Är billigast alltid bäst? Om upphandling vid statliga myndigheter

Under flera år har jag arbetat vid en statlig myndighet där vi haft anledning att irritera oss över alla de byråkratiserade regler vad gäller upphandling - det vill säga hur och på vilket sätt myndigheter i Sverige får köpa tjänster och varor av andra institutioner, företag, organisationer. Det finns inget som kan bli så krångligt som att åka från punkt A till punkt B när man gör det inom sin tjänstgöring. En resa som skulle kosta 150 kronor med taxi kostar plötsligt 400 kronor genom att det ska ske via ett visst bolag, och därmed via vissa administrativa kanaler, med en mängd mellanhänder som slutligen levererar vad som känns som en kraftigt saltad faktura. Åker du någon gång på egen bekostnad, det vill säga en billigare resa, så gör det inte så mycket, men blir det många resor kommer du med all sannolikhet att bli tillsagd att åka med upphandlat företag och att det ska bokas via arbetet. Taxiresor kan inte alltid undvikas och ska de ske då ska upphandlingsregler följas.

Anledningen till all denna röra är bland annat att myndigheter, som ibland är gigantiska organisationer, gör av med väldigt mycket produkter och köper många tjänster. Om ingen översyn finns är risken stor att företag inte har samma möjlighet att konkurrera med varandra när de kämpar om att få myndigheter som kunder. Myndigheter är bra kunder. Lyckas man med en upphandling och får kontrakt med en myndighet kan det leda till att man har möjlighet att satsa i företaget de år som kontraktet gäller - man har ju en säker intäkt! Tänk till exempel på hur mycket kopiator/skrivarpapper som används vid ett universitet! Studenter, lärare, forskare, administratörer, alla använder skrivare och kopiatorer. Hur mycket pengar trycks iväg för varje kopia, och hur mycket extra bara för att följa dessa regelverk. Vad ska våra pengar gå till egentligen?

Många år ansåg jag detta system vara helt uppåt väggarna. Hur kunde det tillåtas att något så viktigt som skattemedel blåstes iväg genom att man betalade mer för tjänster och varor än vad som var nödvändigt! Billigast borde väl vara bäst? Ända fram till alldeles nyligt tänkte jag så. Men något har börjat hända med mitt ekonomiska tänkande. Det är som att den där "billigast är bäst"-tanken inte slår på helt automatiskt och jag har börjat undersöka vad det beror på. Jag menar, under så många år, först när jag flyttade hemifrån och arbetade inom handels där lönen är usel och sen som student under flera år, så har jag ju alltid försökt leva så billigt som möjligt. Vad är det då som har börjat hända med denna min ekonomiska medvetenhet? Håller jag på att bli en Slösa istället för en Spara? Går skam på torra land?

Det hela började nog redan för en tio femton år sedan i mitt privaliv. Jag hade varit student länge och levt under existensminimum under flera år. Vid den här tiden, i slutet på 1990-talet, började miljödiskussionerna komma igång ordentligt. Det blev alltmer vanligt att se bilder på isbjörnar vid iskanten eller simmande i vatten, kanske den starkaste bilden av global miljöförstöring som etablerats inom vår visuella kultur. Det har funnits isbjörnar vid iskanter i säkert tiotusentals år, och de har simmat både hit och dit, men nu kommer de snart att behöva utveckla gälar och fenor för att överleva den kris som issmältningen på kalotterna innebär. Jag började känna en lätt panik. Hjälp, tänk om vi dör för att vi helt enkelt är för korkade att förstå konsekvenserna av "köp och slit och släng"-beteendet i världen! Jag började handla alltmer second hand, som det då hette. Jag var vegetarian i perioder, åt allt mindre kött, köpte helst inte plastprodukter och egentligen köpte jag väldigt lite under denna period - jag hade helt enkelt inte råd. Upprördheten när soptipparna stängdes och allt skulle börja brännas var stor i mina vänskapskretsar - många nattliga räder hade genomförts under ljusa sommarnätter och jag hade flera vänner vars hushåll helt eller delvis var uppbyggd av skräp. Återanvändning och Återvinning var da shit! Efter några år insåg jag att det bästa vore om jag kunde börja handla de ekologiska produkterna som dök upp på marknaden. Jag räknade över min matbudget och insåg att jag nog skulle kunna köpa ganska mycket ekologiskt istället för de billigare ickeekologiska varorna. Genom att rätta munnen efter matsäcken kunde nog det här bli riktigt bra. Jag fick ett arbete och en mycket bra inkomst (mina mått mätt) och vips var jag ju på grön kvist. Här skulle handlas kravmärkt så det bara sjöng om det i skog och mark!

Efter några år började jag arbeta fackligt. Det var en sån ögonöppnare att jag idag inte kan förstå hur jag stod ut innan. Om du känner dig förvirrad på din arbetsplats, börja arbeta fackligt! Då får du inblick i hur organisationen, företaget, myndigheten, enheten fungerar och du kommer känna dig långt mycket mer förtrogen med vilka förutsättningar som finns för det arbete ni gör vid er arbetsplats. Förutom det fick jag även inblick i lagar, regelverk, avtal och praxis som styr verksamheten vid min arbetsplats. En myndighet bland många i Sverige. Många regler, avtal och lagar blir det! Kanske var det framförallt vilka rättigheter man har som anställd som var den största ögonöppnaren. Och hur det endera kan respekteras av arbetsgivare eller helt enkelt bara struntas i, och sen hela gråskalan däremellan. De flesta vill väl, men det är så mycket att hålla reda på att de fackliga organisationerna av allt fler representanter från arbetsgivarsidan börjar ses som ett stöd i verksamheten. Facket kommer tala om för oss om vi går över någon gräns, missar någon regel eller bryter ett avtal. Och de flesta arbetar mycket aktivt och medvetet för att uppfylla regler, avtal och lagar.

Vad har detta med upphandling att göra, kanske den uppmärksamme läsaren nu frågar sig. Jo, ni förstår, jag har fått en tanke om detta med att vi ibland betalar lite extra för vissa tjänster och produkter. När vi betalar skatt så gör vi det för att samhället ska fungera. Vi behöver inte bara alla möjliga olika inrättningar, tjänster, produkter och service, vi behöver även regelverk, avtal och lagar - och vi behöver instanser som ser till att dessa följs. Tänk om det är så att när vi betalar de där extra slantarna, för att exempelvis göra en tjänsteresa, så är det inte enbart för att det är ett krångligt system som läcker som ett såll. Det kanske är så att vi faktiskt betalar en slant för att den chauffören ska ha en trygg anställning, justa avtal och en bra arbetsmiljö. Jag har ännu inte grävt mig ner för att kontrollera hur väl myndigheter kollar upp de företag och andra organisationer som de upphandlar vad gäller de anställdas anställningsvillkor, men det vore värt att kolla upp. För mig skulle det helt klart kännas mycket bättre om jag visste att de extra medel som vi lägger på en dyrare tjänst eller vara är för att våra skattemedel inte ska användas för att bryta ner trygghetssystemen ytterligare i detta land. Jag hoppas nämligen innerligt att inte min myndighet använder sig av de företag som anställer billig arbetskraft utan avtal och utan trygghet. För ni har väl börjat se exempelvis de personer som står på långtradarrastplatser och värmer mat över spritkök, som inte har ett omklädningsrum eller möjlighet till vila utanför hytten, som inte har lunchraster och som får sparken titt som tätt utan att varsel hanteras enligt regelverk? Och visst vet ni hur det ser ut med anställningsvillkor och liknande på Willy's, och andra företag som visserligen erbjuder dig billiga varor, men som har en verksamhet som inte kan granskas i dagsljus utan att allsköns olika troll stelnar i solskenet. Eller har ni blundat precis som jag har gjort fram till nu?

Om myndigheter bara upphandlar från företag som respekterar sina anställda, regler, lagar och avtal, om myndigheter låter mer av skattemedlen gå åt för att inte göra affärer med mer ljusskygga företag, ja, då kan jag också tycka att det får kosta lite extra.
Billigast idag innebär nämligen med all säkerhet något eller flera av följande:

- barnarbete
- livsfarliga arbetsmiljöer
- otrygg arbetssituation
- otrygga anställningsformer
- bristande eller obefintlig arbetstidsreglering
- otillräcklig vila från arbete
- otillräcklig eller obefintlig löneutveckling
- bristande eller obefintlig respekt för rådande lagstiftning, regelverk och avtal inom olika områden
...och listan kan göras ännu längre

Det är anledning till att jag idag känner mig osäker kring om upphandlingssystemet är så helt genomruttet som jag tyckte förut. Visst behöver det ses över och förbättras, som mycket annat i våra myndigheters verksamheter. Men om det kan användas för att skapa goda arbetsvillkor för fler människor, ja, då måste det nog få kosta lite grand.

Billigast är inte alltid bäst!

Tid, rum och död i vårdmaskinen

Läkeprocessen tar tid. Det är inte så att den måste ta tid, den bara gör det. Att skynda på en läkeprocess är som att ställa sig över de i plastkrukor nysådda fröna och hojta hejarramsor för snabbt växande. Tiden läker alla sår och det verkar även gälla de fysiska. Som fysiskt sjuk befinner man sig i ett märkligt tidsrum där centrum utgörs av kroppen. Medvetet och omedvetet känner man in sin kropp ofta under en dag. På morgonen "Hur känns det idag? Har jag ont? Är jag stel? Kan jag kissa?", under dagen "Gör det ont? Gör det mer eller mindre ont? Känner jag någonting alls? Är det bättre eller sämre än i går?" Den inåtvända skannande blicken som söker efter minsta förändring oavsett om det är till det bättre eller sämre, eller helt enkelt bara en förändring lika bra eller dålig före som efter. Vi reagerar olika på sjukdom och för en del är ilska centralt, för andra är rädsla den överhängande känslan. Vid svår smärta kan man reagera med att sluta sig inom sig själv, bli depressiv, eller bli utåtagerande, aggressiv.
Det är som om jag måste kolla av hur alla andra mår. Jag orkar inte bry mig om min egen kropp och min smärta. Men så fort jag öppnar munnen bara väller det ut "Jag, jag, jag!" Och jag ser ju hur de inte orkar ta in, inte orkar lyssna. Då skulle de veta hur det känns att vara mitt i detta och hur less man blir - jag orkar verkligen inte höra mig själv prata om mig själv när jag måste vara mig själv i all denna smärta. Men det bara väller ut. Jag som så gärna ville prata om något annat.
Tiden under smärta är inte alltid så lång. Under starka smärtstillande mediciner luckras tidsuppfattningen upp och dagarna flyter in i varandra. I mötet med vårdmaskinen är det här sällan ett problem. Så fort personalen vet att man går på starka smärtstillande förväntar de sig att man ska vara lite osäker, inte så specifik och de flesta jag möter ställer nästan inga krav på att jag ska vara närvarande utan ser det som en bonus när det händer.
Ska vi äta nu igen! Undersköterskan ler och säger att det säger alla. Jamen vad är klockan? Hon är fem. Ska vi äta middag klockan fem? Är ni inte kloka?...hon ser på mig och ler lite smålurigt, pekar på mig och leendet blir bredare: Du går på morfin! ...det tar mig tre timmar att förstå vad hon menade. Att min upprördhet över att äta middag klockan fem var för att jag inte fick ihop handlingen med tidpunkten. Självklart vet jag att fem är en alldeles normal middagstid, i vanliga fall är jag fullt medveten om det. Men morfinet gör att jag inte får ihop klockslag med händelser, tidsrymder med ordningsföljd. Det är som om alla strukturer och flöden har skiljts åt och utspelar sig på var sitt håll utan inbördes ordning och relation. Jag blir bara tyst och funderar. Vänder mig inåt och försöker reda ut det hela. När jag kommer hem ber jag min sambo om ursäkt för att jag hörde av mig så sällan under mina dagar på sjukhuset. Är du allvarlig säger han och börjar gapskratta. Jag hade tänkt ringa in och be personalen ta av dig mobilen, du ringde två gånger per dag, minst! Jag bara stirrar på honom.
Om inte tidsuppfattningen fungerar så är man djupt beroende av andra att hålla ordning åt en. På sjukhuset är det inget problem. Man väcks okristligt tidigt av egna eller andras provtagningar, sedan är det medicin, frukost och morgontvätt, rond, förmiddagsfrukt/kaffe, motion, medicin, lunch, eftermiddagsfika/frukt, samtal med sköterska, medicin, middag, tv-tittande, aftontoalett, medicin, lampan släcks. God Natt...eller så god natt som möjligt med förhoppningsvis lite sömn. Problemet är ofta att sjukdomar och skador, fysiska eller psykiska, leder till att alla mer eller mindre får en dålig sömn. Det är nämligen få som får en egen sal. Ibland finns det ingen sal. Då kan man få ligga tillfälligt i en korridor, eller befinna sig på en annan avdelning där personalen inte har som arbetsuppgift eller specialitet att ta hand om just den åkomma som plågar dig. En patient på en annan avdelning än den som är bäst lämpad att ta hand om åkomman riskerar att bli rätt ensam och att få en vård som inte riktigt är den bästa, även om personalen sliter för att göra sitt bästa. Den typen av patienter kallas satellitpatienter, och logistiken mellan olika avdelningar blir ett hinder för både personal och patient.
Jag skriker. Sedan stönar jag. Ojojojojojojojojojajajajajajajaaaaaaaaaaj. aaaaaaaaaj. aaaaaaj. ringer på nattsköterskan. Jag kan inte ge mer nu. Du ringde för fem minuter sen. Du kan inte få mer förrän om ett tag. när, när ska jag få vila. Tolv minuter fungerar morfinet. Tolv minuter vila. En gång i timmen. Förlåt. Varför ber du om förlåtelse. Jag kom inte ihåg att jag nyss hade ringt. Det gör inget. Du får springa hela tiden. Ingen fara. aaaaaj aajajajaaaaa. Du måste ta ut mig härifrån. Det är här du ska sova, i den här salen. Men ni måste väl ha en skrubb eller nåt. Jag kan inte ligga här och skrika, de får ju inte sova. De andra tre. Inte kan vi väl lägga dig i en skrubb. Hon ler och tar min hand. Sen ringer någon annan, någon annan som skriker längre bort i korridoren. Jag försöker vara tyst, somnar kanske lite, jag vet inte, men jag vaknar till och då är smärtan total. JAG ORKAR INTE MER. AAAAAAAJAJAJAJAJAJAJJAAAAAJ! De är oroliga för min andning. Mer morfin och risken för andningsdepression ökar. Får syre. De lägger bevakning. Jag bryr mig inte. Vill bara bort. Ut ur min kropp. ajajajaaaajaaj. Så kommer hon tillbaka och jag får mina tolv minuter.
Det är inte bara i vårdmaskinens sjukrum som relationen till satelliter, rymd och himlakroppar kan användas som förklarande begrepp. Försäkringskassan skulle i astrologiska sammanhang räknas som en saturnisk organisation. Saturnus, denna stackars utstötta planet, liknades förr många gånger med en sur, gnetig gammal petimetergubbe som rutar in hela världen i tidsliga och rumsliga begränsningar. Begränsningar i form av årstider, scheman, klockslag, regelverk och annat som vi många gånger förknippar med tråkigt och onödigt. I verkligheten är dessa delar av ett normalt fungerande liv. Vi har scheman, tider att passa, möten, regler, avtal och lagar som vi följer eller bryter emot. Men när någon försöker ruta in allt i livet så börjar inrutandet att skilja sig från verkligheten och plötsligt utgöra ett hinder för att leva ett normalt liv. Då slutar det inrutade att ha kontakt med verkligheten som vi lever i. Det finns inget normalt över att vara sjuk och alla scheman faller. Livet ställs på huvud och det enda som är, är tid och åter tid av undran, väntan, vila, tristess, smärta, feber, ensamhet, provtagningar, behandling, insomnia, sömn, tystnad. Försäkringskassan är på andra sidan av normaliteten och verkligheten i förhållande till den sjuke. Försäkringskassan har ett regelverk och en praxis som alltmer börjar te sig världs- och verklighetsfrånvänd. Det uppdagades nyligen att kassan ställde frågan till cancersjuka i slutskedet när de själva uppskattade att de skulle dö. Inte på ett ungefär, utan ett datum. En tid för död i blanketten.
När tror du själv att du är tillbaka i arbete? Ursäkta? Ja, alltså först och främst i deltidsarbete och sen heltid, hur ser du på det själv?...jag blir stum, men harklar mig för att hon inte ska behöva upprepa den obegripliga frågan. Alltså, som jag sa så går jag på morfin just nu. Jo, ja, jag hörde det, men det skulle du ju fasa ut. Ja, visst, den fasar jag ut, men alltså, jag har lite svårt att förhålla mig till din fråga. Varför det? Tror du inte att du kommer tillbaka inom den närmaste framtiden? Nämen, vänta nu, du måste ju förstå att jag går på morfin. Jag är hög. Jag har narkotika i kroppen. Min arbetsgivare kommer inte vilja ha mig på arbetet så länge jag har morfin i kroppen. Det spelar ingen roll om du frågar mig, jag har ingen tidsuppfattning, jag har ingen smärtuppfattning och jag känner inget annat än en lättnad att få vara fri min smärta. JAG känner det som om jag skulle kunna jobba imorgon dag. Ja, hahaha, ehum. Det så klart. Men du har säkert en idé om... NU LYSSNAR DU! Jag har idéer, massor av idéer, men de har ingen relevans just nu. Jag är hög som ett hus och det finns inget i det jag säger som har någon som helst bärighet. Du kan få ett svar, men det kommer ha samma värde som att jag skickar dig ett kakrecept. Jag vill jobba redan igår!
Det sades att det blivit ett fel i rutinerna, att man skulle se över hur det var möjligt att cancersjuka i slutskedet av sitt liv, i själva döendet, fick en sådan oetisk fråga. Det var ett misstag. Det var inte alls så det var tänkt. Jag kan i alla fall säga att det är inget undantag, inget som sticker ut från den i övrigt väl inrutade frågerutinen på kassan. Den typen av frågor - rita, gissa, spring - ställs hela tiden från Försäkringskassan. Vad tror du? Hur tänker du? När ungefär? Frågor som sjuka, beroende på situation, många gånger inte kan svara på. Om sjukdomen är labil till sin utveckling är det omöjligt att veta om man kommer att springa det där milloppet inom en månad eller ligga under skalpellen den dagen. Om sjukdomen ger förvirring eller medicineringen skapar oro är det svårt att gissa och fundera över framtiden. När en organisation vill att människor ska uppskatta sin dödsdag har vi hamnat i ett rutschema som inte längre har något med verkligheten att göra. Då har vi hamnat i en rymd som inte är vår egen, i en galax som vi inte kan navigera i. Att föreställa sig sin egen död är svårt som människa, för vissa sjukdomstillstånd är det inte att rekommendera då det kan förvärra sjukdomens förlopp. Vad är nästa steg, att ställa frågan till alla som har en sjukdom eller ett sjukdomstillstånd som kan leda till döden? Ska vi då i framtiden ställa frågan till den självmordsbenägne om och när den tror att den ska lyckas?
Samtidigt som tjänstemän blir satta att ställa alla dessa frågor man tycker att de själva borde reagera mot, så försöker regeringen låtsas som att det ju inte alls var så de menade med sin ändrade politik. De tvår sina händer och skickar tjänstemännen att krypa till korset. En tjänsteman har svårt att ifrågasätta de regel och lagar som styr deras verksamhet. Det kan leda till arbetsvägran eller tjänstefel, även om regeln i sig sedan visar sig vara helt felaktig eller i behov av att ändras.

Förutom att vi behöver ställa oss den nu väl repeterade frågan "Vill vi ha det såhär?" måste vi också ställa oss frågan om vi och våra politiker befinner oss i samma galax. Vem är det som är satellit i relationen mellan befolkning och politiker? Vem har ansvar för att se till att den ena vet vad den andra gör och varför? Hur ska vi få politiker att fatta beslut så att inte vår tids och rumsuppfattning splittras ytterligare? Så att vi får ett samhälle där vi inte uppdelas i olika aspekter av att vara människa utan får vara hela och komplexa? Som det ser ut nu kan vi tvingas svara på frågor som skulle få Terry Pratchets Death att med versaler fråga:
SKA VI SPELA ETT PARTI SCHACK?

Inbrottstjuv i egen butik? Vardagsrasismens vidriga vardag

Som ett brev på posten, ett väldigt oönskat brev, dyker blogginlägget upp idag på min facebooksida. En av Umeås mer intressanta affärsverksamheter, ett kafé med juste attityd, vintage fashion, gott vegofika och trevlig atmosfär har blivit scenen för en situation som osar vardagsrasism. Det gör mig först upprörd att läsa det och sedan glad att jag kan läsa om det, eftersom kaféets chef Monika Kichau har valt att inte vara tyst. Situationen var följande: Hon ska stänga och låsa sitt kafé när hon plötsligt finner sig ansikte mot ansikte med en person som ringt polisen för att hon trodde att det rörde sig om inbrott. Sedan kommer polisen och kör en stil mot ägaren som gör att hon genast känner sig misstänkliggjord på grund av utseendemässiga skäl. Jag känner igen den där stilen, jag har sett den förut, hur poliser drar på sig en stenmask och är totalt känslokalla. Det är inte alla som känner det behovet som poliser, och inte i alla situationer. I vissa situationer är det säkert nödvändigt, i andra är det bara ett maktövergrepp.

Samtidigt tänker jag "när kommer backlashen?" Den mer öppna rapporteringen av vardagsrasismen har varit i fokus i media under en kort period, och när kommer första "amen hallå, nu får det väl vara nog, det där handlar väl bara om en medborgare/tjänsteman/politiker som gör sin plikt!" Jag är ledsen att vara så pessimistisk, men en del av mig bara väntar på att dessa kommentarer ska börja dugga. I sociala medier och i mer konventionella medier. Så låt oss rida på den här vågen av berättelser så länge vi kan, kanske kan det leda till att någon tänker till innan den ger sig hän i vardagsrasistisk anda.

Fundrar på om det är ett hopplöst dilemma som Kichaus blogginlägg tydligast visar på. Berättelsen som Monika Kichau ger oss har alla möjligheter att läsa ur perspektivet att inte vilja se vardagsrasism som en reell företeelse att säga "Men, är det inte bra att folk är uppmärksamma, tänk om det varit en inbrottstjuv!" "Om jag vore butiksägare skulle jag vara glad om jag upptäckte att folk hjälpte mig att övervaka min butik!" Dessa kommentarer hänger i luften när jag läser blogginlägget. Jag har tänkt dem förut i andra liknande situationer, jag har hört de och de tillhör den diskurs som rasismen är. Det, per automatik, självklara sättet att tänka och uttala sig som genast leder till att rasistiska strukturer i en enskild situation osynliggörs.

Hur många kaféer och butiker finns det i centrala Umeå? Rätt många. Jag har själv stängt och larmat butik i centrala stan under några somrar. Ibland när jag kom ut från butikens bakdörr så fick jag skrämselhicka och var på väg att trycka igång larmet. Då stod det någon där, med en bil uppkörd till bakdörren! Åh herrejösses, bara en butikskontroll! Det borde egentligen heta personalkontroll, då det handlar om att ett vaktbolag kontrollerar personalen som låser och larmar dörren. För svinn, snatteri och stöld, men även för att kolla läget om allt är okej eller om något konstigt inträffat eller känns skumt. Det är en mycket märklig upplevelse av att å ena sidan vara misstänkliggjord och anklagad för något man inte har gjort, och å andra sidan känna sig trygg att det finns någon där som vet att vi faktiskt stänger. Dessa situationer gör att jag vet hur paff och rädd man kan bli när någon dyker upp just i stängningsögonblicket, när man har nyckeln i dörren och just har larmat på. Jag vet också hur lätt det är att känna sig skyldig fastän det inte finns någon anledning, jag har all rätt att vara här och göra det jag gör. Men här är det inte en rutinmässig butikskontroll - som, och det ska nämnas, även görs på butikschefer när de larmar., som inte heller kunskap om när kontrollerna ska ske utan blir lika överraskade och lika grundligt kontrollerade, väskor ska uppvisas, kassa, kvitton på grejer och så vidare. När Kichau låser sin dörr står det plötsligt en person där som har ringt polisen och undrar vad ägaren tror att hon håller på med. Men inte med ordet "ägare" i meningen, utan bara "Vad tror du att du håller på med?" Med säker hand börjar bloggförfattaren måla upp ett flertal aspekter som gör att denna situation är något annat än en ansvarsfull medborgare som rapporterar ett misstänkt inbrott, och seriösa poliser som gör sitt jobb. Den situation som uppstår visar på det totalt absurda i situationen, och det svåra.

Varför har personen ringt polisen när den händelse som utspelar sig vid dörren till kafét är en händelse som utspelar sig på samma sätt, rutinmässigt, varje dag kafét är öppet. Jag vet hur man gör när man stänger en butik eller ett kafé. Man gör nästan in i det närmaste exakt samma sak varje gång, det är en säkerhetsrutin som man går igenom. Den förändras något över åren, ibland medvetet som en strategi för att underminera att inbrottstjuvar ska lära sig rutinen och hitta dess svaga länkar, ibland för att man upptäcker ett smidigare sätt att utföra rutinen på så att man snabbare får komma hem. Det  Kichau gör det görs alltså ofta, varje dag kanske om kaféet har öppet alla dagar i veckan. Men nu blir det stopp i rutinen och polisen kommer till platsen. Kichau beskriver sin väldigt moderätta, NU!-känsliga, klädstil som "den chica kickersstilen" - plocka upp närmaste modetidning får ni se hur den ser ut, keps och siden, rutig jobbarskjorta och chinos ungefär och i butiksägarens fall keps, hoodie och platågympadojor. Den stilen kändes helt rätt för henne helt på morgonen, men blir nu, när hon hamnar i den här situationen helt förändrad i vad den eventuellt kan tolkas som av andra. Keps och hoodie (luvtröja som vi sa när jag var ung!) är lika mycket ett modestatement idag som det kan vara en etnisk och klassmässig markör. En markör som formulerats av individer, men även av strukturer som återanvänds om och om igen i media, film, böcker. Men, keps och hoodie används flitigt av väldigt många i många olika sammanhang - inlandsrallypublik, citycoola lattedrickare, raggarsnubbar, vuxna, barn.

Vid en butik i stängningsdags när polisen är tillkallad i misstanke om ett butiksinbrott är det trots detta nästan omöjligt att inte lägga ihop klädstilen med en berättelse om inbrottet, förövaren med invandrarbakgrund från stadens problemområden i något miljonprojektgettho. Visst känns media/film/tv-serieklichén igen? Så där står Kichau och möter den allt annat än öppensinniga polisen, rabblar organisationsnummer, legitimerar sig, med en enorm utseendemässig självmedvetenhet som handikapp. Hon uppfyller till viss del utseendemässiga kriterier för en samhällelig kollektiv och diskursivt skapad bild av en kriminell och måste förhandla sig tillbaka till den självklara fashionistaposition som hennes utseende, samma utseende, gav rätt till i morse. Minnen poppar upp om ursprunget, relationen till dagens debatt är given i tanken, och allt skapar en laddad situation som inte hjälps upp av polisernas stenansikten och oförmåga att sedan säga "Innan man ringer in något sånt här bör man vara lite mer säker på att det inte är en rutinartad stängning av en butik som det handlar om!" eller "Vi ber om ursäkt, men vi måste alltid ta såna här anrop på allvar och vi hoppas att du inte känner dig alldeles kränkt, uppskärrad och sårad, hoppas du får en riktigt bra kväll och här är ju dina vänner - se till att få i er något varmt att dricka!" Monika Kichau lyckas med några få ord beskriva hur andra människor plötsligt skapat en situation där hennes utseende byter betydelser markant i ett socialt sammanhang och hur detta sammanhang formulerar vad som är möjligt att tänka om hennes utseende. Det är en ny diskurs som har inträtt. Kichau har, av en annan persons agerande, förflyttats från dagens modediskurs till en rasistisk diskurs, som Kichau därför måste förhålla sig till och vara medagerande i.

Jag har aldrig haft problem med poliser på det här sättet. Inte så förvånande. Jag är väldigt blond, har blå ögon och klär mig, om jag ska var riktigt ärlig, ofta ganska tråknormalt även om jag under perioder försöker heppa till mig. Jag har ingen brytning, jag har dessutom en fenomenal papegojfunktion så jag tar efter röster, minspel och i synnerhet dialekter och brytningar i andras tal. Det gör mig fullständigt ofarlig i det här samhällets förståelse av fara. Det finns ingen kriminell kliché att sätta mig i. Det är en av anledningarna att Kill Bill funkar, by the way! Det är blondinerna som är värsta slaktarna och farligast i den filmen - ett medvetet drag av Tarantino som låter Thurman och Hannah bli ärkefiender och utföra de mest groteska våldshandlingarna av alla som agerar i filmen. Det fungerar utmärkt eftersom det krockar så totalt med den idé om blondiner som annars är mest förhärskande och som ibland kan serveras genom en raggningsskämt på krogen eller ett litet höhöhöhöskämt på bilmeken när jag har problem med pappas bil. Men polisen och jag är vänner. När de ser mig mjuknar deras ansikten och de blir lite mer avslappnade, även i situationer som gör det svårt för dem att slappna av i. Jag kan till och med skämta med poliser och få skratt tillbaka de gånger som jag hamnat i krogköer som ballat ur och där det hänger slagsmål i luften. Tro mig, jag är så himla privilegierad i polissammanhang att jag aldrig åkt polisbil i andra situationer än när de har varit snälla (skjutsat hem mig) eller skyddat mig. Men jag har vänner som alltid utsätts för stenansiktet och aldrig något annat.

När jag i ett tidigare blogginlägg skrev om vardagsrasismen i butiker så skrev jag inte hur de människor med etniska markörer i utseendet vilka inte räknas in i det svenska samhällets norm blev bemötta av poliser. Det var nästan alltid, nästan helt utan undantag, med ett stenansikte som aldrig blev mjukare eller mer förstående. Oavsett varför de behövde möta polisen. Till och med den gången som en kund blev bestulen på en plånbok i butiken och vi ringde polisen. Jag trodde inte mina öron och ögon när den polis, som jag kände till mycket väl eftersom staden jag kommer ifrån är så liten, plötsligt hade blivit en annan. Förövaren visade sig vara en högstadiekille vars släkt bott i länet i generationer och offret var en av våra stammisar - en kvinna som bott länge i staden, men som flyttat dit från ett annat land och som hade ett utseende som skiljde sig från den priviligierade normens stereotypa utseende. Och plötsligt var det som om polisen jag kände som en trevlig tjänsteman förvandlades till en misstänksam, kall, hård, obehaglig person som uppvisade större förståelse för förövaren än för offret. Och det verkade som om ingen annan än jag reagerade! Jag pratade inte med kvinnan om detta, men jag antar att hon, precis som Monika Kichau, hade fullt upp med att behöva trassla omkring i den rasistiska väv som riskerar att göra oss tysta och handlingsförlamade. "Jag borde inte ha klätt mig så här! Hur ska de nu tro mig!?" Liksom jag satt intrasslad i samma väv och inte förstod det, för jag såg den inte även om jag kände av den. Anledningen till att jag kände av den men inte förstod vad det var handlade om att jag är privilegierad i denna rasismens väv, i diskursen, och därför bara erfar hur allting plötsligt bara blir hopplöst svårt och tillkrånglat. Jag når inte fram, det jag säger får en annan betydelse än den jag menade, alla missförstår varandra och frustration börjar prägla den sociala samvaron. Det är också en del av den diskursen, av rasismen som genomsyrar det svenska samhället.

Men, är det då inte problematiskt att kalla hela samhället för rasistiskt? Den frågan poppar upp när jag läser en artikel i DN på nätet i morse. Det är viktigt att nyansera debatter, att se till att inte dra jämförelser mellan olika fenomen som istället för att synliggöra egentligen osynliggör. Att påpeka att vi har en rasism och en rasistisk struktur som genomsyrar samhället är däremot inte att vare sig överdriva eller osynliggöra något - det är att synliggöra och många forskare har sysselsatt sig med detta under många decennier. Det är ett problem att kalla allt och alla för rasister, ja, men att peka ut ett social och kulturellt mönster, en struktur, som vi alla är delaktiga i är inte i sig att göra alla till rasister. Jag blir lite brydd när jag läser den artikel som Jasenko Selimovic skrivit häromdagen i DN. I synnerhet då han för det första likställer olika grupper i samhället fastän han själv inte har ambitionen att göra det - Sverigedemokraten känner sig förtryckt, Kvinnan känner sig förtryckt, Invandraren känner sig förtryckt. Ett förtryck är systematiskt, det vill säga tillhör en struktur eller ett system av fenomen som tillsammans gör att en person blir särbehandlad i olika sammanhang. Och jag är ledsen att säga detta så krasst, men det har faktiskt inte alltid att göra med om man har upplevt det eller inte. Det finns där ändå. Däremot kanske inte förtrycket uttrycks i alla sammanhang. Jag vänder mig också mot förenklingen att det skulle ha varit "Milosevic och nationalister" som gjorde Sarajevo till en uppdelad, segregerad och krigshärjad stad. Det finns nämligen något som vi måste ta ansvar för att därför måste lyfta fram och det är vår egen delaktighet i en form av struktur som forskningen valt att kalla för diskurser. Det utgör i sig en social maktproducerande relation som bygger på såväl språk och bilder och som formar vad som är möjligt för oss att tycka och tänka om ett fenomen, en person, en företeelse. Kan vi inte se att den här typen av mer systematiserade tankestrukturer finns i samhället så kan vi heller inte förstå komplexiteten i ett flertal situationer som vi hamnar i. Det som hände i Sarajevo handlade inte enbart om att nationalister tog makten med en person i spetsen, utan att det redan fanns tankestrukturer och diskurser som kunde nyttjas. Dessa har i sin tur formulerats gemensamt genom den historia vi alla delar i Europa - det som hände i Sarajevo var inte en enskild avgränsad händelse, den var en konsekvens av många decenniers utveckling inom ett långt större geografiskt område.

Att det finns en rasistisk struktur i vårt samhälle och att den har funnits under oerhört lång tid är något som kan förklara även den problematiska situationen att å ena sidan hävda att man varit förtryckt hela sitt liv och å andra sidan säga att man har träffat icke förtryckande individer. Det finns ett systematisk förtryck och det finns direkt förtryck. Vår diskrimineringslagstiftning tar faktiskt upp detta med förtryck på flera olika sätt och gör det rätt hyfsat bra. Förtryck kan nämligen uttryckas på en mängd olika sätt och vi kan uppleva ett konstant förtryck och ibland tillfälliga förtryck. Men, att säga att det är farligt att hävda att det svenska samhället till del är rasistiskt är att fara med osanning - det är farligt att inte se att dessa strukturer finns och att vi, oavsett hur mycket individer vi anser oss vara, lever i dessa och får ta kollektivt ansvar för dessa strukturer. Att en del personer väljer att inte göra det, och att en del väljer att använda ett systematiskt förtryck som anledning att idka våldshandlingar, ja, det är ju en annan om än näraliggande fråga.

Jag har däremot inga som helst problem att läsa dels kaféägarens blogginlägg eller Jonas Hassen Khemiris artikel som beskrivningar av hur vi som individer behöver möta dessa strukturer och hur det kan upplevas av oss. Ej heller har jag problem att se att Khemiri lyfter fram en mängd olika typer av vardagsrasism. Jag har däremot svårt att göra den läsning som Selimovic gör eftersom den riskerar att osynliggöra de strukturer som vi kollektivt är medskapande till och handlar inom. Men, så har väl jag och Selimovic kanske olika syn på individens möjligheter i samhället.

Men individen då? Har den inget ansvar i allt detta.
Jag kanske måste skriva ännu mer om relationen mellan kollektiv och individ eftersom det verkar som att förståelsen för denna relation har minskats de senaste tjugo trettio åren. När jag var barn talades nästan bara om kollektivet, men jag har fått inse att det inte är så och att vi håller på att glömma bort kollektivet.
Så jag återkommer med en fundering om kollektiv, individ och förtryck, inom kort.
Det lovar jag.

Vardagsrasismens vidriga verklighet

I detta blogginlägg kommer jag att beskriva vissa händelser som jag har försökt att göra begripliga för mig själv. Samtidigt vill jag inte blotta de andra som var med i situationerna, det fyller inte någon funktion nu 20 år senare. Jag blir fortfarande skakad och upprörd över vad jag har varit med om. Vad jag själv har gjort och vad mina kollegor har gjort! Det här får jag leva med resten av mitt liv. Men jag behöver berätta det för det händer fortfarande på olika sätt och det är sånt som ni kanske inte vet om, om ni inte har arbetat i butik. Och om ni inte tillhör de utsatta personerna, de som döms efter sitt utseende och sin ålder. Det är inte alla butiker som arbetar så här, och den händelse jag berättar om var den värsta. Det är inte alla butikschefer som beter sig på detta sätt, och jag har arbetat för flera som inte alls varit så här. Men jag är ledsen att behöva säga att min erfarenhet och det jag ser än idag i butiker visar att det är alldeles för många chefer och alldeles för många butiker som har en aktiv, inarbetad, rutinartad vardagsrasism i sin verksamhet. Det är därför jag skriver det här, oavsett hur mycket jag än skäms och jag skiter i att jag visar min egen smutsiga byk. Jag sa ifrån, ibland, men inte ofta nog - och det ångrar jag idag, även om min ånger bara är ett slag i ansiktet på de som blev utsatta för vår rasism. Vi var riktiga svin ibland.

"Nu är det höst! Och ni vet vad det innebär!" sa chefen och gick runt i det lilla personalutrymmet. Vi hade personalmöte. Eller chefsinfo kanske vore en bättre beskrivning. "Nu kommer polackjävlarna och då ligger ni på och punktar dem!" Bärplockande polacker kom varje höst för att plocka ihop en välförtjänt hacka och ge bärindustrin en rejäl skjuts. Utan dem så skulle vi nog inte ha så mycket sylt i butiker och restauranger, så mycket blåbärsampuller i hälsokosthyllan. Ja, var trodde ni bären kom från? Månen? I butiken jag jobbade i bytte jag chef några gånger, men inställningen till polacker om hösten var ofta densamma med några få variationer. De stal. Hur mycket som helst. De kunde bära ut en hel butik om man inte passade sig. "Min butik är min privata egendom och ingen ska stjäla från mig!" hojtade chefen. Det var skillnad på folk och folk. Det fanns vissa grupper av kunder som vi punktade. Att punkta någon innebar allt ifrån att smygbevaka någon till att gå ungefär 40 centimeter från personen och övervaka varje rörelse som personen gör. De flesta av er har nog inte varit med om det. För ni tillhör inte de här grupperna av kunder som behandlas som skit. Jag kan räkna upp grupperna i ordning:

Zigenare (aldrig kallade Romer. bara dem som hade ett utseende som räknades som zigenskt, stora kjolar och mörkt hår)
Polacker (bara på hösten när bärplockningssäsongen var igång)
Invandrarkvinnor (en högst blandad gruppering av kvinnor i 40-60årsåldern med olivfärgad hud och svart hår, i synnerhet de med täckt hår, barnvagnar var särskilt viktiga att hålla koll på eftersom chefen menade att dit stoppade de sitt stöldgods)
Tonårsgrupper (i synnerhet de i åldern 13-16 år)

Jag har säkert missat någon "grupp", men att bara skriva om detta gör ont och gör mig illamående så jag stannar där. Vi punktade personer som på något sätt kunde sägas tillhöra dessa grupper. Slumpvis. Det gick ju inte att springa som en ryggsäck efter alla. Vi punktade dem som såg misstänkta ut, vad nu det innebar. Det har jag fortfarande inte fått klart för mig. Ofta gick det till så att chefen kom ut till kassan och beordrade någon av oss att lämna den, om vi var flera kassörer. Sedan halvviskade chefen vem och varför jag skulle punkta någon. Det var bråttom. Skynda. Vi måste bevaka. Sedan skulle jag avlägga rapport om vad personen hade stulit innan den lämnade butiken. Om personen hade stulit något så kom chefen och en annan person (alltid en man) och beordrade kunden in till de bakre kontorsregionerna i väntan på polis som gjorde kroppsvisitering.

Den värsta gången, som jag fortfarande knappt kan skriva om var när min chef ville tvinga mig att vara med och punkta en kvinna med barnvagn där en söt liten tvåårig kille satt. Kvinnan och barnet var flyktingar, det visste jag (minns inte hur jag fick den informationen) och kan ha kommit från Kosovo eller något annat område i forna Jugoslavien. Den gången sa jag ifrån. Den gången sa jag högt och tydligt "Jag vill inte delta i det här längre! Det kan inte vara menat att jag ska göra sånt här! Jag mår dåligt av det och jag vill inte!" Chefen stirrade på mig. Han var så arg att han höll på att sprängas. Men han försvann raskt och punktade själv personen. Sen började helvetet. Kvinnan kom genom min kassa och jag såg att min chef skulle göra ett ingripande. Min puls gick upp i hundranittio. Det enda jag kunde göra var att le och göra mitt jobb. Hon la upp varor på bandet och jag slog in dem i kassan. Den lille gossen vinkade glatt och sa troligtvis hej på det språk som de talade i den lilla familjen. Jag kunde knappt andas. Jag pekade på siffrorna på skärmen eftersom hon inte förstod vad jag sa. Hon log. Jag log. Jag, min Judas, log. Hon betalade och började packa ner varorna i en påse. Då hände det. Allt hände på en och samma gång. Inom någon minut hade min chef rusat fram och sagt att hon skulle följa med till kontoret där längst bak i butiken. Min kollega skulle ta vagnen med barnet och de varor som hon betalt för och eventuellt de varor som var stulna. Han hade ringt polisen. Kvinnan fick panik. Hon förstod bara lite svenska, kunde knappt prata några ord, och hon fick panik. Hon började skrika. Jag flög ut ur kassan som en kanon. Jag har ingen aning om det fanns några andra kunder i närheten. Kvinnan skrek och höll på att svimma rätt i armarna på min chef. Då började barnet skrika. Kvinnan skrek något till mig, pekade på sitt barn, pekade på mig och skrek något. Jag sträckte mig mot barnet och hon skrek och nickade. Jag tog upp barnet som nu vrålade och skakade i sin lilla kropp. Då svimmade kvinnan helt av. När hon sett att jag höll i pojken så svimmade hon. Pojken tystnade, stoppade tummen i mun, skakade och kissade på sig. Sen minns jag inget mer. Jag var 22 år och ville bara försvinna. Polisen kom och vad som sedan hände vet jag inte. Jag minns att polisen frågade mig om hur ingripandet hade skett och jag vet att jag försökte berätta det hemska. Att det måste ha varit fel. Att så här kan det väl ändå inte få gå till. Som om jag bad honom om att ta med mig, min chef, min kollega. Grip oss! För vi måste ju ha begått ett brott! Min chef sa sedan att jag skulle få slippa vara med i såna ingripanden. Men det var redan för sent. Jag hade varit med och förmodligen gett människor men för livet.

Det jag visste var att de som stal mest inte tillhörde dessa grupper. Efter ett antal incidenter med personer som inte alls kunde kategoriseras in i de av chefen definierade grupperna försökte jag påpeka detta för honom. Att det var fru Andersson, och herr Svensson som var de värsta. Jag tror inte att det gick in. Jag tror jag talade för döva öron.

Jag och mina kollegor begick brott under dessa tillfällen, men jag var för ung då och för rädd för att förlora jobbet mitt i krisens tidiga 1990-tal att jag valde att inte undersöka det närmare. Idag vet jag att det var diskriminering, och att det var rasistiska handlingar utförda på kränkande sätt och med förödande konsekvenser för de medmänniskor vi skadade. Förmodligen skulle polisen som jag berättade det för egentligen ha agerat, men gjorde inte det. Det rörde ju sig om snatteri. Det var ett brott. Och jag vet att den kvinnan inte hade uppehållstillstånd ännu. Jag vet inte vad som hände, men jag glömmer det aldrig. Och jag skäms. Men det värsta är att inte veta hur det gick för pojken och för mamman. Jag känner fortfarande hur hans lilla kropp skakade i min famn.

I dessa dagar kanske ni tänker att rasismen i Sverige har ökat. Det har den inte, den har bara blivit synligare. Jag är ledsen att säga det, men med tanke på Billströms uttalande och hur det nu har hanterats så har rasismen blivit rumsren. Hur är det möjligt? Hur kan vi acceptera det? Vi har ett demokratiskt system och SD har blivit invalda i enlighet med dessa regler. Men för mig är det ofattbart. Den dagen är en svart dag av flera i Sveriges historia. Om vi inte vågar erkänna att vi lever i ett land som alltid har varit genomsyrat av rasism, som har behandlat människor illa på grund av härkomst, ursprung, etnicitet, ras eller vilket ord som nu har använts, hur ska vi då kunna få en förändring? Hur ska vi kunna få ett samhälle där vi vågar stå upp och säga "Du gör fel, det där är olagligt, så får man inte göra!" om vi inte vågar se att rasismen är något som finns i vårt samhälle som grammatiken för ett språk. Vi kan inte frångå demokratiska principer, vi måste hålla oss till lagar och regelverk. Men vi måste se över dessa så att de inte leder till rasism, leder till diskriminering, leder till lidande. Och vi måste sluta acceptera rasism, vi måste sluta följa order, vi måste höja rösten och våga säga "Stopp!"
Vi måste göra det varje dag, i vardagen, för det händer, hela tiden, runt omkring oss. Och säger vi inte ifrån så är vi medlöpare. Då är vi med och legitimerar rasism.
Det här är mitt sätt att börja säga ifrån, på skarpen, högt!
Vi har alla ett ansvar i detta!
Torka tårarna muminmamman, det är dags att ta sitt ansvar!
Det är dags nu!

Jag undervisar inga 13-åringar!

Hur ska universitetslärare, utan att ge avkall på akademisk kvalitet, undervisa de studenter som inte kan läsa, inte kan uttrycka sig begripligt i skrift och som har svårt att förstå enkla instruktioner? 
("Studenter på 13-åringsnivå kräver nya arbetssätt", i Universitetsläraren, av Marielouise Samuelsson)

Ibland reser sig nackhåren när jag läser artiklar och då vet jag att jag har stött på något som gör mig arg. Det går en iskall kåre ner över min ryggrad. Idag hände det när jag läste en artikel på SULFs hemsida, och som finns i Universitetsläraren, förbundets medlemstidning. Artikeln tar upp frågor om studenters färdigheter i läsförståelse och i att skriva - eller snarast den bristande kvalitén på dessa färdigheter. Artikeln har flera syften, men jag vill fokusera på hur den är skriven och vad det är som gör mig så arg. Jag hinner inte fördjupa mig i det artikeln vill ta upp förrän ett rött skynke dras för min blick och jag känner min puls öka, men jag ska ändå försöka beskriva lite av innehållet och bakgrunden innan jag målar ilska med mina ord.

Artikeln tar upp ett komplext problem som även jag har funderat över och försökt angripa på olika sätt i min undervisning. Många delar av problemet är inte så problematiska. Att högskolorna och universiteten upplever en förändring av studenternas färdigheter och kunskaper i förhållande till tidigare decennier är inget konstigt. I synnerhet inte med tanke på att grundskolan har varit och är en politisk arena vilket medfört grundläggande förändringar har skett många gånger sedan, låt oss säga, 1950-talet. Det har lett till att grundskole- och gymnasielärare undervisar i en skola de själva inte varit elever i, och att universitetslärare möter studenter som inte har samma färdigheter och kunskaper som de själva hade när de slutade gymnasiet. Samma förhållande är det i relation mellan många lärare och de studenter som genomgått grundutbildning i andra länder. Det är i sig inget problem. Universitet och högskolor i Sverige är myndigheter, och har i sitt uppdrag att erbjuda utbildning på ett eller flera sätt, men som inte inbegriper hinder för individens lärande. När det gäller detta arbete lutar vi oss mot flera lagparagrafer, där diskrimineringslagstiftningen är en av dem. Lärare vid universiteten har helt enkelt skyldighet att möta studenterna där de befinner sig i sin lärandeprocess, något vi egentligen inte har några större problem med så länge vi har förutsättningar för detta. Dessa förutsättningar är av ekonomisk karaktär, men vi är även beroende av exempelvis kompetensutveckling, tid, möjligheter att forska om och utveckla vår universitetspedagogik. Jag har arbetat som universitetslärare i ganska kort tid i förhållande till många av mina kollegor. Jag kan inte av egna erfarenheter se en försämring av studenternas färdigheter och kunskaper, men jag litar på mina äldre kollegor som med bestämdhet hävdar att en förändring har skett och att det tyvärr är till det sämre. Detta får givetvis konsekvenser för studenter och lärare. Studenterna får en rejäl uppförsbacke att klara av lärandemål och lärare får problem att lägga upp undervisning, kurser och program. Det allvarligaste problemet är av demokratisk karaktär. Att kunna läsa och skriva är i grunden en förutsättning för att kunna delta i demokratin, och för att demokratin ska kunna fungera. Något jag pratar om och diskuterar tillsammans med mina studenter. Problemen som artikeln lyfter fram är mycket allvarliga och vi måste hitta bra lösningar så att vi ger våra studenter de bästa av möjligheter i samhället, och så att samhället utvecklas på ett bra sätt i framtiden. Det rör inte bara det svenska samhället, vi utbildar många som blir verksamma i andra länder. Med detta sagt vill jag återvända till min ilska.

Jag undervisar inga 13-åringar! Det som gör mig riktigt arg är hur studenter framställs i artikeln, hur skribenten sätter tonen. Redan i rubriken möter jag en inställning jag bara inte kan acceptera! Det finns inga studenter vid universiteten som är på en 13-åringsnivå överhuvudtaget någonsin! Jag undervisar och samarbetar med vuxna studenter. Jag förstår att författaren till artikeln har velat spetsa till det, likaså att lärare är frustrerade och uttrycker det på mer eller mindre lyckade sätt, men det här är att gå för långt på studenternas bekostnad. I synnerhet eftersom artikeln är skriven för lärare i en tidskrift där studenter inte har en given möjlighet att gå i svaromål. Våra studenter har möjligtvis svårigheter som uttrycks på ett sätt som vi inte är vana vid att hantera och heller inte är på det klara med hur de har uppstått, men att degradera studenterna till en lägre åldersnivå är oförskämt! Jag kan inte jämföra någon enda student, oavsett hur stora svårigheter i skrivandet eller förståelse av instruktioner som de uppvisat, med en 13-åring. Alla studenter som jag har träffat har haft helt andra erfarenheter och helt andra perspektiv än vad som är möjligt för ett barn i tidig pubertal ålder. Alla mina studenter är vuxna och flera av dem är mina blivande kollegor!

Jag har också svårt att se att lärare vid gymnasier och högstadier på något vis skulle förhindra sina elever att mogna i lärandeprocessen. Lärare som jag och mina universitets- och högskolekollegor utbildar! Det är att skjuta sig själv i foten att insinuera något sådant! Däremot är det så att de förberedande studier som våra studenter genomgår i grundskola och gymnasium idag har förändrats så mycket att vi måste se över om målsättningen på lägre nivåer i utbildningssystemet står i motsättning till målsättningen på universitetsnivå, eller om de harmonierar. Detta är i mina ögon en mycket viktig diskussion och ett viktigt samarbete inom det svenska utbildningssystemet i stort. Att samla representanter från olika utbildningsnivåer och diskutera hur övergången ser ut mellan nivåerna. Det är nästan så att jag hoppas att jag här gör bort mig och uppvisar en okunskap om att ett sådant samarbete redan finns, att det har producerats en mängd rapporter och att jag borde ha läst på innan jag skrev det här. Snälla, säg att det är så och att det bara är en brist på spridningen av erfarenheterna av det samarbetet eller att jag har varit ouppmärksam!

Det refereras i artikeln till den ökade rekryteringsbredden och genomströmningskraven inom universitet och högskolor. Med ökande rekryteringsbredd menas grovt förenklat att universitet och högskolor sedan 1960-talet har kämpat hårt för att människor ur fler samhällsklasser, könskategorier, etniska grupper och så vidare ska söka sig in till högre utbildningar. Tidigare var nämligen den vita mannen från ett högre samhällsskikt företrädesvis från de södra delarna av vårt avlånga land den givna studenten - för att spetsa till det. Detta var inte enbart en socialistiskt, feministiskt, postkolonialistiskt, antirasistisk, norrländskt präglad politisk satsning, utan en strävan att höja utbildningsnivån på den svenska befolkningen, samt att föra in andra erfarenheter i universitetsvärldens verksamhet. Vad som åsyftas med genomströmningskraven i artikeln är troligtvis ett ekonomiskt system, där studenternas resultat leder till högre eller mindre anslag av medel. Extremt förenklat kan man säga att ju fler studenter som klarar sina studier desto mer pengar för undervisningsverksamheten.

Ett genomströmningskrav har mer eller mindre alltid funnits inom högskolan och universiteten men av andra anledningar än ekonomiska. De flesta som arbetar och har arbetat som lärare vid universitet och högskolor vill, på helt egna grunder, att så många studenter som möjligt ska lyckas så bra som möjligt med sina studier. Vi bryr oss, helt enkelt. Och vi lärare kommer att slita som djur för detta även i fortsättningen. Men som det ekonomiska systemet vid våra lärosäten ser ut idag så vilar det till viss del på att studenterna klarar sina examinationer, får sina poäng och tar ut sina examina. Ett system som definitivt är värt att ifrågasätta, undersöka, kritiskt granska och debattera. Vilket görs i många sammanhang.

Jag har inte lyckats finna en enda utredning, analys eller studie som visar att en breddad rekrytering och genomströmning skulle leda till fler studenter vid universitet och högskolor med sämre kunskaper och färdigheter vad gäller läsande och skrivande. Så varför får jag känslan av att det är en aspekt av verksamheten som framställs som problematisk i en artikel som i övrigt handlar om läs- och skrivfärdigheter. I inledningen av artikeln verkar det som att problemet är vuxna studenter som stannat i lärandeutvecklingen redan på högstadiet och som kommer ur lägre samhällsklasser! En läsning som jag är övertygad om att SULF inte önskar - men på det sätt som artikeln är skriven finns en risk för en sådan läsning. Och vad menar man egentligen med en "breddad genomströmning"? Är det något negativt och i såna fall varför? Är breddad genomströmning detsamma som sänkta kvalitetskrav och en dumpning av avancemangsnivån på våra utbildningar? Har jag missat ett centralt begrepp igen som alla andra är fullt införstådda med? Varför förklaras inte detta? Söker jag på uttrycket i andra sammanhang finner jag snarast mer positiva tolkningar av breddad genomströmning. Något som är värt att kämpa för.

Det är nu jag börjar närma mig min ilskas kärna. Under mina år som student, doktorand och lärare vid universitetet har jag upptäckt ett otyg. Men det var inte förrän jag började arbeta fackligt som jag kunde börja sätta ord på vad detta otyg bestod i. Det finns en jargong, en åldersrelaterad jargong som används på ett degraderande sätt i den mycket hierarkiska miljö som universitet och högskolor är. Jag vet vad jag talar om. Jag har utsatts för den, jag har använt mig av den och nu arbetar jag med konsekvenserna av den och att avslöja och underminera den. Det dras likheter mellan studenter på olika nivåer och stadier i en människas psykologiska och åldersrelaterade utveckling. Jag har hört detta uttryckas på en mängd olika sätt, och från början reagerade jag inte. Studenter är som barn i systemet. Doktorandernas relation till handledare skämtas om i termer av barnets relation till sina föräldrar. Jag har till och med hört jargongen broderas ut som att nyantagna studenter är nyfödda och sedan följer en utvecklingsprocess där doktoranden på något sätt skulle gå igenom puberteten och slutligen, vid disputation, bli vuxen. D-studenter skulle då alltså vara i tidig pubertet. De enda som är vuxna vid universitet och högskolor är disputerade, ja egentligen docenter. Sluta! Stopp! Det är nog! Det står mig upp i halsen och jag har ingen lust att möta denna degraderande diskurs i ett fackligt sammanhang! Vi är ju faktiskt en av de parter som har ansvar för att se till att diskriminering inte förekommer! Därav min rosenröda ilska när jag läser artikeln. Det refereras ju till och med till att "Språket blir som legobitar"! Legobitar behöver i sig inte vara degraderande, men i sammanhanget, med rubriksättning och förhållningssättet till studenterna blir det hela bara för mycket!

Med det sagt vill jag intyga att problemet som artikeln lyfter fram är reellt och är allvarligt, något jag med säkerhet kommer att återkomma till med en annan typ av upprördhet i ett annat blogginlägg. Vi måste ta itu med eventuella glapp, raviner och marianergravar som med stor sannolikhet uppstått och uppstår mellan grundskole- och gymnasienivå å ena sidan och universitets- och högskoleutbildning å den andra. Vi måste se utbildningsgången som en helhet där vi så långt det är möjligt tar bort strukturella problem som hindrar människor från att ta sig från en nivå till en annan. Och vi måste prata om skrivandet - denna välsignelse och förbannelse, detta ok och denna lycka!

Artikeln i SULFs medlemstidning och på deras webbsida har som ambition att lyfta flera väldigt allvarliga frågor och problem som vi tampas med på universitet och högskolor. Det är viktigt att vi skriver och pratar om dessa frågor och problem. Vi måste få igenom en förbättring av situationen. Men jag vägrar acceptera att detta sker på bekostnad av vår respekt för de studenter som vi arbetar tillsammans med! Jag vill inte delta i en diskriminerande jargong visavi mina framtida kollegor! När vi diskuterar dessa problem så pass opp om den breddade rekryteringen tas upp som argument och om vi börjar referera till ålderstecken, för då kan något vara ute och gå i vår debatt som släpper in en oerhört kall vind i korridorerna! Och hörni, håll koll på mig med, för ibland faller jag i samma fällor som alla andra i den här frågan!

Stäng dörren för en diskriminerande jargong!
Vissa korsdrag är inte hälsosamma!

Kollektivt ansvar i vårdmaskinen

Sa han hur länge jag skulle vänta? Ska jag ringa röntgen? Varför hör jag inget? Vem ska jag ringa? Vems patient är jag nu?
En viktig del i vårdmaskineriet är ansvar. Vårdpersonalen känner och tar ett stort individuellt ansvar. Många gånger känner de ett ansvar som spänner över så mycket att det omöjligt kan vara en enda individs ansvar. Frågan om vems patienten man är i vårdmaskinen behöver trots detta ett konkret och tydligt svar för att klargöra vem som ska ringas upp, vem som sitter inne på information, vem som kan driva processen framåt, vem som är ansvarig för att vården blir så bra som möjligt. Om jag inte vet vem jag ska ringa till och jaga för att få svar kan jag plötsligt ramla ut ur vårdmaskinen. Då måste jag börja om hos Hälsocentralen.
Men det måste ju finnas ett nummer till Vårdcentralen! Jag vet ju att själva centralen finns, den är ju därborta, men varför hittar jag inte åt den i uppräkningen av Vårdcentra...vänta nu...Hälsocentral!? Heter det Hälsocentral? Varför heter det Hälsocentral?
Trots detta fokus på vem som är ansvarig bygger inte sjukvården enbart på individuella bedömningar och insatser. Det kanske kommer som en överraskning för vissa, i synnerhet mer liberala och individinriktade ideologer. Största delen av vårdmaskineriet bygger på kollektiv kunskap, ansvar,  etik och att utifrån en enorm mängd vetenskapliga rön och kliniska metoder som sprids inom vårdmaskineriet fatta beslut. Det finns riktlinjer, regelverk, fastställda procedurer, rigida säkerhetsföreskrifter - delar av det jag kallar ett övergripande kollektivt systematiserat ansvar i vårdmaskinen. Alla dessa rutiner och regler, lagar och föreskrifter, tas fram gemensamt i den jätteapparat som vården med tillhörande forskningsfält utgör. En läkare kan inte bara hitta på en undersökningsmetod för att hon får ett infall, en sjuksköterska kan inte dela ut mediciner på en höft, en kirurg kan inte skära lite hipp som happ i en kropp, för att inte tala om patologerna när de undersöker våra döda. Mänskligheten har i tusentals år ackumulerat kunskap om kroppen, dess sjukdomar och behandlingen av dem, och kunskapen revideras, justeras och förändras. Gamla rutiner som visat sig vara dysfunktionella har bytts mot nyare, nya metoder har fått falla undan till förmån för en återupptäckt och kanske justerad äldre metod, allt för att ge bättre och säkrare resultat för den sjuke, den vårdbehövande. Det ansvaret genomsyrar vårdmaskinen, och är i behov av vissa förutsättningar för att fungera.
Så här går det till ser du. Jag skriver en remiss till magnetröntgen, men även om den är viktig för att utesluta komplikationer så är det den kliniska undersökningen som är den väsentliga. Jaha...den som du har gjort alltså. Ja, eller nej...så här. Min undersökning av dig är en första undersökning för att påbörja ett sökande efter en korrekt diagnos, men också en korrekt problembeskrivning, så att vi kan få en bra rehabilitering och behandling för just dig. Okej...men om röntgen visar samma sak, då är det din undersökning som vi lutar oss mot. Nej, inte riktigt så heller. Alltså, det är en process. När du gjort röntgen ska röntgenspecialisterna göra en analys, den skickar de till mig. Aha...och då har vi en korrekt diagnos. Oh nej, nej, nej! Så ansvarslösa kan vi inte vara! Vi ska göra en rejäl och ordentlig undersökning! Det är ortopeden som är specialist och ska göra en grundlig klinisk undersökning där ortopeden ska väga in resultatet av min första, andra och tredje undersökning, röntgenspecialisternas utlåtande, utlåtanden från dina akutbesök och din egen berättelse. Jasså, jahaja, då förstår jag...(jag ler lite generat, så naivt av mig att tro att det var så enkelt att ställa en diagnos)...då först har vi en säkerställd diagnos. Min läkare tittar länge på mig och säger sen att en diagnos kan kanske aldrig vara helt korrekt, den kan vara mer eller mindre säkerställd och väl underbyggd. Vi är ju unika varelser, säger han och ler. På något sätt känner jag mig plötsligt väldigt lugn och trygg, liksom tröstad.
Den trygghet vi har rätt att känna i vårdmaskineriet är helt avhängig att detta kollektiva ansvarsfulla arbetssätt utförs på bästa sätt. Tryggheten är beroende av att alla delar vägs in, där tiden får vara en del av den långa process som diagnostik innebär, och så småningom en längre eller kortare behandling för att återgå till ett normalt liv. Det kollektiva ansvaret är beroende av att en väsentlig grundbult fungerar: kommunikationen. Dels mellan vårdbehövande och alla som arbetar inom vården som den behövande möter, dels mellan alla avdelningar, enheter, läkare, undersköterskor, undersköterskor, tekniker, labassistenter, ja alla anställda som jobbar med vårdbehövande på ett eller annat sätt. Även om en labassistent inte har patientkontakter har den personens arbete och hur det arbetets resultat förs vidare i vårdmaskinen en stor betydelse för vilken vård den behövande kommer att få. Det är ett enormt maskineri och kommunikationen är en av de svåraste delarna att underhålla. Det räcker inte med en individs insats för att denna del ska fungera. Alla har ansvar för kommunikationen, även jag som är vårdbehövande. Annars är risken stor att jag faller ur och måste börja om från början.
Jag har så ont att jag först inte ser att det är min sambo som kommer gående. Då är han ju ändå ingen dussinperson. Men jag kan inte riktigt tänka, har oerhört ont och är uppjagad efter att ha åkt in akut med bårbil, så jag tänker bara "märkvärdigt vad han känns bekant!" Då känner jag igen honom. Jag har ingen aning om vad vi pratar om, vad han säger eller vad jag svarar. Han klappar om mig och säger att han ska åka hem till katten. "Det här går bra, vi ses sen!" Det gör inget alls att han åker hem, snarare blir det en person mindre att hålla ordning på. Var var jag nu...hade jag sagt att jag inte tål den där medicinen...och hur var det nu...äter jag verkligen ingen medicin utöver smärtstillande...diabetes?...annan kronisk sjukdom i släkten?... Det är så jädra rörigt i huvet, tänk om jag glömmer något. Har jag verkligen inga mediciner som jag äter? Är jag verkligen så frisk i vanliga fall? Sen kommer läkaren. Hon är ung, hon ser kompetent ut och verkar lugn, som om vi har all tid i världen tillsammans. Det här är bästa tiden att komma på akuten! säger hon leende. Vi avlöser varandra just nu. Går lite fortare då. Vi är några fler. Så tittar hon på mig och ställer den omöjliga frågan "Vad är det som har hänt?" Jag blundar, andas ytligt märker jag, försöker lugna ner mig - då tar hon min hand och säger "Jag ser att du har jätteont! Du behöver få vila från smärtan, vi ska se vad vi kan göra." Tårar rinner ner för mina kinder, jag gråter hulkande en stund, först sen kan jag tala lugnt och någorlunda sammanhängande. Nu finns min smärta även för någon annan än bara mig, men nu finns även jag. Hon ser mig, jag finns.
Att befinna sig i vårdmaskinen som behövande är en väldigt ovan situation för de flesta. Det ställs krav på den behövande och den behövandes kropp. Det bästa är om du kan prata, peka, visa, förklara, vara redig, logisk, saklig och tydlig. Om det inte är möjligt, om situationen exempelvis är akut, är det bra om någon annan finns med som i alla fall kan ge en beskrivning av vad som har hänt. Men det behöver inte vara en akutsituation som leder till att samtalet är försvårat. Den behövande kan vara rädd, chockad, stum, döv, blind, dålig på svenska. Den som lyssnar kan vara under en enorm arbetsbörda med en stress som ligger som ett filter mot omvärlden. Även kroppen ska prestera, kunna ge blod, kunna kissa, bajsa, andas, ha en tydlig puls, ett blodtryck, uppvisa symtom, vara rörlig, prestera i kliniska tester. Den ska berätta genom vad den kan och inte kan, genom hur den ser ut och vad som inte syns, genom hur den låter eller inte låter, genom hur den känns och hur den inte känns. Personalen gör allt den kan för att få reda på vari behovet finns för att se om och i såna fall hur vårdmaskineriet kan anpassas för just de behoven. Det kommer vara de specifika behoven som uppstått ur sjukdomen, skadan, traumat, och inte individens komplexa sammansatta behov som sjuk människa, som självklart ställs i centrum. I den vårdmaskin vi tillsammans har skapat är individens hela behov som vårdbehövande för komplext för att utgöra en prioriterad arbetsuppgift. Det beror på att verksamheten är starkt nedbantad, och har till uppgift att göra det som är sjukt friskt och det som gått sönder helt igen. I vissa fall är uppgiften så koncentrerad att det handlar om att ge rätt medicin och riktning för patienten för att sedan skicka hem den. I en sådan vårdmaskin är det lätt att som patient känna sig överkörd, bortglömd, osynlig.
Jag är rätt groggy nu. Få se, vad är klockan, ingen aning. Har jag ringt på de där personerna? Vilka är de? Pratar de om mig? De pratar symtom, är de mina? Verkar vara mina symtom, ja, det är min kropp de pratar om. Eller. Jag vet inte. Jag då? Har de frågat hur jag mår? Det är bara min kropp hela tiden. Hur mår jag? Jag vet inte. 
Patienten talar många gånger om sin kropp som om den är något till viss del skild från jaget. "Magen krånglar, det verkar som om den inte riktigt fungerar med medicinen", "Armen gör ont, det gör att jag inte kan sova, om vi bara kunde få den att sluta värka." "Jo, jag känner mig rätt okej, men ryggen är trött" Både personal och patient skapar en skillnad mellan den sjuka, dåligt fungerande, delen av jaget som är fysiskt och ibland psykiskt (vid psykisk sjukdom och lidande). Konsekvensen blir många gånger att fokus riktas mot den delen av en person, och att hela det upplevda jaget då får väldigt lite uppmärksamhet. Det skapar en djup existentiell oro - finns jag för dig? Är det någon som ser mig?
Hallåååå! Hallåååååååå! Hör ni min rööööst? Var finns viiiiii? Var är jaaaag? Hallåååååå! Jag vaknar av att någon är rädd. Kan ingen svara personen. Jag får inte sova. Åh vad skönt, nu kommer någon och hjälper till. Hallåååååå! Är det ingen häääär, är alla bortaaaaa? Hej, hallå, här är jag! Har du ont? Kan jag ge dig något?
Frågorna riktar sig oftast till om det är fel på kroppen någonstans. Ibland kan det vara så att oron vuxit sig allt starkare under en längre period, att personens fysiska åkommor har fått stor hjälp, men att helheten inte hunnits med - att jaget, den upplevda personen, lämnas ensam i samtalen medan vårdmaskinen helt fokuserar en enskild kroppsdel, en enskild smärta, ett enskilt isolerat lidande. Det är där den där omtänksamma beröringen kommer in, den där blicken som säger "Jag ser dig" och den där lugna inställningen, kroppsspråket som visar att patienten kan ta det i sin takt, det är lugnt, tiden står stilla nu, nu finns bara du och jag och vi förstår varandra. Hela patienten kan då få finnas med, ta sin tid och då kan det finna tid att säga ord som annars är svåra att få fram, som annars skapar tysta hål i samtalen. "Jag är rädd", "Jag förstår inte", "Håll min hand". Men när maskineriet har bantats ner, när underhållet inte sköts och människorna som arbetar däri inte får plats, utrymme, tid, då hinns det inte med. Det finns en risk att personal talar över huvudet på vårdbehövande, glömmer bort att fråga personen det gäller, glömmer bort att förklara saker och ting. Risken är att man blir sin felande kroppsdel - gallan, levern, benbrottet. Då överges människan. Plötsligt står flera tysta, ensamma människor i vårdmaskineriets vinklar och vrår - rädda, förvirrade, oroliga, ledsna. Och kanske är det inte bara de vårdbehövande som står där, ensamma och utsatta, rädda och ledsna, utan även andra vårdmaskinister som liksom inte längre får plats trots att de arbetar där, i maskinen.

Det är på vårt gemensamma ansvar att ordna en vårdmaskin där vi får plats, syns och kan få känna oss trygga. Då behövs en vårdmaskin med tid och rum av andra slag än det väl upplysta, kliniskt granskande, nakna och många gånger sterila undersöknings- och behandlingsrummet. Då behövs den tysta gemensamhetens rum. Det som minner om fikat vid köksbordet med en vän, ett barn, en maka, en far och klockans tickande på väggen. Då behövs den lilla vrån av kärlek, vila i stilla beröring, en hand att hålla och ett par ögon att stilla se in i precis innan vi somnar i en främmande säng, i en sal med främmande människor. Vi behöver tid och rum i vårdmaskinen där våra hela komplicerade, unika jag får känna det stora kollektiva ansvar och trygghet som en god vård kan ge till en vårdbehövande. Är vi villiga att betala vad det kostar? Vill vi egentligen ha en nedbantad, slimmad vård som till slut lämnar oss ensamma i en osedd vrå? Tycker vi att fördelningen av medel i samhället är rimlig? Har vi egentligen satt oss ned och funderat över hur vi egentligen vill ha det? Vill vi känna den trygghet som ett väl fungerande kollektivt ansvarstagande innebär?

Ett högt pris att betala för vårdköer

Vi skrattar i korridoren. Att vi befinner oss på ortopeden gör ingen skillnad. I vanliga fall är vi på jobbet, det fackliga arbetet. Där skrattar vi också väldigt mycket. Arbetet innehåller så mycket allvar, så många livshistorier, därför skrattar vi mycket. Nu är det allvar. Nu är vi inte kollegor, nu är vi vänner. Jag ska få reda på vad ortopeden har sett på röntgenplåtarna. De har gjort sin specialistanalys. Jag vill inte opereras. Min vän vet om det. Allvarsblickarna knyter ömsint vänskapsbandet ännu vackrare. Läkaren ropar mitt namn och vi går in i undersökningsrummet.
På grund av någon anledning som jag inte har särskilt stor inblick i så är det två och en halv månads väntetid till magnetröntgen i det landsting som jag tillhör. Det kan gå lite fortare om man har möjlighet att åka till en annan ort. Utan denna möjlighet (som att man inte klarar av resan), och om tillståndet inte räknas som akut, finns det ingen chans i världen att få komma snabbare till magnetröntgen. Ett diskbråck räknas inte som akut om det är så att du fortfarande kan gå på toaletten själv. Om ett diskbråck trycker mot ryggmärgskanalen kommer det som är nedanför bråcket att reagera med partiell förlamning och/eller känselbortfall. Plötslig kan en muskel i benet sluta fungera, eller så kan du få droppfot. I värsta fall kan det vara så att du inte känner att du är kissnödig, och om du väl försöker så kommer inget och du känner inte om blåsan är full eller ej. Det kan även påverka dina tarmar genom förlamning och känselbortfall. Då är det fara å färde. In på akuten, och med stor sannolikhet kommer du bli opererad. Det kan nämligen leda till kroniska skador.
Varje gång jag har varit på akuten har de skickat hem mig. Första gången med starkare smärtstillande. Dessa verkar inte på nervsmärtan, men de tar bort muskelkramperna som retas igång av nervsmärtan. Jag kan skrika tyst när jag är bland folk. Hemma vrålar jag rätt ut och skrämmer alla, även mig själv. Det kan inte hjälpas, jag börjar tvivla på mig själv. Om jag har så här ont, visst är det akut, eller hur? Eller har jag nu tagit upp en massa tid från akutpersonalen i onödan? Jag ställer inte frågan, men den första läkaren anar nog och säger "Det var bra att du kom in!" Den andra läkaren bekräftar mig inte alls. Överhuvudtaget. Den instruerar en praktikant och talar mesta delen latin och över huvudet på mig där jag ligger och hyperventilerar för att jag har så ont. Den läkaren skriver ut muskelavslappnande som "brukar hjälpa vissa ibland." Jag tar dem i två dygn och slutar sedan tvärt när jag kommer på vad det är jag har fått för något. Muskelavslappnande. När ett av mina problem är att jag har för klen muskulatur och att det är en av anledningarna till att jag har fått mitt förmodade diskbråck.
Jag kan gå på toaletten själv och ta långa promenader, än så länge. Därför blir det att vackert vänta, och som jag har skrivit i ett tidigare inlägg, diskutera med Försäkringskassan om deras regler. Min läkare delger försäkringskassan ytterligare information angående mitt tillstånd och varför jag inte kan arbeta alls. Jag skickar in en ansökan där jag tydligt skriver att jag har ont. Väldigt tydligt. Jag hade så ont den dagen jag fyllde i ansökan att jag tror att jag lyckades plita dit ordet smärta fem gånger. I mitt fall visste läkaren om att jag hade haft ryggproblem i flera år. Om du kommer till läkaren utan att hen känner till dina ryggproblem sedan tidigare kan det innebära att du först får gå sex veckor innan läkaren överväger att skriva en remiss till magnetröntgen. Då kan det ha passerat mer än tre månader innan du har fått göra en röntgen och säkerställa diagnosen, samt få en remiss till specialist.
Varför hör jag ingenting? Jag ringer läkaren igen. Han har inte hört något, "Nej, det är dig de ska kontakta. Märkligt att du inte har fått besked alls!" Tiden går. Jag promenerar. Har tappat matlusten. Äter det jag ska, men rasar i vikt. Visst har jag aktivt tänkt på vad jag äter, men det är inga problem att tappa kilon. Smärtan gör mig smärt. Jag åker in och ut på akuten en vända. En och en halv månad har gått. Jag ringer röntgen flera gånger. "Jag tar vilken tid som helst om det blir återbud! Jag är heltidssjukskriven, jag kan komma när som helst...bara det går ett tåg eller att jag kan åka bårbil!" Inget besked. Jag har börjat få problem att promenera. Blev förkyld och hostade flera gånger per dag. Det gör så ont att det känns som om jag blir skjuten varje gång, i rumpan. Suger på sugtabletter för att slippa hosta. Suger på sugtabletter för att jag är torr i munnen av medicinerna. Får ingen hostmedicin utskriven och tänker inte ens på att fråga. Inser efteråt att morfinet i hostmedicinen skulle ha slagit ut mina smärtstillande. Jag går ut på en promenad en morgon, samma dag som jag får kallelsen till röntgen, och inser att det är slut på de långa promenaderna som gett mig en fristad från smärta. Istället för att smärtan minskar blir den nu akut efter 300 meter och jag tar mig knappt hem. Jag bävar inför röntgen. Eller snarast inför resan till och från sjukhuset.
En viktig del av behandlingen av ett diskbråck är tiden. De första dagarna efter det att man har drabbats av lumbago ischias (ont i ryggen med påverkan på ischias) och ett misstänkt diskbråck är att en adekvat träning sätts in så fort som möjligt. Man ska upp ur sängen, upp och röra sig även om det gör ont, få bort smärtan så fort som möjligt, se till att röra sig normalt, göra övningar som alla syftar till att stärka muskelkorsetten och få en normal svank. Att krumma med ryggen, huka sig, gå snett och ligga för mycket gör det hela bara sämre. För att inte tala om vanliga situps eller att stretcha hamstring och ryggslut. Det finns alltså all anledning att se tre månaders väntetid som alltför lång för personer med misstänkt diskbråck. Visserligen räknas den kliniska undersökningen som den mest väsentliga. Det är den som kommer att berätta att patienten har ett förmodat diskbråck, och genom ischiasnerven, domningar, känselbortfall och liknande kan man räkna ut var i ryggraden som skadan sitter. Men magnetröntgen talar om för läkaren om det finns komplikationer, kan ge en indikation på hur stor skadan är och åt vilket håll utbuktningen sitter. Stör den nervrötter vid ryggraden? Verkar det finnas risk för att den stör ryggnerven? Finns de skador på skelettet? Har patienten någon indikation på ryggsjukdom, sprickor i skelettet eller missbildning? Det är oftast efter magnetröntgen och det första ortopedbesöket som behandling sätts in. Jag får inte komma till ortopeden förrän röntgen är gjort. Först då skickar min läkare en akutremiss till ortopeden. Akut då tillståndet i mitt ben har blivit sämre på ett sätt som vare sig jag eller min läkare tycker om.
Krrrrkrrrkrkrkrkrkrkrkkkkkkkkkrkrkkrkrrrrrrrr, brrrrrrrrrrzzzmmmmmmrmrmrmmmmrrmrmmmbrrr. Tocktocktocktockklackpangpangklacktocktock. Min kropp har skjutits in i ett rör. En ljusslinga finns inuti röret och i öronen spelas bombastisk klassisk musik. Ljudet, ljuset, röntgenkamerans estetiska utformning, musiken i öronen - allt samspelar för att ge min fantasi fria tyglar. Wow! Det är som en Science Fiction film där jag ska bli nedfrusen i 3000 år och skickad till en annan galax. När jag kommer ut igen kan jag inte låta bli att tänka "En gång till, snääääälla!" Jag är så glad att jag äntligen får göra röntgen. Det blir steget in i nästa del av processen. Nu kommer jag närmare ett besked om jag måste opereras eller inte. Jag åker hem med tåget och har då så akut ont att jag gråter hela promenaden från järnvägsstationen och kan inte göra någonting annat än att försiktigt lägga mig i min säng och sova bort resten av dagen. Men jag är glad ändå. Jag har ju fått göra en röntgen. Bara några dagar efter det ringer min läkare direkt på morgonen och säger glatt "Jag har fått diagnosen, jag upptäckte den alldeles nyss, har bara hunnit läsa igenom den innan jag ringde dig. På en gång ville jag ringa dig! Det är ett diskbråck. Mellan diskarna L4 och L5, där vi misstänkte, och du har en påverkan på nervroten vid L5, precis som vi misstänkte. Det som är goda nyheter är att det inte verkar vara några andra komplikationer överhuvudtaget. I övrigt ser ryggraden toppen ut! Jag skriver en akutremiss till ortopeden" Det här var  fredag. Redan på måndag morgon ringer jag till ortopeden och frågar glatt "När får jag komma?" trots att jag vet att ingen har hunnit titta på min remiss. Då kommer orden som det kommer att ta mig ytterligare några dagar att förstå eventuella konsekvenser av: "Vi håller inte vårdgarantin, det är mellan tre till sju månaders väntetid!" Jag blir alldeles stum.
Om inte vårdgarantin hålls så har man rätt att få vård någon annanstans och det egna landstinget betalar räkningen för resa och vård. Tre månader har de på sig. Utan att gå in på detaljer, eftersom jag inte riktigt har inblick i detta, så finns det flera fall som jag känner till där olika instanser vid olika sjukhus har kringgått denna garanti. Genom olika åtgärder, som i sig inte gör något gott för patienten, kan man underminera möjligheterna för patienten att utnyttja vårdgarantin. Det händer alltför ofta för att det ska vara enstaka händelser. Personer som fått vänta flera månader på en operation som omedelbart hade kunnat sätta stopp för lidande. Om en patient med diskbråck som behöver opereras inte får en operation inom sex månader efter det att diskbråcket bildats finns det risk att patienten får men för livet. Det blir neurologiska skador, vilket kan leda till partiell känselbortfall, förlamning, problem med att kissa eller bajsa eller kronisk smärta.
Jag ringer Hälsocentralen och sjuksköterskan går i taket. "Vadå håller inte vårdgarantin!? Nä nu får de skärpa sig! Jag säger åt din läkare att trycka på, du måste få komma nu, omgående! Och nu ska vi göra något åt din smärta!" Bra! Äntligen! Jag får tid för akupunktur och för sjukgymnast. På tre dagar har jag min tid hos ortopeden, en och en halv vecka efter svaret på röntgen. Det gick undan. De prioriterar diskbråck, men antagligen gick det lite fortare eftersom min Hälsocentral tryckte på. Min läkare stod upp för mig. Har jag en läkare som är bra på att formulera sig?
Det ska påpekas att det är väldigt viktigt hur remisser skrivs. Remissen ligger som underlag för bedömning av var någonstans du hamnar i vårdkön. En välskriven remiss med betoning på akuta aspekter av ett tillstånd kommer leda till att du hamnar längre fram i kön än om en remiss är kortfattad och knapert tilltagen i vokabulären. Det är inte vardagsspråk som ska stå där. Den ska författas så att specialister kan göra bedömningar av hur akut en åkomma är. Jag får komma till ortopeden snabbt, och få beskedet att det inte krävs någon operation. Risken för kroniska skador är så minimal att det är bättre att skadan får självläka. Riskerna med en operation är större en om jag inte blir opererad. Oskuret är bäst, som min sjukgymnast skriver i ett mail. Jag kan inte annat än hålla med även om jag nu har en lång och smärtsam väg till att bli bättre.
Då slår det mig: om jag hade fått komma till magnetröntgen tidigare hade jag kanske varit tillbaka i arbete nu, åtminstone på deltid. Med rätt träning kan smärtan göras hanterbar och en återgång till arbete ske inom en ganska kort tid efter insjuknandet. Vårdkön har kostat min arbetsgivare pengar, mina kollegor i ökad arbetsbörda, jag har förlorat närmare 25 000 kronor efter skatt och kommer förlora ännu mer innan jag är tillbaka i arbete, men framförallt: jag har fått betala ett högt pris i onödigt lidande av en nervsmärta som hade kunnat behandlas mycket tidigare.

Återigen vill jag påpeka att mina erfarenheter inte är unika. Det finns en risk att människor, om de har otur, får kroniska skador av diskbråck för att de inte kommer under adekvat behandling fort nog. Visst finns det människor som får dessa skador för att de själva inte har sökt läkarhjälp nog snabbt, men hur stort mörktal av personer med skador på grund av vårdköerna finns det i vårt land vad gäller olika sjukdomar och åkommer? Jag vet inte, jag har inget svar på den frågan. Jag undrar fortfarande om vi vill ha det så här, eller om vi behöver en förändring i hur vi prioriterar vården i vårt samhälle. I synnerhet måste vi ställa våra politiker till svars ännu tydligare. Hur tänker våra politiker kring detta? Vad vill de egentligen? Jag hör ingen uttala sig om hur deras parti kommer att omprioritera statliga utgifter, hur man kommer att prioritera vården på ett sätt som får genomslag i ökade anslag. Tycker våra politiker inte att det rimmar illa med en befolkningsökning, en demografisk förändring med alltfler äldre i landet och ständiga neddragningar inom vården?
Vi blir inte färre sjuka, men vi får allt färre möjligheter att få hjälp i tid.
Vi betalar ett enormt högt pris framförallt genom lidande på grund av vårdköer.
Är det verkligen rimligt?

En egen feministisk kamp

För många kanske feminismen sipprade in genom föräldrar, släktingar eller vänner, i unga år, obemärkt över tid, sakta med säkert. För mig var det en bomb! Jag hade ingen aning om vad feminism kunde vara förrän jag var nästan 30 år gammal. Uppvuxen i Pingströrelsen och helt utan någon som helst kontakt med feminism. Detta trots att jag bodde mina tidiga år, fram till mitten av 1980-talet, strax utanför Stockholm. 1970-talets feministiska kamp gick mig helt förbi. Totalt! Sedan blev det flytt upp till Norrlands inland, och jag vet inte om 1980-talets senare del eller det fröskalsbleka 1990-talets årtioende riktigt innebar någon större revolution för mig. Mitt motstånd då var snarast präglad av att kämpa mot centraliseringen och stockholmifieringen av Sverige. En lokalpatriot på min ära! Och med en särpräglad fascination för marginaler.

När jag började läsa vid universitetet hann jag bara igenom en halv termin så fick jag min första feministiska smäll på käften. BANG! Jag läste idéhistoria och dundrade rätt in i äldre tänkares idéer om kvinnan, mannen, samhället. Hela gruppen studenter började sladda runt på banan, hetsiga diskussioner utbröt, det flög teorier, argument och begrepp genom föreläsningssalarna, det stormade, hojtades och var upprört. Och jag ställde mig på än det ena än det andra benet. Förvirringen var fullständig. Och jag slogs, åt alla håll och kanter, utan någon som helst aning om hur, varför och med vem. Men med full vetskap om att boxning aldrig har varit min sport - jag kan helt enkelt inte slåss med knytnävarna vare sig fysiskt eller verbalt. Min nedärvda politisk tudelning och klassförvirring  (barnbarn till egna företagare/Kristdemokrater OCH till fattiga arbetare utan eget ägande/Socialdemokrater á la Norrlands inland och fjälltrakter), diffust socialistiska uppväxt (1970-talets "alla är vi lika värda"-pedagogik), insocialiserade individcentrering (1980-talsandans barn och Grace Jones som idol)  och en helt obetydlig egen strävan till politiskt engagemang, men med en önskan om att arbeta för konstruktiv förändring, gjorde mig rådvill! Det var inte förrän jag hade plöjt mig igenom Simone de Beauvoirs Det andra könet som jag verkligen insåg att min nuvarande situation var ohållbar. Jag måste ta ställning! Jag måste ju tycka något, kämpa för något, vi kan inte ha det så här!

Genusforskarskolans duvning i feministisk teoribildning var förlösande och utmattande. Jag la ner både handskar och garde. Jag hade slutat slåss. Vilket ben jag skulle stå på hade jag ingen aning om. Förvirringen var om möjligt ännu större, och hjärnan knycklades ihop som en tomburk i återvinningsmaskinen! Vimsigt såg jag mig runt omkring på mina lärare och medstudenter. Jag tyckte det var så fantastiskt att så många visste så exakt vad som var rätt och vad som var fel - och att de kunde säga det med alla de rätta orden. Jag ville också kunna tala så! Jag ville också vara stark, karismatisk, klartänkt och ha den där feministiska mognaden som jag såg hos många andra. Precis som jag i unga år hade varit ledsen över att inte kunna tala i tungor (och fått förklaringen att det var en gåva från Gud och inte något man kunde öva upp) så väntade jag på insikten, förvandlingen, som skulle göra mig till en klartänkt, tvärsäker feministisk ideolog med rätt att hävda rätt och fel i offentliga sammanhang. Det var lättare att få tungotalet av Gud!

Nu har jag insett att mitt sätt att föra kampen vidare inte handlar om att ställa mig vid podiet och hålla de stora talen. Jag är inte den, inte än, som drämmer näven i bordet och tvärsäkert hävdar en ståndpunkt. Den kamp jag är delaktig i behöver alla uttrycksformer och jag är glad att det finns andra som gör det jag själv inte kan. Det jag gör bäst är att peka på saker och ting och säga "Nämen, se, det där är inte så enkelt som vi tror, som det ser ut, som ni har sagt! Det är ju alldeles väldigt hoptrasslat och komplext! Det här måste vi reda ut!" eller "Vad är det som luktar så illa, vi måste hitta det och ta bort det, det måste vara något gammalt, förlegat kvinnohat som ligger och ruttnar någonstans!" Min uppgift är att snurra till det i huvudet på mina studenter som jag undervisar i genusteori, feministisk konsthistoria, feministiska strategier och idéer, och queerteori. Samtidigt som jag snurrar till det i mitt eget huvud. Min uppgift är att vara förvirrad och att förvirra, för att sen reda ut och fundera. Den delen av kampen som jag vill ta ansvar för är den saktmodiga, den tålmodiga, den djuplodande, den eftertänksamma. Jag vill gräva djupt och ta tid på mig att formulera det jag hittar. Som ett långsamt lastfartyg bland sportbåtar vill jag ta en par tre mil på mig för att ändra riktning. Jag vill inte rusa fram utan viga resten av mitt liv för en feministisk kamp.

Kampen förs vidare. Som en stor, bred rörelse med många kontradiktioner och motsättningar, landvinningar och motgångar. Revolutionen har redan börjat och min förhoppning är att vi aldrig kan gå tillbaka. Jag kämpar för min egen skull, för samhällens skull och för framtiden. Och, jag kämpar av kärlek till alla dem som gick före och banade väg så att jag kan vara den jag är och göra det jag gör.
Tack till oss alla för det vi gör!
Fortsättning följer!

Vårdmaskinen behöver en diagnos

Mitt första möte med akupunktören resulterade i att jag med stor smärta försökte lägga mig på mage medan han förvånat stirrade på mig: "på rygg sa jag!". Jag inser i det ögonblicket att han har sagt just det och att jag har jakat i samförstånd och trots detta är på väg att lägga mig på mage fastän det i princip är omöjligt för mig. Den medicin jag tar för att få smärtnerverna att sluta skrika till min hjärna gör mig lite förvirrad tydligen.                    
Under flera månader av intensiv smärta har jag fått anledning och tid att fundera över mina upplevelser och erfarenheter av vårdmaskineriet. De är inte unika. Många jag talar med delar min upplevelse - exempelvis att mediciner inte är det enda som förvirrar. Då mitt problem inte är något att skämmas över, ett diskbråck har ingen social stigmatiserande belastning, så kan jag, och vill, skriva om mina erfarenheter. Mitt syfte med det är dels att själv förstå vad det är som är så obegripligt märkligt förvirrande i situationen, dels att belysa egenheter som vårdmaskineriet och det så kallade trygghetssystemet har som hjälper till i förvirringen snarare än i tillfrisknandet.
Låt mig börja från början.
Jag stirrar på honom och det är som om hjärnans kugghjul inte längre passar in i varandra. Hur länge? Och vad menar han med "så här"? Ont i ryggen? Ischiassmärtorna? Kramp i ryggmusklerna? Jag har lust att svara "På A svarar jag B och på C kan jag inte!" men hasplar fram något förvirrat om att "ja, alltså, jag har ju haft akut ont sen förra veckan, alltså i ischias...i benet menar jag, fast ryggen har jag ju haft problem med...i åratal...ja, ungefär tre år som är tydligt relaterat till det jag har nu...ungefär". Han stirrar på mig och ser både snäll och bekymrad ut: "Men snälla du, varför har du inte kommit tidigare?!"
Allt har en början, men riktigt var, när och hur kan vara svårt att fastställa när det gäller kroppen. En vanlig fråga vid första mötet med vårdmaskineriet, numera oftast via en hälsocentral eller en akutmottagning, är: Hur länge har du haft det så här? Det utgör oftast början på en lång eller kort resa mot okänt mål, och med helt okända stationer och möten på vägen. Ingen av oss vet hur vårdmaskineriet fungerar förrän vi själva varit inne i det. Och grejat, fixat, mekat, skruvat, justerat. Som vårdbehövande utvecklar vi nya kompetenser, och kan till slut erhålla titeln vårdmaskinist. En befattning som vi inte kommer att få betalt för, och som inte leder till några utmärkelser. Det finns de som är vårdmaskinister som får betalt: undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och alla andra som arbetar inom vården. Och som en av vårdmaskinisterna kommer vi att få syssla med underhåll och vara den som säkerställer att maskinen inte går sönder, att den inte brister, briserar, exploderar.
Ja, varför har jag inte kommit tidigare? För att jag trodde att det skulle gå över. För att jag inte ville krångla med vårdmaskineriet. För att jag har en aversion mot Försäkringskassan. För att jag faktiskt redan har varit i kontakt med vården om detta, fast då var jag hos läkaren för en annan åkomma och nämnde samtidigt att jag hade ryggproblem, men det var ju inte för ryggen jag var där så det blev liksom ingenting. Det tolkade jag som att det skulle gå över. Med tid och träning. Det gjorde inte det. 
Du måste röra på dig! konstaterar läkaren. "Jag promenerar en timme varje dag, fast det gör ont!". "Verkligen! Det är ju toppen! Jag heltidssjukskriver dig, du kan inte jobba när du har det sådär. Jag skickar en remiss till magnetröntgen!" Wow, vad skönt! Han tar mig på allvar! Luften går ur mig. Plötsligt har jag inte lika ont eftersom kroppen slappnar av. Jag hade ingen aning om att jag spänt mig så för att tas på allvar. Det här kommer bli bra och gå snabbt. Sen kan jag gå tillbaka till mitt jobb där jag har en anställning i ytterligare 6 månader. Sen arbetslös. Inte tänka på det nu. Tänk positivt. Jag åker hem på sparkstöttingen, svischar fram över det bästa av alla sparkfören. Det är en ljuvlig vinterdag och jag har ont, men inte outhärdligt.
Sa han hur länge jag skulle vänta? Ska jag ringa röntgen? Varför hör jag inget? Jag väntar till imorgon, sen ringer jag. Men vem ska jag ringa? Hälsocentralen eller röntgen? Vems patient är jag nu?
En handläggare från Försäkringskassan ringer efter 45 dagar och påminner om att efter 90 dagar kräver de att  arbetsgivaren ser till att jag får arbetsuppgifter som är anpassade till mig och min situation. Jag får också veta att min läkare skrivit ett för klent underlag för deras beslutsfattande, men att hon har tagit kontakt med honom för ett förtydligande. Sen har jag av någon anledning fått en blankett som min arbetsgivare är skyldig enligt lag att fylla i och skicka in till Försäkrningskassan. Jag undrar varför jag har fått den och får till svar att det är för att jag ska vara delaktig i att blanketten fylls i. Jag påpekar det mycket märkliga att lägga ansvaret på mig när det egentligen är det omvända som borde råda. Hon medger att det är lite märkligt.
"Men kan du nu berätta lite om hur du har det? Du har ont ja...mmmhmmmm...kan inte pendla till jobbet...varför det? Aha, det gör ondare då...kan du jobba hemma? Du har väldigt ont...ja, men om du fick arbetsuppgifter som var anpassade skulle du kunna jobba hemma...du kanske kan ligga ner och jobba, hemma?" Som tur är har jag arbetat fackligt under en period och säger kort och sakligt "Det är inte något som jag kan bedöma eller uttala mig om, det ansvaret måste min arbetsgivare ta. Min åsikt i den frågan är inte relevant förrän vi vet om min arbetsgivare ser det som möjligt att ta just ett arbetsgivaransvar för mig när jag ligger hemma och jobbar." 
Får en statlig myndighet verkligen uppmana en arbetsgivare och skapa ett regelverk som innebär att anställda måste arbeta i hemmet för att få ersättning? Arbetsgivaren måste då betrakta mitt hem som en arbetsplats och göra hembesök, kontrollera säkerhet, arbetsmiljö, arbetsplatsens lämplighet och huruvida försäkringar gäller när jag ligger hemma i min 1800-talssammetssoffa och skriver på en bärbar dator uppriggad mot låren och med magen som stopp. En löjlig fråga, men vem ska betala internetuppkopplingen? Och hur i alla dagar ska jag få tillgång till de sekretesskyddade databaser som jag jobbar med? Databaser som har brandväggar och andra säkerhetsskydd som gör att man måste vara på arbetsplatsen för att nå dem. Jag arbetar på ett universitet som facklig förtroendevald, tillfälligt anställd vid personalavdelningen. Men jag är forskare, forskarstuderande och lärare egentligen. Hur ska min arbetsgivare kunna hitta andra arbetsuppgifter åt mig som jag kan sköta hemma? Ska de ge mig forskningstid så att jag kan ligga hemma i soffan och skriva artiklar? Wow, det vore intressant om det hände, med tanke på hur svårt det är som forskare att få finansiering för sin forskning. I synnerhet statlig finansiering. Vid det här laget har jag fått veta att det är två och en halv månads väntetid till röntgen, vilket innebär att jag riskerar att inte få min diagnos inom de första 90 dagarna av erhållen sjukkassa.
Kan ni räkna med kötiderna i vården i underlagen till era beslut? Nej, det får vi inte, det får inte ligga till grund för beslutet! Men, då riskerar jag att bli utförsäkrad redan innan jag har fått en säkerställd diagnos och lämplig behandling har påbörjats!...tystnad. Denna tystnad som jag så småningom kommer att lära känna väl. Den utgör en egen meningsbärande del av vårdmaskinen och försäkringssystemen. Tystnaden står för något onämnbart, något vi inte kan tala om, ett utrymme i vårdmaskinen där orden och språket inte längre fungerar, men som är sprängfyllt med mening. Sprängfyllt med något ohört, något outtalat och med något fasansväckande skrämmande. Vad den där tystnaden är för vårdmaskinen, vad den har för uppgift, kommer vara en av de saker jag funderar mest på under min tid som sjukskriven.
De system som vårdbehövande är beroende av är inte anpassade för varandra. Individer kommer i kläm, som det brukar heta. En omständighet som gör den enskilde vårdbehövande alldeles väldigt förvirrad. Hjälpsystemet tillför mer lidande för den vårdbehövande.
Som ni märker väljer jag att inte kalla mig själv eller mina medmänniskor för vårdtagare - vi tar ingen vård. Om det hade funnits ett utrymme att ta något inom vården hade vi gjort det för länge sen. Vi har ett vårdbehov som vården endera kan eller inte kan tillfredsställa. I mitt fall får jag till slut komma till röntgen och den visar ett diskbråck. Jag hade verkligen behov av den undersökningen, men det var inget jag kunde ta - jag fick vackert vänta på i två och en halv månad. Denna tid räknas inte in i Försäkringskassans bedömning för rätten till sjukkassa. Det innebär att jag, min arbetsgivare och en facklig representant måste upprätta en rehabiliteringsplan utan säkerställd diagnos, och därför utan en plan för rehabilitering. Blanketten utan innehåll skickar vi, med tre underskrifter, till Försäkringskassan.
Men usch att du ska behöva ha så ont! Kan de inte göra något för dig redan nu så att du slipper smärtan och får vila upp dig innan vi ens börjar titta på hur du ska kunna komma tillbaka till jobbet? Det känns som att vi får fel fokus i den här frågan om vi inte först fokuserar på att du ska bli frisk! Jag vet inte, jag har smärtstillande, ganska starka, men de tar inte på nervsmärtan. Men det är ju fruktansvärt att du ska ha det sådär! Vi skriver att du inte kan arbeta för att du har så fruktansvärt ont och att du fortfarande väntar på diagnos, att vi innan dess inte kan upprätta någon plan för rehabilitering. Och du, ta det här på rätt sätt, men jag vill inte att du kommer till jobbet så länge som du är sådär dålig! Tack, säger jag och börjar nästan gråta. Av lättnad, för att min arbetsgivare står på min sida och förstår. Att mitt lidande får finnas i samtalet utan att det är konstigt eller besvärligt. Detta, att mitt lidande kan göra andra obekväma, har jag redan förstått. Men jag har en arbetsgivare som kan ta mitt lidande som mitt och som faktiskt visar förmåga till såväl medlidande och medkänsla. Det känns bra.
Två dagar senare kommer beskedet från röntgen, diskbråck och jag får en akutremiss till ortopeden.

Hur länge har vi haft det såhär? Ska vi vänta och se om det går över av sig självt, eller ska vi ta vårt ansvar och ställa en diagnos på våra system i samhället som ska hjälpa våra vårdbehövande? Tycker vi att det är rimligt att regelverket hos en av våra statliga myndigheter inte tar hänsyn till den verklighet som vårdbehövande befinner sig i när de trasslar sig igenom vårdmaskineriet? Tycker vi att det är rimligt att vänta två och en halv månad på magnetröntgen? Regeringen är ytterst ansvarig för myndigheternas verksamhet, likaså för landstingens. Prioriteringar i budget ger dessa verksamheter sina förutsättningar. Politiska direktiv, lagändringar och andra mer eller mindre ideologiskt inriktade förändringar, påverkar myndighetsutövandet. Regeringens politik har lett till att myndigheter och deras tjänstemän tvingas fatta beslut som inte är förankrade i den verklighet de människor befinner sig i som får ta konsekvenserna av besluten. Det är inte hållbart.

Vårdmaskinen behöver en diagnos, en rehabiliteringsplan och remiss till specialister!
Men vem ska vi vända oss till?