mängd olika sätt, och från början reagerade jag inte. Studenter är som barn i systemet. Doktorandernas relation till handledare skämtas om i termer av barnets relation till sina föräldrar. Jag har till och med hört jargongen broderas ut som att nyantagna studenter är nyfödda och sedan följer en utvecklingsprocess där doktoranden på något sätt skulle gå igenom puberteten och slutligen, vid disputation, bli vuxen. D-studenter skulle då alltså vara i tidig pubertet. De enda som är vuxna vid universitet och högskolor är disputerade, ja egentligen docenter. Sluta! Stopp! Det är nog! Det står mig upp i halsen och jag har ingen lust att möta denna degraderande diskurs i ett fackligt sammanhang! Vi är ju faktiskt en av de parter som har ansvar för att se till att diskriminering inte förekommer! Därav min rosenröda ilska när jag läser artikeln. Det refereras ju till och med till att "Språket blir som legobitar"! Legobitar behöver i sig inte vara degraderande, men i sammanhanget, med rubriksättning och förhållningssättet till studenterna blir det hela bara för mycket!

Med det sagt vill jag intyga att problemet som artikeln lyfter fram är reellt och är allvarligt, något jag med säkerhet kommer att återkomma till med en annan typ av upprördhet i ett annat blogginlägg. Vi måste ta itu med eventuella glapp, raviner och marianergravar som med stor sannolikhet uppstått och uppstår mellan grundskole- och gymnasienivå å ena sidan och universitets- och högskoleutbildning å den andra. Vi måste se utbildningsgången som en helhet där vi så långt det är möjligt tar bort strukturella problem som hindrar människor från att ta sig från en nivå till en annan. Och vi måste prata om skrivandet - denna välsignelse och förbannelse, detta ok och denna lycka!

Artikeln i SULFs medlemstidning och på deras webbsida har som ambition att lyfta flera väldigt allvarliga frågor och problem som vi tampas med på universitet och högskolor. Det är viktigt att vi skriver och pratar om dessa frågor och problem. Vi måste få igenom en förbättring av situationen. Men jag vägrar acceptera att detta sker på bekostnad av vår respekt för de studenter som vi arbetar tillsammans med! Jag vill inte delta i en diskriminerande jargong visavi mina framtida kollegor! När vi diskuterar dessa problem så pass opp om den breddade rekryteringen tas upp som argument och om vi börjar referera till ålderstecken, för då kan något vara ute och gå i vår debatt som släpper in en oerhört kall vind i korridorerna! Och hörni, håll koll på mig med, för ibland faller jag i samma fällor som alla andra i den här frågan!

Stäng dörren för en diskriminerande jargong!
Vissa korsdrag är inte hälsosamma!