Religiös uppfostran - förtryck eller inte? Om diskriminering på grund av religion

Ibland blir det stopp i mitt huvud när jag försöker förstå vad andra människor menar. Hur jag än tänker och funderar så är det något som skaver, som inte vill falla på plats och som jag inte riktigt begriper. Det finns många såna tillfällen, och många gånger är det helt enkelt jag som inte har lyckats vända och vrida på saker och ting nog för att få det att passa. Sen finns det vissa saker som jag har vridit och vänt på så mycket att jag vet att det måste vara något som inte riktigt stämmer. Religion är ett sådant område och som många gånger leder till de allra mest märkliga mänskliga fenomen. Både inom religiösa sammanhang och bland de personer som inte räknar sig till någon religion kan de mest märkvärdiga uttalanden ske om religion. Oftast är det den senare gruppen, de som inte är troende, som ger mig mest bryderi.
Den där djävla skitrörelsen, satan vad jag blir förbannad! De är ju helt galna! ...jag stirrar på min nya kollega och håller samtidigt min automatiska reaktion i schack. Jag har just dragit snabbversionen av "Här är mitt liv" för mina nya kollegor och hann inte längre än till själva början: att jag är född och uppvuxen i Pingströrelsen. Explosionen har jag mött förut, som tur är, så jag blir inte chockad eller ens rädd. Aggressiviteten är stor, ansiktsuttrycket visar upp hela registret från ilska, sorg och hat. Men inte känns det särskilt trevligt så här första gången jag pratar med mina nya kollegor. Jag var faktiskt lite nervös innan jag kom hit, det är ju ändå första gången jag umgås med mina nya kollegor på ett mindre arbetsfokuserat sätt - över en bit mat efter en dag av föreläsningar. Den automatiska reaktionen hos mig, att gå i försvar för den religiösa rörelse som jag lämnade vid tjugoårsåldern, har jag lärt mig att hantera. Jag behöver inte försvara Pingströrelsen, den behöver inte min hjälp, den klarar sig själv i världen. Men vägen dit, bortom försvarsbåset, har också varit en väg av lärdom vad gäller den bristande respekt för religiositet som kan finnas i det svenska samhället. Visst har vi lagstadgad religionsfrihet, men inget annat som jag har gjort i mitt liv, ingen annan del av den jag är och min historia, min livsberättelse, väcker så mycket ilska, hat och sorg som mina år i Pingstkyrkan.
Många gånger får jag höra en mer eller mindre slentrianmässig syn på religiöst aktiva familjer som förtryckande av sina barn. Dessa barn får ju inte välja. En del föräldrar deklamerar stolt att de minsann inte tänker tvinga sina barn till medlemskap i någon församling, och att de har sagt upp barnens medlemskap i Svenska Kyrkan. För att öka barnets möjligheter att välja. Föräldrarna ska inte tvinga sina barn in i dessa tankesystem som bygger på tro och som är förtryckande av individen. För mig är detta ett i allra högsta grad märkligt påstående och en naiv syn på såväl familjen som barn, och den betydelse som uppfostran och livssituationen i unga år har för våra möjligheter att välja vårt eget liv i vuxen ålder. Jag har funderat på hur jag ska skriva det här på ett så klartänkt men ändå respektfullt sätt. Barn växer upp med den ideologi som genomsyrar deras tillvaro, oavsett om den är av religiös, ateistisk, politisk eller vetenskaplig karaktär. Barn har inte någon som helst möjlighet att växa upp i en miljö som är helt frigjord från en hegemonisk ideologisk struktur av tänkande om varat och världen. Det finns ingen möjlighet att låta barn växa upp i en neutral miljö där de, med sig själva som en tabula rasa, skulle kunna vara den enda författaren av sin egen livsbok från första bokstaven. Jag är ledsen, men det är min fasta ståndpunkt och jag kommer inte att ändra mig.
Det är bättre att du sitter utanför kyrkan och längtar in, än inne i kyrkan och längtar ut! säger min pappa när jag berättar att jag inte längre vill vara med i församlingen. Min kärlek för honom har kanske aldrig någonsin tidigare nått en högre höjd än just då. Mamma nickar och håller med. Du ska ju känna att du vill gå dit, att det gör dig gott, att du mår bättre som människa av det, annars får det vara med det! säger hon och min kärlek för henne är minst lika stor som för pappa. Jag var så orolig att de skulle bli arga. Vi barn har ju ändå fötts in i församlingen. Min farmor och farfar var väldigt aktiva, och farmors bror var ju en av de mest kända sångarna i rörelsen under en lång period. Jag vet inte hur många publicerade repertoarer vi har i hans namn i våra notgömmor, och biografin står i bokhyllan med alla fantastiska berättelse från min farmors barndom sett ur hans ögon. Hur svårt det var för hennes mor, prästdottern, när hon gick över till Pingströrelsen i början av förra seklet och hur de fick höra att de yngre syskonen skulle hamna i helvetet för att de inte var barndöpta. Men barndopet var ju fel för det gjordes innan barnet självt kunde välja att följa Kristus. Dopet som handlar om att välja Kristi väg är ju ett val som inte ett spädbarn kan göra, det måste man trots allt vara vuxen för att förstå vidden av.
Idén om den ideologifria uppväxten är kanske den mest utbredda i den kritik som många religiöst aktiva föräldrar får höra när diskussionen om deras livsval förs med oförstående omkringstående. Barnen ska väl inte behöva lida för dina val? Hur kan det komma sig att du vet att dina barn vill vara troende, att de vill leva som kristen, muslim, hindu? Som att en ateistisk förälder med en marxistisk övertygelse skulle vara mindre ideologisk. Jag vet inte hur många vänner jag har haft genom åren som vuxit upp i starkt vänsterideologiska familjer och som vet att det bara hade varit omöjligt att komma hem och säga att man gått med i MUF, eller än rysligare blivit tillsammans med någon av annan politisk färg än föräldrarna. Då hade man blivit utkastad på bar backe! Jag har också flera vänner som i unga år blivit utskällda av nära anhöriga för att man uttryckt förståelse för något som gått stick i stäv mot den ideologiska syn på världen som den äldre, nära anhöriga har haft. De personer som jag känner som har haft problem med sin familj i en situation där de vill lämna en församling är oerhört få - och då känner jag många som utövar eller har utövat en religion aktivt. Vi föds inte in i en fri värld, vi föds in i redan förutbestämda idéer om vad vi ska vara, vad vi ska tycka, vad vi ska vilja och det något vi sedan får förhålla oss till resten av våra liv. Jag kan ju bara nämna könsstereotyper och heterosexuell normativitet som två ideologiska system som formar oss som barn.
Det är som om kunskapen sitter i kroppen. Jag bara ställer mig upp och sträcker upp en hand mot taket i bön. Precis när alla andra gör det, utan att någon har sagt det. Lovsången börjar och genom oss alla verkar en varm gemenskapskänsla flöda och lyckan är enorm. Tack gode Gud, säger jag högt till den Gud som jag trott på ända sedan jag var barn. Vi har aldrig någon skriven liturgi, vilket jag upptäckt finns i svenska kyrkan i små häften som man får i handen innan mässan ska börja. Men trots att liturgin inte finns formulerad på det sättet är mötena så lika varandra att jag vet exakt när predikan börjar vara färdig, när det känns naturlig att säga ett högt Amen, när predikan omärkt gått över i bön och när den återigen bli en predikan trots att det är samma person som står upp och talar i mikrofonen hela tiden och inga särskilda åtbörder görs för att marker skillnaden. Jag vet när förbön är på väg mot en stark andlig höjd och kroppen svarar utan att jag behöver tänka. Det är första gången på närmare tjugo år som jag deltar i ett ungdomsmöte i Pingstkyrkans regi och trots det har min kropp aldrig lämnat den gemenskapens kunskap som den burit i alla år. Jag är egentligen för gammal för ungdomsmötet, men ålder stänger inte ute någon i detta sammanhang. Det finns en sådan trygghet och lycka, så mycket kärlek och omtänksamhet, och mitt leende är stort och så fyllt av lika delar glädje som sorg. Jag kan inte längre vara helt med i detta, mitt liv och mina val har tagit mig till en annan plats och vi tror helt enkelt inte längre på riktigt samma Gud. Men det förringar inte känslan av kärlek och omtänksamhet. Det finns så fina människor här som jag älskar så mycket och som älskar mig. Och jag känner den djupaste respekt för dem, även om vi i mångt och mycket numera har olika åsikter och inställning, perspektiv, till livet och allt vad som ryms däri. Sorgen är stor för det är en överjordisk gemensam lycka som jag valt att tacka nej till, en samhörighet och en familj som jag växte upp i, men som inte längre, av olika anledningar, är min eller kan vara min. Vi har gått skilda vägar, min tro är en annan idag.
Det som är intressant i allt detta är hur en uppväxt i ett religiöst sammanhang är så helt utan värde i många situationer utanför det religiösa sammanhanget. I många andra länder utgör en religiositet en identitetsmarkör, en självklar del av en människas tillvaro, en statusaspekt, en tillhörighets- och relationsaspekt. Det kan även ses som en kompetens. Om någon har en bakgrund i ett religiöst sammanhang kan den förklara många saker som för en person vilken inte har en inblick i, erfarenhet av eller kunskap om tro kan förstå eller kanske ens förhålla sig till. Komplexa idéer som exempelvis treenigheten är lite enklare att greppa om man är troende än om man inte är det. Och idén om treenigheten har ju en fundamental betydelse för att förstå stora delar av ett kulturarv och historia i många länder världen över. Att överhuvudtaget ha en djupare förståelse för magiska aspekter av människans tänkande utgör en viktig grund för att möta människor från alla möjliga länder, områden och sammanhang - till och med i din egen kommun. Det är fullständigt omöjligt att bemöta en jehovan med respekt för den personens val av religion om vi inte kan förstå hur den läran ingriper i den personens liv. Om vi inte förstår påskens betydelse för vissa kristna har vi svårt att se varför en gäst kan få stora problem när vi bjuder vissa maträtter på långfredagen.
Jag tror hon lever i förnekelse! Det måste hon ju göra. Hon har ju faktiskt fått en svår dödlig sjukdom och borde ju vara helt nedbruten! Istället pratar hon om att hon ska få träffa sina älskade släktingar snart, babblar hela tiden om att hon är så välsignad och att hon ser änglar i vardagen. Jag menar, en annan hade ju blivit tagen till psyket! Det är helt ofattbart vad lurad hon är av sin församling. Hon har ju helt gått på det där med att det finns en himmel och ett himmelrike! Ja, jag vet då rakt inte vad man ska göra åt det, hon är ju vuxen men, ja, du förstår. ...och då måste jag säga att nej, jag förstår inte. Jag förstår inte hur man kan vara så kall, hård och orättvis. Hur det är möjligt att så förkasta en annan människas övertygelse när det är uppenbart att den hjälper henne i en svår period. Jag går ifrån samtalet med ett illamående och en djup olust. 
Bara för att jag blir upprörd över att människor blir anklagade för att förtrycka sina barn på grund av att de låter dem växa upp i en tydlig religiös gemenskap innebär givetvis inte att jag tycker att man kan blunda för allt möjligt som människor väljer att göra i Guds, eller någon annan andlig överhets, namn. När jag för min kritik på tal kan jag mötas av den mest befängda och barnsliga motreaktionen "Jaha, så du tycker att det är okej att stänga inne barn och inte tillåta dem att gå i skolan?" "Okej, så att vi har barn som inte får delta i religionsundervisningen, det tycker du är okej?" eller ännu värre "Så du har inga problem med att det finns människor som agar sina barn i Guds namn?" Det klart jag har! En tro på Gud, Allah eller en hängivenhet till något religiöst system, kan aldrig rättfärdiga ett övergrepp av en sådan karaktär att den är olaglig, kränkande för individen och våldsam. Jag menar inte heller att jag tycker att det är okej att stänga inne barn i en religiös bur av tvång och skam, men det är ju heller inte okej att stänga in barn i en politisk ideologisk bur eller någon annan form av hegemonisk tankestruktur som barnet sedan inte kan ta avstånd ifrån utan att förlora relationen med sin familj eller på annat sätt bli bestraffad. Min poäng är snarast att jag inte kan se att en religiös uppväxt på något sätt nödvändigtvis skulle vara bättre eller sämre än en ickereligiös. Och, framförallt, min viktigaste poäng är att lyfta upp ett problem som sällan talas om i vardagen - att vi inte är så öppna för religiösa uttryck i vårt samhälle som vi vill tro och att människors rätt att inte behöva bli diskriminerade på grund av religiös tillhörighet sällan respekteras.
Jamen du kan väl inte mena att du är troende, du är ju för fasen doktorand! Om man håller på med vetenskap då får man nog lägga ner den typen av verksamhet. Jag förstår inte hur du får ihop din tro med vetenskap, det går ju bara inte att vara det ena och göra det andra. Och jag hoppas att du inte berättar detta för dina studenter, de kan ju tro att vi sanktionerar att någon predikar i föreläsningsrummet! ...jag bara stirrar på min kollega som nu skrattar och ser sig omkring för att få medhåll. Visst medhåll finns, men långt ifrån alla. Vi sitter i godan ro på fikat och har ett ganska livat samtal. Jag funderar på om jag ska kontra med att säga att det där måste nog räknas som en rätt diskriminerande jargong och att jag faktiskt tar illa upp. Men jag har ju så svårt att erkänna att jag blir illa berörd. Och att jag vet att andra sitter i samma sammanhang, andra som är djupt troende och kanske också tar illa upp. Det är besvärligt eftersom jag samtidigt vet att så många har så svårt för religion och dess konsekvenser. I synnerhet dem med personlig erfarenhet av församlingar. Eller som min kollega som skällde ut Pingstkyrkan vid första mötet med mig. Jag frågade henne sedan, efter några år, om hon hade förlorat någon vän eller anhörig in i rörelsen, om någon hon kände blivit frälst och försvunnit från vänskapen. Och jo, visst var det så, och sorgen var stor fortfarande efter den förlusten. Jag vet aldrig varför ilskan finns där, det kan vara en sorg som vilar bakom, och därför vill jag inte ta upp frågan öppet utan väljer oftast att fråga sen, på tu man hand. Då följer ofta ett "Förlåt om jag var hatisk, men det gör mig fortfarande så arg!" Och vad svarar jag på det? Jo, som jag har lärt mig i kyrkan sedan jag var barn: jag är ledsen att du förlorade din vän. Det borde inte behöva bli så.
Vi borde tänka oss för innan vi börjar agera väldigt aggressivt och utåtriktat i våra åsikter om olika religioner. Det finns väldigt många i samhället som är religiösa och djupt troende, långt fler än som kanske märks öppet. Vi är många som har en ganska stillsam övertygelse om något som är mäktigare, större och av övernaturlig karaktär. Det formar oss som människor och vårt sätt att se på världen på olika sätt, men sällan möter jag människor som är fanatiker eller på något sätt aggressivt utåtriktad i sin religiösa gärning. Hur många gånger hör jag inte förklenande, hatiska ord formuleras om personer som är med i olika religiösa sammanhang och som är av fredlig karaktär. Det är upprörande. Sen kommer ni att märka framöver att jag har oerhört stark kritik till vissa aspekter av exempelvis Pingströrelsen, men det innebär inte att jag behöver bete mig respektlöst eller diskriminerande.
Nu såhär efter påskens högtider, när vi njutit alla konserter och symboliska former av ett mer eller mindre sekulariserat kristet religiöst firande av Kristus passion och död på korset, så är det kanske inte så konstigt att mina funderingar vandrar iväg med mig. De flesta av oss i detta avlånga land har ju fått extra ledigt på grund av en religiös högtid, och även om få av oss kontemplerar anledningen till högtidliggörandet, så kanske vi kan ägna en eftertanke åt religionsfriheten i vårt land.
Det är inget lätt område för oss socialt, här finns mycket att uppröras över, men vi behöver faktiskt inte göra det värre än vad det är. Och låt oss inte banalisera diskussionen om föräldrars val av ideologi eller troslära, det väsentliga är att barn får växa upp och må bra.
Det kan man göra även som pingstvänsbarn, tro mig!