Som ett brev på posten, ett väldigt oönskat brev, dyker blogginlägget upp idag på min facebooksida. En av Umeås mer intressanta affärsverksamheter, ett kafé med juste attityd, vintage fashion, gott vegofika och trevlig atmosfär har blivit scenen för en situation som osar vardagsrasism. Det gör mig först upprörd att läsa det och sedan glad att jag kan läsa om det, eftersom kaféets chef Monika Kichau har valt att inte vara tyst. Situationen var följande: Hon ska stänga och låsa sitt kafé när hon plötsligt finner sig ansikte mot ansikte med en person som ringt polisen för att hon trodde att det rörde sig om inbrott. Sedan kommer polisen och kör en stil mot ägaren som gör att hon genast känner sig misstänkliggjord på grund av utseendemässiga skäl. Jag känner igen den där stilen, jag har sett den förut, hur poliser drar på sig en stenmask och är totalt känslokalla. Det är inte alla som känner det behovet som poliser, och inte i alla situationer. I vissa situationer är det säkert nödvändigt, i andra är det bara ett maktövergrepp.
Samtidigt tänker jag "när kommer backlashen?" Den mer öppna rapporteringen av vardagsrasismen har varit i fokus i media under en kort period, och när kommer första "amen hallå, nu får det väl vara nog, det där handlar väl bara om en medborgare/tjänsteman/politiker som gör sin plikt!" Jag är ledsen att vara så pessimistisk, men en del av mig bara väntar på att dessa kommentarer ska börja dugga. I sociala medier och i mer konventionella medier. Så låt oss rida på den här vågen av berättelser så länge vi kan, kanske kan det leda till att någon tänker till innan den ger sig hän i vardagsrasistisk anda.
Fundrar på om det är ett hopplöst dilemma som Kichaus blogginlägg tydligast visar på. Berättelsen som Monika Kichau ger oss har alla möjligheter att läsa ur perspektivet att inte vilja se vardagsrasism som en reell företeelse att säga "Men, är det inte bra att folk är uppmärksamma, tänk om det varit en inbrottstjuv!" "Om jag vore butiksägare skulle jag vara glad om jag upptäckte att folk hjälpte mig att övervaka min butik!" Dessa kommentarer hänger i luften när jag läser blogginlägget. Jag har tänkt dem förut i andra liknande situationer, jag har hört de och de tillhör den diskurs som rasismen är. Det, per automatik, självklara sättet att tänka och uttala sig som genast leder till att rasistiska strukturer i en enskild situation osynliggörs.
Hur många kaféer och butiker finns det i centrala Umeå? Rätt många. Jag har själv stängt och larmat butik i centrala stan under några somrar. Ibland när jag kom ut från butikens bakdörr så fick jag skrämselhicka och var på väg att trycka igång larmet. Då stod det någon där, med en bil uppkörd till bakdörren! Åh herrejösses, bara en butikskontroll! Det borde egentligen heta personalkontroll, då det handlar om att ett vaktbolag kontrollerar personalen som låser och larmar dörren. För svinn, snatteri och stöld, men även för att kolla läget om allt är okej eller om något konstigt inträffat eller känns skumt. Det är en mycket märklig upplevelse av att å ena sidan vara misstänkliggjord och anklagad för något man inte har gjort, och å andra sidan känna sig trygg att det finns någon där som vet att vi faktiskt stänger. Dessa situationer gör att jag vet hur paff och rädd man kan bli när någon dyker upp just i stängningsögonblicket, när man har nyckeln i dörren och just har larmat på. Jag vet också hur lätt det är att känna sig skyldig fastän det inte finns någon anledning, jag har all rätt att vara här och göra det jag gör. Men här är det inte en rutinmässig butikskontroll - som, och det ska nämnas, även görs på butikschefer när de larmar., som inte heller kunskap om när kontrollerna ska ske utan blir lika överraskade och lika grundligt kontrollerade, väskor ska uppvisas, kassa, kvitton på grejer och så vidare. När Kichau låser sin dörr står det plötsligt en person där som har ringt polisen och undrar vad ägaren tror att hon håller på med. Men inte med ordet "ägare" i meningen, utan bara "Vad tror du att du håller på med?" Med säker hand börjar bloggförfattaren måla upp ett flertal aspekter som gör att denna situation är något annat än en ansvarsfull medborgare som rapporterar ett misstänkt inbrott, och seriösa poliser som gör sitt jobb. Den situation som uppstår visar på det totalt absurda i situationen, och det svåra.
Varför har personen ringt polisen när den händelse som utspelar sig vid dörren till kafét är en händelse som utspelar sig på samma sätt, rutinmässigt, varje dag kafét är öppet. Jag vet hur man gör när man stänger en butik eller ett kafé. Man gör nästan in i det närmaste exakt samma sak varje gång, det är en säkerhetsrutin som man går igenom. Den förändras något över åren, ibland medvetet som en strategi för att underminera att inbrottstjuvar ska lära sig rutinen och hitta dess svaga länkar, ibland för att man upptäcker ett smidigare sätt att utföra rutinen på så att man snabbare får komma hem. Det Kichau gör det görs alltså ofta, varje dag kanske om kaféet har öppet alla dagar i veckan. Men nu blir det stopp i rutinen och polisen kommer till platsen. Kichau beskriver sin väldigt moderätta, NU!-känsliga, klädstil som "den chica kickersstilen" - plocka upp närmaste modetidning får ni se hur den ser ut, keps och siden, rutig jobbarskjorta och chinos ungefär och i butiksägarens fall keps, hoodie och platågympadojor. Den stilen kändes helt rätt för henne helt på morgonen, men blir nu, när hon hamnar i den här situationen helt förändrad i vad den eventuellt kan tolkas som av andra. Keps och hoodie (luvtröja som vi sa när jag var ung!) är lika mycket ett modestatement idag som det kan vara en etnisk och klassmässig markör. En markör som formulerats av individer, men även av strukturer som återanvänds om och om igen i media, film, böcker. Men, keps och hoodie används flitigt av väldigt många i många olika sammanhang - inlandsrallypublik, citycoola lattedrickare, raggarsnubbar, vuxna, barn.
Vid en butik i stängningsdags när polisen är tillkallad i misstanke om ett butiksinbrott är det trots detta nästan omöjligt att inte lägga ihop klädstilen med en berättelse om inbrottet, förövaren med invandrarbakgrund från stadens problemområden i något miljonprojektgettho. Visst känns media/film/tv-serieklichén igen? Så där står Kichau och möter den allt annat än öppensinniga polisen, rabblar organisationsnummer, legitimerar sig, med en enorm utseendemässig självmedvetenhet som handikapp. Hon uppfyller till viss del utseendemässiga kriterier för en samhällelig kollektiv och diskursivt skapad bild av en kriminell och måste förhandla sig tillbaka till den självklara fashionistaposition som hennes utseende, samma utseende, gav rätt till i morse. Minnen poppar upp om ursprunget, relationen till dagens debatt är given i tanken, och allt skapar en laddad situation som inte hjälps upp av polisernas stenansikten och oförmåga att sedan säga "Innan man ringer in något sånt här bör man vara lite mer säker på att det inte är en rutinartad stängning av en butik som det handlar om!" eller "Vi ber om ursäkt, men vi måste alltid ta såna här anrop på allvar och vi hoppas att du inte känner dig alldeles kränkt, uppskärrad och sårad, hoppas du får en riktigt bra kväll och här är ju dina vänner - se till att få i er något varmt att dricka!" Monika Kichau lyckas med några få ord beskriva hur andra människor plötsligt skapat en situation där hennes utseende byter betydelser markant i ett socialt sammanhang och hur detta sammanhang formulerar vad som är möjligt att tänka om hennes utseende. Det är en ny diskurs som har inträtt. Kichau har, av en annan persons agerande, förflyttats från dagens modediskurs till en rasistisk diskurs, som Kichau därför måste förhålla sig till och vara medagerande i.
Jag har aldrig haft problem med poliser på det här sättet. Inte så förvånande. Jag är väldigt blond, har blå ögon och klär mig, om jag ska var riktigt ärlig, ofta ganska tråknormalt även om jag under perioder försöker heppa till mig. Jag har ingen brytning, jag har dessutom en fenomenal papegojfunktion så jag tar efter röster, minspel och i synnerhet dialekter och brytningar i andras tal. Det gör mig fullständigt ofarlig i det här samhällets förståelse av fara. Det finns ingen kriminell kliché att sätta mig i. Det är en av anledningarna att Kill Bill funkar, by the way! Det är blondinerna som är värsta slaktarna och farligast i den filmen - ett medvetet drag av Tarantino som låter Thurman och Hannah bli ärkefiender och utföra de mest groteska våldshandlingarna av alla som agerar i filmen. Det fungerar utmärkt eftersom det krockar så totalt med den idé om blondiner som annars är mest förhärskande och som ibland kan serveras genom en raggningsskämt på krogen eller ett litet höhöhöhöskämt på bilmeken när jag har problem med pappas bil. Men polisen och jag är vänner. När de ser mig mjuknar deras ansikten och de blir lite mer avslappnade, även i situationer som gör det svårt för dem att slappna av i. Jag kan till och med skämta med poliser och få skratt tillbaka de gånger som jag hamnat i krogköer som ballat ur och där det hänger slagsmål i luften. Tro mig, jag är så himla privilegierad i polissammanhang att jag aldrig åkt polisbil i andra situationer än när de har varit snälla (skjutsat hem mig) eller skyddat mig. Men jag har vänner som alltid utsätts för stenansiktet och aldrig något annat.
När jag i ett tidigare blogginlägg skrev om vardagsrasismen i butiker så skrev jag inte hur de människor med etniska markörer i utseendet vilka inte räknas in i det svenska samhällets norm blev bemötta av poliser. Det var nästan alltid, nästan helt utan undantag, med ett stenansikte som aldrig blev mjukare eller mer förstående. Oavsett varför de behövde möta polisen. Till och med den gången som en kund blev bestulen på en plånbok i butiken och vi ringde polisen. Jag trodde inte mina öron och ögon när den polis, som jag kände till mycket väl eftersom staden jag kommer ifrån är så liten, plötsligt hade blivit en annan. Förövaren visade sig vara en högstadiekille vars släkt bott i länet i generationer och offret var en av våra stammisar - en kvinna som bott länge i staden, men som flyttat dit från ett annat land och som hade ett utseende som skiljde sig från den priviligierade normens stereotypa utseende. Och plötsligt var det som om polisen jag kände som en trevlig tjänsteman förvandlades till en misstänksam, kall, hård, obehaglig person som uppvisade större förståelse för förövaren än för offret. Och det verkade som om ingen annan än jag reagerade! Jag pratade inte med kvinnan om detta, men jag antar att hon, precis som Monika Kichau, hade fullt upp med att behöva trassla omkring i den rasistiska väv som riskerar att göra oss tysta och handlingsförlamade. "Jag borde inte ha klätt mig så här! Hur ska de nu tro mig!?" Liksom jag satt intrasslad i samma väv och inte förstod det, för jag såg den inte även om jag kände av den. Anledningen till att jag kände av den men inte förstod vad det var handlade om att jag är privilegierad i denna rasismens väv, i diskursen, och därför bara erfar hur allting plötsligt bara blir hopplöst svårt och tillkrånglat. Jag når inte fram, det jag säger får en annan betydelse än den jag menade, alla missförstår varandra och frustration börjar prägla den sociala samvaron. Det är också en del av den diskursen, av rasismen som genomsyrar det svenska samhället.
Men, är det då inte problematiskt att kalla hela samhället för rasistiskt? Den frågan poppar upp när jag läser en artikel i DN på nätet i morse. Det är viktigt att nyansera debatter, att se till att inte dra jämförelser mellan olika fenomen som istället för att synliggöra egentligen osynliggör. Att påpeka att vi har en rasism och en rasistisk struktur som genomsyrar samhället är däremot inte att vare sig överdriva eller osynliggöra något - det är att synliggöra och många forskare har sysselsatt sig med detta under många decennier. Det är ett problem att kalla allt och alla för rasister, ja, men att peka ut ett social och kulturellt mönster, en struktur, som vi alla är delaktiga i är inte i sig att göra alla till rasister. Jag blir lite brydd när jag läser den artikel som Jasenko Selimovic skrivit häromdagen i DN. I synnerhet då han för det första likställer olika grupper i samhället fastän han själv inte har ambitionen att göra det - Sverigedemokraten känner sig förtryckt, Kvinnan känner sig förtryckt, Invandraren känner sig förtryckt. Ett förtryck är systematiskt, det vill säga tillhör en struktur eller ett system av fenomen som tillsammans gör att en person blir särbehandlad i olika sammanhang. Och jag är ledsen att säga detta så krasst, men det har faktiskt inte alltid att göra med om man har upplevt det eller inte. Det finns där ändå. Däremot kanske inte förtrycket uttrycks i alla sammanhang. Jag vänder mig också mot förenklingen att det skulle ha varit "Milosevic och nationalister" som gjorde Sarajevo till en uppdelad, segregerad och krigshärjad stad. Det finns nämligen något som vi måste ta ansvar för att därför måste lyfta fram och det är vår egen delaktighet i en form av struktur som forskningen valt att kalla för diskurser. Det utgör i sig en social maktproducerande relation som bygger på såväl språk och bilder och som formar vad som är möjligt för oss att tycka och tänka om ett fenomen, en person, en företeelse. Kan vi inte se att den här typen av mer systematiserade tankestrukturer finns i samhället så kan vi heller inte förstå komplexiteten i ett flertal situationer som vi hamnar i. Det som hände i Sarajevo handlade inte enbart om att nationalister tog makten med en person i spetsen, utan att det redan fanns tankestrukturer och diskurser som kunde nyttjas. Dessa har i sin tur formulerats gemensamt genom den historia vi alla delar i Europa - det som hände i Sarajevo var inte en enskild avgränsad händelse, den var en konsekvens av många decenniers utveckling inom ett långt större geografiskt område.
Att det finns en rasistisk struktur i vårt samhälle och att den har funnits under oerhört lång tid är något som kan förklara även den problematiska situationen att å ena sidan hävda att man varit förtryckt hela sitt liv och å andra sidan säga att man har träffat icke förtryckande individer. Det finns ett systematisk förtryck och det finns direkt förtryck. Vår diskrimineringslagstiftning tar faktiskt upp detta med förtryck på flera olika sätt och gör det rätt hyfsat bra. Förtryck kan nämligen uttryckas på en mängd olika sätt och vi kan uppleva ett konstant förtryck och ibland tillfälliga förtryck. Men, att säga att det är farligt att hävda att det svenska samhället till del är rasistiskt är att fara med osanning - det är farligt att inte se att dessa strukturer finns och att vi, oavsett hur mycket individer vi anser oss vara, lever i dessa och får ta kollektivt ansvar för dessa strukturer. Att en del personer väljer att inte göra det, och att en del väljer att använda ett systematiskt förtryck som anledning att idka våldshandlingar, ja, det är ju en annan om än näraliggande fråga.
Jag har däremot inga som helst problem att läsa dels kaféägarens blogginlägg eller Jonas Hassen Khemiris artikel som beskrivningar av hur vi som individer behöver möta dessa strukturer och hur det kan upplevas av oss. Ej heller har jag problem att se att Khemiri lyfter fram en mängd olika typer av vardagsrasism. Jag har däremot svårt att göra den läsning som Selimovic gör eftersom den riskerar att osynliggöra de strukturer som vi kollektivt är medskapande till och handlar inom. Men, så har väl jag och Selimovic kanske olika syn på individens möjligheter i samhället.
Men individen då? Har den inget ansvar i allt detta.
Jag kanske måste skriva ännu mer om relationen mellan kollektiv och individ eftersom det verkar som att förståelsen för denna relation har minskats de senaste tjugo trettio åren. När jag var barn talades nästan bara om kollektivet, men jag har fått inse att det inte är så och att vi håller på att glömma bort kollektivet.
Så jag återkommer med en fundering om kollektiv, individ och förtryck, inom kort.
Det lovar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar