Vardagsrasismens vidriga verklighet

I detta blogginlägg kommer jag att beskriva vissa händelser som jag har försökt att göra begripliga för mig själv. Samtidigt vill jag inte blotta de andra som var med i situationerna, det fyller inte någon funktion nu 20 år senare. Jag blir fortfarande skakad och upprörd över vad jag har varit med om. Vad jag själv har gjort och vad mina kollegor har gjort! Det här får jag leva med resten av mitt liv. Men jag behöver berätta det för det händer fortfarande på olika sätt och det är sånt som ni kanske inte vet om, om ni inte har arbetat i butik. Och om ni inte tillhör de utsatta personerna, de som döms efter sitt utseende och sin ålder. Det är inte alla butiker som arbetar så här, och den händelse jag berättar om var den värsta. Det är inte alla butikschefer som beter sig på detta sätt, och jag har arbetat för flera som inte alls varit så här. Men jag är ledsen att behöva säga att min erfarenhet och det jag ser än idag i butiker visar att det är alldeles för många chefer och alldeles för många butiker som har en aktiv, inarbetad, rutinartad vardagsrasism i sin verksamhet. Det är därför jag skriver det här, oavsett hur mycket jag än skäms och jag skiter i att jag visar min egen smutsiga byk. Jag sa ifrån, ibland, men inte ofta nog - och det ångrar jag idag, även om min ånger bara är ett slag i ansiktet på de som blev utsatta för vår rasism. Vi var riktiga svin ibland.

"Nu är det höst! Och ni vet vad det innebär!" sa chefen och gick runt i det lilla personalutrymmet. Vi hade personalmöte. Eller chefsinfo kanske vore en bättre beskrivning. "Nu kommer polackjävlarna och då ligger ni på och punktar dem!" Bärplockande polacker kom varje höst för att plocka ihop en välförtjänt hacka och ge bärindustrin en rejäl skjuts. Utan dem så skulle vi nog inte ha så mycket sylt i butiker och restauranger, så mycket blåbärsampuller i hälsokosthyllan. Ja, var trodde ni bären kom från? Månen? I butiken jag jobbade i bytte jag chef några gånger, men inställningen till polacker om hösten var ofta densamma med några få variationer. De stal. Hur mycket som helst. De kunde bära ut en hel butik om man inte passade sig. "Min butik är min privata egendom och ingen ska stjäla från mig!" hojtade chefen. Det var skillnad på folk och folk. Det fanns vissa grupper av kunder som vi punktade. Att punkta någon innebar allt ifrån att smygbevaka någon till att gå ungefär 40 centimeter från personen och övervaka varje rörelse som personen gör. De flesta av er har nog inte varit med om det. För ni tillhör inte de här grupperna av kunder som behandlas som skit. Jag kan räkna upp grupperna i ordning:

Zigenare (aldrig kallade Romer. bara dem som hade ett utseende som räknades som zigenskt, stora kjolar och mörkt hår)
Polacker (bara på hösten när bärplockningssäsongen var igång)
Invandrarkvinnor (en högst blandad gruppering av kvinnor i 40-60årsåldern med olivfärgad hud och svart hår, i synnerhet de med täckt hår, barnvagnar var särskilt viktiga att hålla koll på eftersom chefen menade att dit stoppade de sitt stöldgods)
Tonårsgrupper (i synnerhet de i åldern 13-16 år)

Jag har säkert missat någon "grupp", men att bara skriva om detta gör ont och gör mig illamående så jag stannar där. Vi punktade personer som på något sätt kunde sägas tillhöra dessa grupper. Slumpvis. Det gick ju inte att springa som en ryggsäck efter alla. Vi punktade dem som såg misstänkta ut, vad nu det innebar. Det har jag fortfarande inte fått klart för mig. Ofta gick det till så att chefen kom ut till kassan och beordrade någon av oss att lämna den, om vi var flera kassörer. Sedan halvviskade chefen vem och varför jag skulle punkta någon. Det var bråttom. Skynda. Vi måste bevaka. Sedan skulle jag avlägga rapport om vad personen hade stulit innan den lämnade butiken. Om personen hade stulit något så kom chefen och en annan person (alltid en man) och beordrade kunden in till de bakre kontorsregionerna i väntan på polis som gjorde kroppsvisitering.

Den värsta gången, som jag fortfarande knappt kan skriva om var när min chef ville tvinga mig att vara med och punkta en kvinna med barnvagn där en söt liten tvåårig kille satt. Kvinnan och barnet var flyktingar, det visste jag (minns inte hur jag fick den informationen) och kan ha kommit från Kosovo eller något annat område i forna Jugoslavien. Den gången sa jag ifrån. Den gången sa jag högt och tydligt "Jag vill inte delta i det här längre! Det kan inte vara menat att jag ska göra sånt här! Jag mår dåligt av det och jag vill inte!" Chefen stirrade på mig. Han var så arg att han höll på att sprängas. Men han försvann raskt och punktade själv personen. Sen började helvetet. Kvinnan kom genom min kassa och jag såg att min chef skulle göra ett ingripande. Min puls gick upp i hundranittio. Det enda jag kunde göra var att le och göra mitt jobb. Hon la upp varor på bandet och jag slog in dem i kassan. Den lille gossen vinkade glatt och sa troligtvis hej på det språk som de talade i den lilla familjen. Jag kunde knappt andas. Jag pekade på siffrorna på skärmen eftersom hon inte förstod vad jag sa. Hon log. Jag log. Jag, min Judas, log. Hon betalade och började packa ner varorna i en påse. Då hände det. Allt hände på en och samma gång. Inom någon minut hade min chef rusat fram och sagt att hon skulle följa med till kontoret där längst bak i butiken. Min kollega skulle ta vagnen med barnet och de varor som hon betalt för och eventuellt de varor som var stulna. Han hade ringt polisen. Kvinnan fick panik. Hon förstod bara lite svenska, kunde knappt prata några ord, och hon fick panik. Hon började skrika. Jag flög ut ur kassan som en kanon. Jag har ingen aning om det fanns några andra kunder i närheten. Kvinnan skrek och höll på att svimma rätt i armarna på min chef. Då började barnet skrika. Kvinnan skrek något till mig, pekade på sitt barn, pekade på mig och skrek något. Jag sträckte mig mot barnet och hon skrek och nickade. Jag tog upp barnet som nu vrålade och skakade i sin lilla kropp. Då svimmade kvinnan helt av. När hon sett att jag höll i pojken så svimmade hon. Pojken tystnade, stoppade tummen i mun, skakade och kissade på sig. Sen minns jag inget mer. Jag var 22 år och ville bara försvinna. Polisen kom och vad som sedan hände vet jag inte. Jag minns att polisen frågade mig om hur ingripandet hade skett och jag vet att jag försökte berätta det hemska. Att det måste ha varit fel. Att så här kan det väl ändå inte få gå till. Som om jag bad honom om att ta med mig, min chef, min kollega. Grip oss! För vi måste ju ha begått ett brott! Min chef sa sedan att jag skulle få slippa vara med i såna ingripanden. Men det var redan för sent. Jag hade varit med och förmodligen gett människor men för livet.

Det jag visste var att de som stal mest inte tillhörde dessa grupper. Efter ett antal incidenter med personer som inte alls kunde kategoriseras in i de av chefen definierade grupperna försökte jag påpeka detta för honom. Att det var fru Andersson, och herr Svensson som var de värsta. Jag tror inte att det gick in. Jag tror jag talade för döva öron.

Jag och mina kollegor begick brott under dessa tillfällen, men jag var för ung då och för rädd för att förlora jobbet mitt i krisens tidiga 1990-tal att jag valde att inte undersöka det närmare. Idag vet jag att det var diskriminering, och att det var rasistiska handlingar utförda på kränkande sätt och med förödande konsekvenser för de medmänniskor vi skadade. Förmodligen skulle polisen som jag berättade det för egentligen ha agerat, men gjorde inte det. Det rörde ju sig om snatteri. Det var ett brott. Och jag vet att den kvinnan inte hade uppehållstillstånd ännu. Jag vet inte vad som hände, men jag glömmer det aldrig. Och jag skäms. Men det värsta är att inte veta hur det gick för pojken och för mamman. Jag känner fortfarande hur hans lilla kropp skakade i min famn.

I dessa dagar kanske ni tänker att rasismen i Sverige har ökat. Det har den inte, den har bara blivit synligare. Jag är ledsen att säga det, men med tanke på Billströms uttalande och hur det nu har hanterats så har rasismen blivit rumsren. Hur är det möjligt? Hur kan vi acceptera det? Vi har ett demokratiskt system och SD har blivit invalda i enlighet med dessa regler. Men för mig är det ofattbart. Den dagen är en svart dag av flera i Sveriges historia. Om vi inte vågar erkänna att vi lever i ett land som alltid har varit genomsyrat av rasism, som har behandlat människor illa på grund av härkomst, ursprung, etnicitet, ras eller vilket ord som nu har använts, hur ska vi då kunna få en förändring? Hur ska vi kunna få ett samhälle där vi vågar stå upp och säga "Du gör fel, det där är olagligt, så får man inte göra!" om vi inte vågar se att rasismen är något som finns i vårt samhälle som grammatiken för ett språk. Vi kan inte frångå demokratiska principer, vi måste hålla oss till lagar och regelverk. Men vi måste se över dessa så att de inte leder till rasism, leder till diskriminering, leder till lidande. Och vi måste sluta acceptera rasism, vi måste sluta följa order, vi måste höja rösten och våga säga "Stopp!"
Vi måste göra det varje dag, i vardagen, för det händer, hela tiden, runt omkring oss. Och säger vi inte ifrån så är vi medlöpare. Då är vi med och legitimerar rasism.
Det här är mitt sätt att börja säga ifrån, på skarpen, högt!
Vi har alla ett ansvar i detta!
Torka tårarna muminmamman, det är dags att ta sitt ansvar!
Det är dags nu!