Björnarna rör sig i sitt ide inför en vår som jag hoppades aldrig skulle komma igen. Värmen ökar. Som löv som spricker ut formuleras nya uttalanden och inom ett ögonblick har den björn jag länge sövt inom mig vaknat och är på väg ut. Hungrig efter åratal av svält och inställd på total förödelse av mina fåfängt uppställda försvar. Det förebådar en slakt av min falska trygghets oskyddade kropp. Kärnvapenhot får skräcken från barndomen att välla upp.
Men snälla pappa, pappa, pappa, säg åt dem. Man måste kunna prata med dem. Snälla, vi får inte dö. Inte nu. Inte inatt. Lilla gumman, du ska sova nu, du behöver inte vara rädd. Men hur vet du det? Hur vet du att de inte trycker på knappen. Pappa, hur vet du det? Mamma, hur vet du?
Jag har förstått att det finns en generation barn som hade, och fortfarande har, en tydlig rädsla för vem som ska trycka på knappen. Det Kalla Krigets Barn. Som jag har förstått det hade barn som var äldre än mig andra rädslor, och barn som var yngre än mig kom att oroa sig mer för HIV och AIDS som det som skulle utplåna mänskligheten. Men för mig och många med mig i min ålder var den röda knappen utplåningsskräckens epicentrum. Med minnet av paniken som en metallisk smak på tungan flyger ögonen över nyhetstexterna och hjärnan registrera bara stötvis vad som sägs på nyhetsradion. Jag kan inte ta in detta. Det blir återigen stopp i min hjärna, som vid så många tillfällen, för jag får inte det hela att gå ihop. Hur kan det komma sig att vi ens har dessa vapen i världen? Vem fick en så vansinnig idé, vem kunde väl tro att vi skulle gå så långt efter en så uppenbart galen väg?
Jag vaknar igen. Den här gången springer jag inte till mamma och pappa. De kan inte hjälpa mig, och så skulle jag väcka min lilla lillasyster. Ingen kan hjälpa. Ingen kan göra någonting. Det går inte att få de där vuxna att förstå, de lyssnar inte. Och Mamma och Pappa lyssnar, men de gör inget. Det spelar ju ingen roll vad jag säger, det spelar ingen roll vad någon säger, det kommer bara fortsätta. De kommer bara göra fler kärnvapen och hota, hota, hota tills någon trycker på knappen och allt tar slut. Mamma, pappa, brorsan, min alldeles nya lillasyster. Tårarna rinner och jag skakar av snyftningar. Jag är så rädd. Snälla sluta, jag är så rädd. Ni måste sluta.
Maktlösheten som vi kan känna inför den globala storpolitiken är enorm. Vad kan vi egentligen göra? Hur ska vi nå fram? Ingen lyssnade ju på oss när det begav sig. Ingen tog ansvar då, det bara fortsatte och fortsätter än. Tage Danielssons framträdande om Harrisburg skulle kunna sättas på repeat i FNs centrala byggnader, som ett grymt och outhärdligt konstprojekt som skulle pågå så länge som ingen tar ansvar för att desarmera och förstöra dessa otänkbara vapen och denna energikälla som vi fortfarande inte kan se något slut på. Det finns inget slut, ingen slutförvaring, ingenstans att ta vägen med de konsekvenser som kärnkraften och kärnvapen leder till. Funderar vi ens på var detta avfall nu finns? För det måste finnas någonstans! Och ilskan, ilskan över dessa män som tar sig rätten att skrämma barn och vuxna, unga och gamla, till skräck och vanmakt.
Detta inlägg blir inte längre än så här. Under så många år har jag försökt att tänka ut något kärnfullare kring detta, men aldrig lyckats. Jag kan inte. Det går inte. Men en sak måste jag få säga. Vi var många som inte ville ha den här skiten i världen. Vi var många som sa ifrån och vi är många som idag fortsätter att säga ifrån. Men vem lyssnar på det vi säger? Vem har rätt att besluta att vi ska fortsätta med kärnkraft och kärnvapen? Vem tar det ansvar som måste tas?
Vem ska vi lägga våra röster på för att få bort detta från vår värld?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar