Vi skrattar i korridoren. Att vi befinner oss på ortopeden gör ingen skillnad. I vanliga fall är vi på jobbet, det fackliga arbetet. Där skrattar vi också väldigt mycket. Arbetet innehåller så mycket allvar, så många livshistorier, därför skrattar vi mycket. Nu är det allvar. Nu är vi inte kollegor, nu är vi vänner. Jag ska få reda på vad ortopeden har sett på röntgenplåtarna. De har gjort sin specialistanalys. Jag vill inte opereras. Min vän vet om det. Allvarsblickarna knyter ömsint vänskapsbandet ännu vackrare. Läkaren ropar mitt namn och vi går in i undersökningsrummet.
På grund av någon anledning som jag inte har särskilt stor inblick i så är det två och en halv månads väntetid till magnetröntgen i det landsting som jag tillhör. Det kan gå lite fortare om man har möjlighet att åka till en annan ort. Utan denna möjlighet (som att man inte klarar av resan), och om tillståndet inte räknas som akut, finns det ingen chans i världen att få komma snabbare till magnetröntgen. Ett diskbråck räknas inte som akut om det är så att du fortfarande kan gå på toaletten själv. Om ett diskbråck trycker mot ryggmärgskanalen kommer det som är nedanför bråcket att reagera med partiell förlamning och/eller känselbortfall. Plötslig kan en muskel i benet sluta fungera, eller så kan du få droppfot. I värsta fall kan det vara så att du inte känner att du är kissnödig, och om du väl försöker så kommer inget och du känner inte om blåsan är full eller ej. Det kan även påverka dina tarmar genom förlamning och känselbortfall. Då är det fara å färde. In på akuten, och med stor sannolikhet kommer du bli opererad. Det kan nämligen leda till kroniska skador.
Varje gång jag har varit på akuten har de skickat hem mig. Första gången med starkare smärtstillande. Dessa verkar inte på nervsmärtan, men de tar bort muskelkramperna som retas igång av nervsmärtan. Jag kan skrika tyst när jag är bland folk. Hemma vrålar jag rätt ut och skrämmer alla, även mig själv. Det kan inte hjälpas, jag börjar tvivla på mig själv. Om jag har så här ont, visst är det akut, eller hur? Eller har jag nu tagit upp en massa tid från akutpersonalen i onödan? Jag ställer inte frågan, men den första läkaren anar nog och säger "Det var bra att du kom in!" Den andra läkaren bekräftar mig inte alls. Överhuvudtaget. Den instruerar en praktikant och talar mesta delen latin och över huvudet på mig där jag ligger och hyperventilerar för att jag har så ont. Den läkaren skriver ut muskelavslappnande som "brukar hjälpa vissa ibland." Jag tar dem i två dygn och slutar sedan tvärt när jag kommer på vad det är jag har fått för något. Muskelavslappnande. När ett av mina problem är att jag har för klen muskulatur och att det är en av anledningarna till att jag har fått mitt förmodade diskbråck.
Jag kan gå på toaletten själv och ta långa promenader, än så länge. Därför blir det att vackert vänta, och som jag har skrivit i ett tidigare inlägg, diskutera med Försäkringskassan om deras regler. Min läkare delger försäkringskassan ytterligare information angående mitt tillstånd och varför jag inte kan arbeta alls. Jag skickar in en ansökan där jag tydligt skriver att jag har ont. Väldigt tydligt. Jag hade så ont den dagen jag fyllde i ansökan att jag tror att jag lyckades plita dit ordet smärta fem gånger. I mitt fall visste läkaren om att jag hade haft ryggproblem i flera år. Om du kommer till läkaren utan att hen känner till dina ryggproblem sedan tidigare kan det innebära att du först får gå sex veckor innan läkaren överväger att skriva en remiss till magnetröntgen. Då kan det ha passerat mer än tre månader innan du har fått göra en röntgen och säkerställa diagnosen, samt få en remiss till specialist.
Varför hör jag ingenting? Jag ringer läkaren igen. Han har inte hört något, "Nej, det är dig de ska kontakta. Märkligt att du inte har fått besked alls!" Tiden går. Jag promenerar. Har tappat matlusten. Äter det jag ska, men rasar i vikt. Visst har jag aktivt tänkt på vad jag äter, men det är inga problem att tappa kilon. Smärtan gör mig smärt. Jag åker in och ut på akuten en vända. En och en halv månad har gått. Jag ringer röntgen flera gånger. "Jag tar vilken tid som helst om det blir återbud! Jag är heltidssjukskriven, jag kan komma när som helst...bara det går ett tåg eller att jag kan åka bårbil!" Inget besked. Jag har börjat få problem att promenera. Blev förkyld och hostade flera gånger per dag. Det gör så ont att det känns som om jag blir skjuten varje gång, i rumpan. Suger på sugtabletter för att slippa hosta. Suger på sugtabletter för att jag är torr i munnen av medicinerna. Får ingen hostmedicin utskriven och tänker inte ens på att fråga. Inser efteråt att morfinet i hostmedicinen skulle ha slagit ut mina smärtstillande. Jag går ut på en promenad en morgon, samma dag som jag får kallelsen till röntgen, och inser att det är slut på de långa promenaderna som gett mig en fristad från smärta. Istället för att smärtan minskar blir den nu akut efter 300 meter och jag tar mig knappt hem. Jag bävar inför röntgen. Eller snarast inför resan till och från sjukhuset.
En viktig del av behandlingen av ett diskbråck är tiden. De första dagarna efter det att man har drabbats av lumbago ischias (ont i ryggen med påverkan på ischias) och ett misstänkt diskbråck är att en adekvat träning sätts in så fort som möjligt. Man ska upp ur sängen, upp och röra sig även om det gör ont, få bort smärtan så fort som möjligt, se till att röra sig normalt, göra övningar som alla syftar till att stärka muskelkorsetten och få en normal svank. Att krumma med ryggen, huka sig, gå snett och ligga för mycket gör det hela bara sämre. För att inte tala om vanliga situps eller att stretcha hamstring och ryggslut. Det finns alltså all anledning att se tre månaders väntetid som alltför lång för personer med misstänkt diskbråck. Visserligen räknas den kliniska undersökningen som den mest väsentliga. Det är den som kommer att berätta att patienten har ett förmodat diskbråck, och genom ischiasnerven, domningar, känselbortfall och liknande kan man räkna ut var i ryggraden som skadan sitter. Men magnetröntgen talar om för läkaren om det finns komplikationer, kan ge en indikation på hur stor skadan är och åt vilket håll utbuktningen sitter. Stör den nervrötter vid ryggraden? Verkar det finnas risk för att den stör ryggnerven? Finns de skador på skelettet? Har patienten någon indikation på ryggsjukdom, sprickor i skelettet eller missbildning? Det är oftast efter magnetröntgen och det första ortopedbesöket som behandling sätts in. Jag får inte komma till ortopeden förrän röntgen är gjort. Först då skickar min läkare en akutremiss till ortopeden. Akut då tillståndet i mitt ben har blivit sämre på ett sätt som vare sig jag eller min läkare tycker om.
Krrrrkrrrkrkrkrkrkrkrkkkkkkkkkrkrkkrkrrrrrrrr, brrrrrrrrrrzzzmmmmmmrmrmrmmmmrrmrmmmbrrr. Tocktocktocktockklackpangpangklacktocktock. Min kropp har skjutits in i ett rör. En ljusslinga finns inuti röret och i öronen spelas bombastisk klassisk musik. Ljudet, ljuset, röntgenkamerans estetiska utformning, musiken i öronen - allt samspelar för att ge min fantasi fria tyglar. Wow! Det är som en Science Fiction film där jag ska bli nedfrusen i 3000 år och skickad till en annan galax. När jag kommer ut igen kan jag inte låta bli att tänka "En gång till, snääääälla!" Jag är så glad att jag äntligen får göra röntgen. Det blir steget in i nästa del av processen. Nu kommer jag närmare ett besked om jag måste opereras eller inte. Jag åker hem med tåget och har då så akut ont att jag gråter hela promenaden från järnvägsstationen och kan inte göra någonting annat än att försiktigt lägga mig i min säng och sova bort resten av dagen. Men jag är glad ändå. Jag har ju fått göra en röntgen. Bara några dagar efter det ringer min läkare direkt på morgonen och säger glatt "Jag har fått diagnosen, jag upptäckte den alldeles nyss, har bara hunnit läsa igenom den innan jag ringde dig. På en gång ville jag ringa dig! Det är ett diskbråck. Mellan diskarna L4 och L5, där vi misstänkte, och du har en påverkan på nervroten vid L5, precis som vi misstänkte. Det som är goda nyheter är att det inte verkar vara några andra komplikationer överhuvudtaget. I övrigt ser ryggraden toppen ut! Jag skriver en akutremiss till ortopeden" Det här var fredag. Redan på måndag morgon ringer jag till ortopeden och frågar glatt "När får jag komma?" trots att jag vet att ingen har hunnit titta på min remiss. Då kommer orden som det kommer att ta mig ytterligare några dagar att förstå eventuella konsekvenser av: "Vi håller inte vårdgarantin, det är mellan tre till sju månaders väntetid!" Jag blir alldeles stum.
Om inte vårdgarantin hålls så har man rätt att få vård någon annanstans och det egna landstinget betalar räkningen för resa och vård. Tre månader har de på sig. Utan att gå in på detaljer, eftersom jag inte riktigt har inblick i detta, så finns det flera fall som jag känner till där olika instanser vid olika sjukhus har kringgått denna garanti. Genom olika åtgärder, som i sig inte gör något gott för patienten, kan man underminera möjligheterna för patienten att utnyttja vårdgarantin. Det händer alltför ofta för att det ska vara enstaka händelser. Personer som fått vänta flera månader på en operation som omedelbart hade kunnat sätta stopp för lidande. Om en patient med diskbråck som behöver opereras inte får en operation inom sex månader efter det att diskbråcket bildats finns det risk att patienten får men för livet. Det blir neurologiska skador, vilket kan leda till partiell känselbortfall, förlamning, problem med att kissa eller bajsa eller kronisk smärta.
Jag ringer Hälsocentralen och sjuksköterskan går i taket. "Vadå håller inte vårdgarantin!? Nä nu får de skärpa sig! Jag säger åt din läkare att trycka på, du måste få komma nu, omgående! Och nu ska vi göra något åt din smärta!" Bra! Äntligen! Jag får tid för akupunktur och för sjukgymnast. På tre dagar har jag min tid hos ortopeden, en och en halv vecka efter svaret på röntgen. Det gick undan. De prioriterar diskbråck, men antagligen gick det lite fortare eftersom min Hälsocentral tryckte på. Min läkare stod upp för mig. Har jag en läkare som är bra på att formulera sig?
Det ska påpekas att det är väldigt viktigt hur remisser skrivs. Remissen ligger som underlag för bedömning av var någonstans du hamnar i vårdkön. En välskriven remiss med betoning på akuta aspekter av ett tillstånd kommer leda till att du hamnar längre fram i kön än om en remiss är kortfattad och knapert tilltagen i vokabulären. Det är inte vardagsspråk som ska stå där. Den ska författas så att specialister kan göra bedömningar av hur akut en åkomma är. Jag får komma till ortopeden snabbt, och få beskedet att det inte krävs någon operation. Risken för kroniska skador är så minimal att det är bättre att skadan får självläka. Riskerna med en operation är större en om jag inte blir opererad. Oskuret är bäst, som min sjukgymnast skriver i ett mail. Jag kan inte annat än hålla med även om jag nu har en lång och smärtsam väg till att bli bättre.
Då slår det mig: om jag hade fått komma till magnetröntgen tidigare hade jag kanske varit tillbaka i arbete nu, åtminstone på deltid. Med rätt träning kan smärtan göras hanterbar och en återgång till arbete ske inom en ganska kort tid efter insjuknandet. Vårdkön har kostat min arbetsgivare pengar, mina kollegor i ökad arbetsbörda, jag har förlorat närmare 25 000 kronor efter skatt och kommer förlora ännu mer innan jag är tillbaka i arbete, men framförallt: jag har fått betala ett högt pris i onödigt lidande av en nervsmärta som hade kunnat behandlas mycket tidigare.
Återigen vill jag påpeka att mina erfarenheter inte är unika. Det finns en risk att människor, om de har otur, får kroniska skador av diskbråck för att de inte kommer under adekvat behandling fort nog. Visst finns det människor som får dessa skador för att de själva inte har sökt läkarhjälp nog snabbt, men hur stort mörktal av personer med skador på grund av vårdköerna finns det i vårt land vad gäller olika sjukdomar och åkommer? Jag vet inte, jag har inget svar på den frågan. Jag undrar fortfarande om vi vill ha det så här, eller om vi behöver en förändring i hur vi prioriterar vården i vårt samhälle. I synnerhet måste vi ställa våra politiker till svars ännu tydligare. Hur tänker våra politiker kring detta? Vad vill de egentligen? Jag hör ingen uttala sig om hur deras parti kommer att omprioritera statliga utgifter, hur man kommer att prioritera vården på ett sätt som får genomslag i ökade anslag. Tycker våra politiker inte att det rimmar illa med en befolkningsökning, en demografisk förändring med alltfler äldre i landet och ständiga neddragningar inom vården?
Vi blir inte färre sjuka, men vi får allt färre möjligheter att få hjälp i tid.
Vi betalar ett enormt högt pris framförallt genom lidande på grund av vårdköer.
Är det verkligen rimligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar